Varför hjälpa de fattiga?
När liberaler kritiserar välfärdsystemen och vill strama åt bidrag och ersättningar får de genast mothugg av socialister och socialliberaler. -Ni vill slänga ut de fattiga i rännstenen, ni har inget hjärta, ni vill skapa ett klassamhälle!
Man kan känna hur hatet flödar, urgamla oförrätter kommer upp till ytan, man blir utmålad som en ondskans hantlangare. För visst är det ondska att inte ställa upp för sina medmänniskor, inte hjälpa dem i nödens stund, och inte räcka ut en hjälpande hand.
Kanske är det svårt att övertyga arga blockerade sinnen att man INTE vill dumpa de fattiga i Nybroviken, att man faktiskt vill hjälpa. Skillnaden är att jag inte vill låta STATEN sköta bidrag, a-kassor, sjukpenning etc.
Hur skulle det gå om staten INTE skötte dessa viktiga funktioner, dessa för välfärdssamhället primära ting? Hur skulle det gå?
Vi glömmer att det inte var så länge sedan som fackföreningarna stod för arbetslöshetsförsäkringen, nu administerar de blott pengarna. Fackföreningar bistod även med sjukpenning och ålderspension. Och vad gäller de fattiga och utslagna så har alltid ideella organisationer stått för en stor del av engagemanget. Undrar just hur stockholms uteliggare skulle klara sig utan Stadsmissionen, hur fattiga och utsatta runt om i världen skulle klara sig utan Röda korset, Läkare utan gränser etc?
Socialister och socialliberaler utgår ifrån att människan är snål, girig och självupptagen. Att hon inte vill hjälpa, att hon hellre berikar sig själv och sina närmaste. Därför konfiskerar staten månatligen en större del av vår lön, och låter byråkrater omfördela pengarna till folk som anses behöva hjälp.
Hjälp via tvång.
Tycker man att människan är girig, och odlar en pessimistisk människosyn så upplevs världen förmodligen som mycket mörk. Så mörk att man måste använda tvång på andra områden också, t.ex avlyssning, övervakning, tvångssterilisering, åsiktsregistrering, specialfängelser, undantagslagar etc etc.
VARFÖR inte låta staten ta hand om bidrag och dylikt? Det är ju trots allt praktiskt och rättvist? Vi glömmer att staten är en mycket speciell sammanslutning. Gamla statsbildningar påminde mest om maffian; betala skatt och få beskydd – oavsett om det fanns något hot eller ej. På toppen satt kungen och aristokratin, de levde på borgare och bönders pengar. Genom industrialisering och fritänkande skapades mer demokratiska statsskick. Numera väljer vi våra maffiabossar, vi får också tillbaka saker från staten, t.ex vård, utbildning, omsorg, rättsligt skydd etc.
Vi anser att det är värt skattepengarna. Staten är god.
Ibland blir det emellertid rost i maskineriet, och staten förfaller till sina maffiafasoner. Det startas obegripliga krig i fjärran land, journalister tystas och minoriteter trakasseras. Det var inga enskilda individer som byggde Gulag och Auschwitz, det var inte enskilda personer som släppte bomberna över Hiroshima och Nagasaki, terrorbombade Dresden, Hanoi etc. Det var stater. Det är stater som startar krig, inte enskilda endivider – vi rycks med som nickedockor. Vi blir kommenderade att ta på oss uniformen och försvara vårt FOSTERLAND i konflikter som utlöst av stater mellan stater.
Även i fredstid kräver staten mycket av sina medborgare; staten kan expropiera din mark och ditt hus, tvångsomhänderta dina barn, ta dina pengar, och om du vägrar ge dig betalningsanmärkningar så du inte kan ta några lån, skaffa betal- eller kreditkort. Staten kan också låta dig förhöras, fängsla dig, – och i vissa länder t.o.m tortera och mörda dig. Helt lagligt.
Ska samma institution som har monopol på våld också ta hand om sjuka, fattiga, fostra och utbilda våra barn?
