Ja, och nej. Att en liberal människa måste ha en liberal ekonomisk politik är självklart. Men av det följer inte att en person som för en liberal ekonomisk politik måste vara liberal. Detta är i synnerhet sant eftersom en liberal ekonomisk politik också råkar vara den som fungerar bäst.

“Jag tycker att det är helt uppenbart att det finns en ideologiskt grundad – nyliberal om man så vill – övertro på fria markandsmekanismer som inte hämtar sin bäring från empiri utan från teoretiska antaganden om hur det borde vara”

Javisst gör det det. Men det betyder inte att ALLA som vill föra en liberal ekonomisk politik gör detta för att dom är naivt liberala. Lika lite som alla som anser att man skall tvinga invandrare att bo på vissa ställen gör det för att dom är fanatiskt övertygade rasister.

Jag ser ett genomgående fel i dina resonemang här: Du drar gärna alla över en kam, och menar att alla som föreslår liberala åtgärder gör det av samma anledning. Så är det såklart inte. Detta gäller alla politiska ståndpunkter såklart, men i synnerhet för liberala ståndpunkter.

En socialistisk ståndpunkt kan man ha för att:
1. Man har en ideologisk syn på saken.
2. Man är totalt fanatiskt extremt ideologisk.
3. Alla ens kompisar tycker så.
4. Genomförandet av ståndpunkten är bra för en.
5. Populism.
6. Att man inte vet vad man pratar om och tycker saker rent slumpmässigt.

Man kanske kan komma på fler anledningar.

En ekonomiskt liberal ståndpunkt kan man ha för att:
1-6: Alla ovanstående anledningar.
7. Den fungerar.

Sluta anta att alla som tycker liberala saker gör det för att dom är fanatiska nyliberaler.

“Det tycker jag är fullt logiskt (observera här att jag inte skriver att liberalismens stora poäng är tilltron till den fria och oreglerade marknaden, för det tycker jag inte att den är).”

Nej, det var Adam Smiths stora poäng. Liberalismens stora uppfinning är tron på människan och dess frihet. Jag förstår att du inte håller med, eftersom du inte förstår uppfinningen. Hade du gjort det hade du ju varit liberal.

“Klassamhället upphör nämligen inte att existera för att vi på någon sätts vulgärliberalt vis blundar för det.”

Låt oss gör ett litet tankexperiment: Låt oss låtsas att dagens västvärld inte är ett klassamhälle som Marx beskrev det. Vad händer då med vänsterns politiska ståndpunkter? Och hur skulle ett uttalande som det du gör här fungera? Vad händer om du kräver att vi skall sluta blunda för nåt som inte finns?

* Det Nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet var ett arbetarparti.

* Nej, jag är inte dåligt insatt i vänsterrörelsen, och ja, det är mycket sällan man hör vänstern prata om individer.

Liberalismen handlar framförallt om att bekämpa orättvisor, och jag försöker dra mitt strå till stacken genom min blogg, som är kritisk både åt vänster och höger. Jag använder inte klasskampsretorik, nej, men det går bra ändå.

Sedan – hela vänsterns poäng är att det faktiskt FINNS ojämlikheter mellan människor som inte upphör att existera för att vi inte låtsas om dem. Tvärtom, ska vi kunna bli jämlika måste vi ta tag i de problem som finns och då måste vi faktiskt också erkänna dem. Klassamhället upphör nämligen inte att existera för att vi på någon sätts vulgärliberalt vis blundar för det.

Om du sedan tror att man för att man talar om “klasser” måste förneka att dessa klasser består av sinsemellan genuint olika individer så tror jag tyvärr att det snarare beror på att du är dåligt insatt i hur vänstern tänker och resonerar. Det är helt enkelt en ganska fördomsfull inställning du ger prov på, om du ursäktar.

(vad gäller klasshatet håller jag med dig helt dock, det är lika osympatiskt när det drabbar “direktörerna” som personer som när det drabbar “arbetare” [i det fallet kanske man snarare ska prata om "klassförakt"]. Men det är ett socialt, snarare än ett politiskt fenomen.)

*

Apropå liberalismens stora innovation “jämlikhetsbegreppet” så är jag inte helt övertygad om att socialdemokrater förvaltar det särskilt väl. Socialister av alla skolor kämpar för specifika samhällsklasser och specifika mål, och det rimmar illa med jämlikhetsbegreppet. En arbetare och kapitalist är lika värda. Och så är inte fallet om man lyssnar på förstamaj-talen här i landet. man hånar och hetsar mot “gubbar, direktörer och medelklassens vita män”. Om det sedan bara är retorik, det är en annan femma. För mig handlar jämlikhetsbegreppet om en individuell strävan, att punktmarkera t ex de “direktörer” som beter sig illa, men låta de andra vara i fred – inte dra alla över en kam, vilket man gör när man pratar om “klasser”.

Historiskt sett var det arbetarklassen som röstade på Hitler, det är också arbetarklassen som röstar på Sverigedemokraterna, men jag skulle aldrig i min vildaste fantasi generalisera över dessa fenomen – och kalla arbetarklassen för ondskans lakejer. Men socialister och socialdemokrater gör dessa generaliseringar (fast mot kapitalister givetvis) – därför är ni inte goda väktare av det liberala jämlikhetsidealet.

Visst, socialdemokraterna har plockat många russin ur den liberala kakan – varsågoda! Snart finns det inte mycket marxism kvar – och det glädjer mig.

“Att Thatcher skulle vara libertarian har väl knappast någon påstått. Hon var inspirerad av klassisk liberalism.”

Och om jag förstår dig rätt menar du då att det är korrekt att kalla henne “nyliberal”. Man “får” alltså kalla politiker nyliberala UTAN att de skriver under på frihetsfrontens program till punkt och pricka. Det var bara det faktum att vi är ense om detta jag ville understryka.

“Apropå vänsterns “jämlikhetsideal” så tycker jag inte att den är mycket att hurra för – tycker du själv det?”

Jajamen. Det är grunden i mitt politiska engagemang. Och det är därför jag också kan respektera vissa liberala tänkare – eftersom vi enas i detta engagemang för jämlikheten.

Lennart – Först om konservatismen; jag tycker att det blir lite förvirrat när du använder termen “socialkonservatism” för den “moderna” konservatism du tycker dig se ha växt fram under efterkrigstiden. Men låt så vara, vi kanske kan förstå varandra ändå. Och som sagt så känns denna tråd lite för begränsad för att kunna gå till botten med konservatismens idéutveckling sedan 1789 till nu

Sedan – om själva ämnet. Jag tycker att du gör det lite väl enkelt för dig när du reducerar en nyliberal syn på ekonomin till att vara endast ett politikområde som vilket annat, att jämföra med fiskeripolitiken eller vad det nu var. Faktum är att den nylibrala synen på ekonomin är intimt förknippad med moralsyn, människosyn, samhällssyn och allt annat som vi brukar förknippa med ideologi (du antyder detta dessutom själv, när du pekar på den i mina ögon nästan farligt naiva föreställningen att en “fri” ekonomi också i sig leder till demokrati och mänskliga rättigheter). Jag tycker att det är helt uppenbart att det finns en ideologiskt grundad – nyliberal om man så vill – övertro på fria markandsmekanismer som inte hämtar sin bäring från empiri utan från teoretiska antaganden om hur det borde vara, och denna syn på ekonomins funktionssätt är faktiskt i allra högsta grad politisk/ideologisk (på samma sätt som marxismen är det, även om den också kallar sig själv vetenskaplig).

Sedan har jag aldrig hävdat att alla nyliberaler är för diktatur eller att alla som inte är för en nyliberal ekonomisk politik är för demokrati – och jag förstår faktiskt inte hur du på något sätt kan läsa in ett sådant resonemang i det jag skrev!

Slutligen – om “logiken” mellan liberalismen och socialismen. Den är väldigt enkel; liberalismens stora idéhistoriska “innovation” var att man förde in ett jämlikhetsbegrepp som tidigare helt saknats. Det är i delar av den socialistika rörelsen (ej den kommunistiska) som detta jämlikhetsbegrepp har förts vidare och vidareutvecklats. Det tycker jag är fullt logiskt (observera här att jag inte skriver att liberalismens stora poäng är tilltron till den fria och oreglerade marknaden, för det tycker jag inte att den är).