Vem vet vem som styr staten imorgon eller i övermorgon? Över en natt kan allt det goda vändas mot oss.
Staten bör för medborgarnas egen säkerhet vara så liten som möjligt, och framförallt erbjuda rättsväsende, inre och yttre försvar. Detta är grundbultarna, allt annat kan lösas av enskilda medborgare, företag, koperativ, organisationer etc. Ju fler uppgifter vi ger staten desto mäktigare blir den. Och historien visar att mäktiga statsapparater är det största hotet mot fred och frihet – oavsett vilka ideologier staterna säger sig tillhöra.
Fattiga människor har funnits i alla tider, oavsett politisk styre. Inga politiker har lyckats lösa problemet fullt ut. Vi kommer inte att finna en lösning förrän den dagen då merparten av medborgarna är så ansvarstagande att de stannar upp vid uteliggaren, och frågar: -Hur mår du? Kan JAG hjälpa dig?
Tills dess låter vi uteliggaren ligga kvar i rännstenen: -Varför ska just jag bry mig, STATEN tar ju hand om sånt där.
—
Intressant? Andra bloggar om: samhälle, politik, fattigdom, fattiga, bidrag, liberalism
Pga av ett databashaveri har kommentareran lagts till i posten.
Kommentarer
25 Responses to “Varför hjälpa de fattiga?”
frihandel framförallt
utveckla nationen så det inte blir för stora klyftor etc , öka medkänslan så fler ger mer
då utvecklas ju deras länder, hjälp till självhjälp- bästa hjälpen
Problemet är ju att när staten skall vara den som hjälper de behövande, så tar man ifrån människorna denna funktion. Delar av vårt sociala beteende tas ifrån oss. Som behövande får man inte känna sina medmänniskors omtanke och hjälpande hand. som givare får man inte känna tacksamheten hos den man hjälper. Sådant betyder mycket, värmer själen och ger livet mening.
Socialismen försvagar människors moral, dåligt beteende straffar sig inte och bra beteende lönar sig inte. Konsekvenserna och incitamenten som gör oss till hederliga och omtänksamma människor försvinner. Anonymiteten i välfärdsstaten är förödande för människors moral och gör att många inte kan finna någon mening med livet.
Ett liberalt samhälle ger betydligt varmare människor som bryr sig om varandra och hjälper varandra, därför att det lönar sig.
Robin,
Ja, du sammanfattar det bättre än jag gjorde. Saknar din blogg!
Intressanta tankar. Vad ni nyliberaler måste göra är att sätta er in i era meningsmotståndares perspektiv. Istället för att bara diskutera nattväktarstaten så måste ni förstå samhällets sociala dynamik, vilket definitivt inkluderar mer än NV-statens minimala politik. Om ni exempelvis propagerar för privata välfärdsgemenskaper (vilket jag tycker är en utmärkt idé personligen) så måste ni bygga en plan för hur dessa ska se ut, och kanske även själva engagera er för att bygga sådana här välfärdsorganisationer IRL. Om ni vill att andra ska hjälpa fattiga så sätt igång och gör det själv först! Det bästa sättet att vinna över en meningsmotståndare är inte att bara vara en total asshat som skjuter ner alla hans åsikter och kör över som en bullldozer, utan snarare att ta till sig hans idéer, engagera honom i en konstruktiv dialog, involvera honom i dina tankeprocesser och mutera dem efter sin egen mall. Bara en tanke
Boktips: How to Win Friends & Influence People (notera att 4% hamnar i våra giriga fickor…)
Stirner,
Nu är jag inte en 100% rigid nattväktarstat-förespråkare, men jag anser att samhället bör gå mot mindre statsmakt, mer regionalism och starkare civilsamhälle.
Som jag skrev i artikeln så vet vi rent historiskt vad som händer när statsmakten blir alltför övergripande, detta gäller både USA, Ryssland, Kina, EU. Länder där medborgarna förminskas och politiker, byråkrater, militärer tillåts expandera fritt kommer förr eller senare att urarta.
Du har en jättebra poäng, och jag försöker leva som jag lär.
Jag instämmer med dig, och min kommentar ska inte tolkas som stöd för dagens välfärdspolitik
En del människor mördar medan andra räddar liv. En del människor rånar medan andra samlar in pengar till behövande. Man behöver inte utgå från att människan antingen är ond eller god, girig eller givmild, när verkligheten så tydligt visar att det finns alla möjliga varianter.
Det välfärdssamhälle som byggdes under 1900-talet utgick snarare från ett samhälle än en människosyn. Detta samhälle innefattade bland annat saker som fattigvård med tillhörande fattigvårdsauktioner och ett statsystem med närmast livegna statare. Välfärdssamhällets sociala skyddsnät är ett svar på en då befintlig nöd hos medborgare. Vad är det som gör att man kan anta att vi efter mindre än hundra år av välfärdssamhälle skulle ha blivit så mycket godare att privat välgörenhet skulle klara denna uppgift bättre än då?
Ett av målen med välfärdssamhället är att garantera dess medborgare en grundläggande trygghet, vilket är något helt annat än Robin Hoods tankar om givarens omtanke i utbyte mot mottagarens tacksamhet.
Slutligen: tanken att välfärdssamhällets sociala omsorger skulle forma individer som avhänder sig allt ansvar för sina medmänniskor är smått absurd. Attila, du nämner ju själv Statsmissionen, Röda Korset och Läkare utan gränser. Till detta, direkt penninghjälp, kan läggas oavlönade timmar av ideellt arbete i olika folkrörelser, som åtminstone delvis kommer även mindre bemedlade till dels.
T Öberg,
Skillnaden mellan det gamla statarsamhället och dagens samhälle är inte människorna, vi har sett likadana ut i ca 100-200,000 år. Skillnaden är den industriella revolutionen, som kräver både arbetare och konsumenter, samt utbildning, vetenskap och fri marknad. Vi har inte råd med outbildad arbetskraft, ju fler som är välutbildade specialister desto bättre. Statarsamhället kan bara återuppstå om en större katastrof inträffar.
Slutligen; folk bryr sig inte om grannen ligger död, sånt fixar någon annan. Jag hävdar bestämt att välfärdssamhällets medborgare tappar empati och framförallt initiativkraft. Inte alla givetvis, men många.
Attila,
min poäng är inte att statsystemet skulle återinföras om väfärdssamhället ersattes av privatiserad baserad omsorg. Min poäng är att det fanns ett mycket stort behov av hjälp till människor i nöd i det samhälle som välfärdsstaten byggdes på. Behov som inte blev tillgodosedda, vare sig av staten eller individer. Har det inte alltid sett ut så genom världshistorien? Privata välgörare har alltid funnits, men inte räckt till.
Sen kan man ju konstatera ett inte heller välfärdssamhället lyckas motverka nöden helt och hållet, men det är ändå överlägset andra prövade system i detta avseende.
Stirner, jag håller med fullständigt.
Thomas Öberg, jag menade inte att människor blir “godare” människor över en natt. Vi har sett hur det gick för Ryssland efter att Sovjetunionen föll. I generella termer så kan man säga att dessa människor har levt i ett samhälle där incitament och konskekvenser av deras beteende inte har förstärkt dygder såsom solidaritet, moral och hederlighet. Förtroendet människor emellan var i botten och sådant tar lång tid att ändra på. Vissa har lyckats bättre än andra, såsom Estland som idag kan rankas som världens friaste land utefter klassiskt liberala kriterier. De har också haft en sällan tidigare sedd, om någonsin, välståndsökning.
Familjen som institution för trygghet har gått förlorad i Sverige, inte bara för att det numera är staten som står för tryggheten, utan också för att det höga skattetrycket gjort så många svenskar så fattiga att de är helt barskrapade inför löneutbetalningen. Detta skulle jag vilja påstå är helt unikt i västvärlden. Under budskapet om storkapitalets profithunger och utsugning av arbetarklassen, så har vi skapat ett samhälle där vi under skatter istället dignar ner. Tjänar man för mycket enligt pöbeln så bestraffas man med högre skattesats.
När inte staten står för tryggheten, då är det familjen i första hand som står för den, i andra hand vänner och i tredje hand och fjärde hand så finns det välgörenhetsorganisationer och medmänniskor. Sådan hjälp träffar i princip alltid rätt med kirurgisk precision och i rätt mängd där den behövs. Vägen tillbaka dit kommer vi aldrig att få se, trenden för alla stater världen över med få undantag är att de växer, växer och växer i omfattning.
Två länder idag som låter mellanklassen bli rika är Kina och Indien. Min gissning är att dessa länder tillsammans inom en inte allför avlägsen framtid kommer att utgöra världens kulturella centrum, vara ledande inom teknik och stå på toppen av den mänskliga civilisationen.
Svenskarna kommer inte ha fattat någonting innan det är för sent.
Hur ställer sig skribenten till regionala sociala skyddsnät; d.v.s. att statsfunktionens “beaktansvärda” sidor regionaliseras till mindre demografiska områden?
Jag tänker mig ett någorlunda decentraliserat, direktdemokratiskt, statslöst samhälle som modell, där man ingår federation med andra regionala entiteter och samarbetar på de områden samarbete är önskvärt. På så vis flyttas makten närmare individen och dennes intressen; det är ju trots allt de som berörs av beslut som tydligast kan ta en erfarenhetsbaserad, legitim ställning till besluten, till skillnad från någon hierarkisk och centraliserad statsmakt.
Ytterligare en fråga är hur du ställer dig till storföretag som praktiskt taget dominerar vissa marknader, och på så vis ohindrat kan föra utvecklingen i en eller annat riktning? Ex. enbart att rikta forskning på profitabla forskningsområden o.s.v. Multinationella storföretag styr oss då på samma sätt som en stat gör, eller? Inte minst ser man hur statens intressen riktas utifrån multinationella företags tillväxtintressen, vilket är statsmakten till gagns. I exemplet USA är det ju inte ovanligt att valda i kongressen också på ett eller annat vis har en viktig post i stora företag.
Ser fram emot svar.
mvh Alexander
Robin Hood,
“Sådan hjälp träffar i princip alltid rätt med kirurgisk precision och i rätt mängd där den behövs.”
Var och när har detta någonsin skett? Kan du ge något exempel?
Det är ju själva min poäng: sådan hjälp må träffa rätt (i bemärkelsen att inte hjälpa någon som eventuellt kan klara sig själv) med kirurgisk precision (i bemärkelsen att det inte spiller över på någon som eventuellt kan klara sig själv) och i rätt mängd (i bemärkelsen bara så mycket att den som blir hjälpt sedan kan klara sig själv) men aldrig omfatta alla som behöver hjälp.
Jag förstår att om alla nuvarande samhällen upplevs som imperfekta så kan det ligga nära tillhands att enbart utgå ifrån sin intuition, men det blir väldigt konstigt om man helt utelämnar erfarenheter från historien och samtiden, och såväl historien och samtiden är full av nöd som aldrig träffats av någon hjälp, än mindre med precision eller i rätt mängd.
Alexander;
A) Jag tycker att det är önskvärt att makten flyttas närmare folket. En region bör inte vara större än att man känner folk eller känner folk via andra. Enbart då kan man i egentlig mening delta i det politiska livet, utan att uppleva det som “politik”. Däremot tror jag på någon slags självvald centralmakt, som enbart kopplas in då multiregionala lösningar krävs.
B) Genom att införa friare upphovsrätt och patent-lagar kan man till viss del lösa problemet. Politiker bör ej handha frågor där egenintresse råder.
T Öberg,
Om vi bara satsade på “prövade lösningar” skulle mänskligheten fortfarande jaga storvilt på stäpperna.
Jag tror att välfärdsstaten är en produkt av en specifik tid – en tid då den behövdes – då fattigdomen fortfarande stod i farstun. Men tiderna har förändrats. Vad ska man förbättra i ett samhälle där det stora flertalet tillhör någon slags diffus medelklass? Varför flytta skattepengar mellan denna medelklass? Skulle vi t.ex behöva föräldrapenning ifall vi betalade 20% istället för 54% i skatt? (vilket är det totala skattetrycket i Sverige, inkl moms etc för en medelinkomsttagare). Välfärdssamhället kanske inte skulle behövas ifall vi fick behålla våra pengar? Det kanske skulle bli välfärd i alla fall? Det är ju våra pengar staten använder för att skapa vår välfärd.
Attila,
Jag håller fullständigt med dig om att ett samhälle blir statiskt om man inte vågar pröva nya idéer. Idén om väfärdssamhället var ju en sådan. Därifrån till att helt koppla loss från det vardande och det som varit och forma sitt samhälle i en from förhoppning om att ens egna idéer är mer giltiga än verkligheten känns som en rätt lång sträcka. Att försöka se och förstå verkligheten som den är är inte något hinder, snarare en förutsättning, för en lyckad förändring av samhället.
Tron att välfärdssamhället skulle vara en produkt av en specifik tid, något som möjligtvis var bra för att utrota fattigdomen, men sedan kan läggas åt sidan, ställer jag mig tvivlande till. Jag tror inte man kan utrota fattigdom för tid och evighet. Inte ens i ett välfärdssamhälle, med det uttalade målet att omfördela resurser, lyckas vi med det, ty enligt min mening finns det fattiga i Sverige än i dag.
T Öberg,
Ja, det fattiga Sverige finns till viss del kvar – och det är välfärdssamhället som gör oss fattiga. Med 54% totalt skattetryck för normalinkomsttagaren blir det inte mycket pengar kvar i plånboken. Och minskad konsumtion och sparande leder till att företag och finanser går sämre, de anställer färre etc etc etc. Även om vi inte delar politiska åsikter borde du kanske medge att detta är ett problem.
Attila,
att ett för högt skattetryck kan vara ett problem håller jag absolut med om. Men att det höga skattetrycket är orsaken till fattigdomen i Sverige håller jag absolut inte med om, eftersom jag är övertygad om att dagens välfärdssamhälle medför en omfördelning av resurser till förmån för de med lägre inkomster.
Sedan kan man alltid filosofera kring hur det skulle se ut om staten inte skulle beskatta sin befolkning. Kanske vi skulle producera så mycket mer och bättre än vi gör idag? Det är möjligt att det skulle vara så. Man ska dock komma ihåg att en stor del av skatten går till transfereringar, i vilket fall det offentliga inte bestämmer vad som ska konsumeras utan av vem, att jämföra med offentlig verksamhet där det offentliga oftast bestämmer både vad som konsumeras och av vem.
Nu är det ju så att jag till och med är beredd att acceptera en relativt hög alternativkostnad för offentliga investeringar och konsumtion, eftersom jag värdesätter ett samhälle som förmår att omfördela resurser för att förhindra att “resurssvaga” grupper känner sig utanför. Det underliga är ju att människan verkar skapad så att hon blir lycklig av en höjd standard relativt andra, men inte nödvändigtvis av en absolut standardhöjning.
Att det finns en mängd problem med att beskatta och omfördela inser jag också, men jag är övetygad om att det ändå är nödvändigt.
T Öberg,
Ännu en gång, den fördelningspolitiska effekten avtar när du fördelar pengar inom en stor medelklass. Ett exempel. Min fru betalar över 10,000 kr i skatt/månad inkl moms etc. Jag får ca 9000 kr i föräldrapenning. Vad är vitsen med detta? Pengarna tog en vända förbi skatteverket och försäkringskassan, och denna monetära rundtur kostar dessutom pengar för samhället. Hur mycket av skattemedlen fördelas egentligen?
Attila,
en mycket intressant fråga.
Transfereringar utgör enligt SCB i grova drag 40% av den offentliga ekonomin. Om vi räknar med att du betalar 2500 kr i skatt per månad så betalar ni sammanlagt 12500 i skatt varje månad. Av detta går då ca 7500 kr till offentlig konsumtion och 5000 kr till transfereringar. Det innebär att i ert fall är omfördelningseffekten (erhållen transferering – inbetald skatt som går till tramsfereringar) 4000 kr. Om du gör samma räkne-exempel med en person som inte är arbetsförmögen och dessutom uppbär assistentersättning kan jag tänka mig att omfördelningseffekten uppgår till över 100000 kr i månaden.
Vad gäller den genomsnittliga effekten, så vore det kul att se de siffrorna. Någon som vet?
T Öberg,
Snygg dimridå… Jag vet att ca 42% av de offentliga utgifterna går till transfereringar, ca 25% är bidrag/ersättningar, resten pensioner. Frågan är hur mycket av bidragen som verkligen går till folk som behöver? Eller om merparten av pengarna transfereras – som i mitt fall – från min fru till mig…
Attila,
det var absolut inte menat som en dimridå. Jag tycker uppriktigt att jag visat att det faktiskt inte är så att pengarna går ograverat från din fru till dig. Dessutom räknade jag inte med barnbidraget som ger ytterligare klirr i kassan hos er. Visst går det att hänga upp sig på att man inte kvittar upplupen skatt mot berättigade bidrag, men jag är inte säker på att ett sådant system skulle vara effektivare än det nuvarande.
Men låt gå, jag skulle inte ha något emot ett sådant system om det visade sig vara effektivare.
Attila,
jag får allt ta och korrigera mina beräkningar eftersom jag glömde momsen. Om vi räknar med att ni konsumerar allt ni tjänar så blir momsen grovt räknat 6000 kr, av vilka ungefär 2500 kr går till transfereringar. Drar vi sadan av barnbidrag om 1000 kr så får ni alltså betala 1500 kr mer än min tidigare uppskattning. Dock blir det fortfarande 2500 kr till er fördel så länge du är pappaledig.
T Öberg,
Du missar poängen – jag struntar i ev. fördelar för mig. Jag vill rå om mina egna pengar och frivilligt avstå en summa till folk som verkligen behöver hjälp.
Attila,
det har jag förstått från början, men du hävdar ju även att detta skulle vara det bästa för folk som behöver hjälp, och du påstår att transfereringar inte har effekt. Det är detta jag polemiserat emot.
Nu börjar jag dock skämmas över att jag tagit sånt stort utrymme här och tackar ditt tålamod.
T Öberg,
Du är välkommen att kommentera hur många gånger du vill!
Här på bloggen tar jag mig friheten att pröva idéer, tankar och upplägg. Min konkreta realpolitiska uppfattning är inte rigid.
Hursomhelst så tror jag att transferingar faktiskt har effekt. Men är de RÄTTVISA? Pengar till sjuka och handikappade etc tror jag få ifrågasätter. Men från en frisk person till en annan?
Möjligen kan detta berättigas om stora delar av befolkningen saknar möjligheter, inte har tillgång till skola, utbildning etc. Som det kanske såg ut i början av 1800-talet.
Idag då alla i landet har tillgång till gratis skola & universitet med studiebidrag och förmånliga studielån är situationen en annan.
Systemet ifrågasätts när välutbildades pengar transfereras till medborgare som inte velat studera. Är det rättvist?
Det är därför många socialister svartmålar de rika och framgångsrika, och kallar dem utsugare, roffare som blott haft tur, och med armbågarnas hjälp vunnit rikedom.
Då kan man måhända berättiga dylik transferering. Men om vi istället tänker oss de rika som helt vanliga människor?
Beskattar vi drivkraft och intelligens? Och styr medelklassen genom att ömsom ta ifrån dem pengarna och ömsom ge dem pengarna tillbaka under specifika premisser, som t.ex när pappan är duktig och stannar hemma med barnen?