Ett tredje spår som också dyker upp här (förutom ämnet – nyliberalismen – och det första sidospåret om konservatismen) är dessutom upptäcker jag socialdemokratins relation till socialismen. Men det tror jag faktiskt får vänta till en annan gång att penetrera närmare…

Men Sjölander, det var ju DIN förklaringsmodell. Jag bara höll med dig på den punkten.

““hotet” från socialismen uppstod rimligtvis långt före 1950-talet,”

Ja. Jag skulle ha skrivit socialdemokratin. Det var slarvigt av mig. Det “hotet” uppstod på 30-talet. Fram till dess hade som sagt liberaler och socialdemokrater samarbetat.

“Det tycker jag talar mot förklaringen att konservatismen liksom självdog och ersattes av något annat – som jag ser det handlar det snarare om en succesiv anpassning.”

Konservatismens död ledde inte till liberalkonservatism. Den ledde till socialkonservatim. Döden skedde iom införandet av demokrati i västvärlden (och var också en gradvis process, givetvis).

“Och omvänt så menar jag med viss bestämdhet att du mycket väl kan förvalta det ursprungliga liberala jämlikhetsidealet utan att ställa upp på Friedmans recept för det ekonomiska systemet. Och det är också därför jag menar att det är vänstern som idag bär kärnan detta idéarv vidare. Men som sagt, där har jag inga större förhoppningar om att få något intuitivt medhåll…”

Nej, för det är ju helt ologiskt. Visst, den nyliberala ekonomiska politiken kan föras oavsett om man är liberal eller inte, oavsett om man är för jämlikhet eller inte och oavsett om man är demokrat eller inte. För det är en ekonomisk politik, inget annat. Det är inte konstigare än att man kan föra en viss fiskepolitik oavsett om man är demokrati eller humanist eller inte.
Nyliberal ekonomisk politik är kompatibel med demokrati och jämlikhet. Men den är också kompatibel med diktatur och ojämlikhet, åtminstone på kort sikt. Många, som Friedman, menar att om man har ekonomisk frihet kommer man snart kräva politisk frihet också, och det finns saker som tyder på att han har rätt. Men man måste inte ha demokrati för att införa nyliberal ekonomisk politik.

Men att därifrån gå till att det därför är vänstern som står för jämlikhetssträvan är ett obegripligt logiskt hopp. För det första är socialdemokratin vanligtvis en del av vänstern, och SAP är precis lika nyliberala som alliansen är i sin ekonomiska politik. Dom för nämligen exakt samma ekonomiska politik. Och precis som nyliberalism är socialism kompatibel både med demokrati och diktatur på kort sikt.

Men, för det första: Bara för att man KAN vara diktator och föra en nyliberal politik, så betyder inte det att alla nyliberaler är diktatorer.

För den andra: Bara för att man kan vara diktator och föra en nyliberal politik, så innebär inte det att alla som INTE är nyliberaler är mot diktatur.

För det tredje: Precis tvärtom mot nyliberal ekonomisk politik, så är socialism i längden INTE kompatibelt med demokrati och jämlikhet. SocialDEMOKRATI är, men socialdemokrati för inte heller en socialistisk politik, som du ju själv konstaterar ovan.

Apropå vänsterns “jämlikhetsideal” så tycker jag inte att den är mycket att hurra för – tycker du själv det?

…kvinnorörelsen kapad av strukturfeminister, havererad flyktingpolitik, bekämpa arbetslösheten med bidrag och förtidspensioneringar, slakta folks ekonomiska frihet med världens högsta skatter…

Att överhuvudtaget betrakta folk ur ett klass-perspektiv är kränkande. Vi är individer, inte en grå massa som man kan forsla hit och dit i den sociala ingenjörskonstens namn.

Jag ska inte anklaga sossarna för allt, den svenska borgerligheten är nästan lika avtrubbad. Men att du överhuvudtaget nämner att den svenska socialdemokratin skulle vara förvaltare av ett ursprungligt liberalt jämlikhetsideal är tämligen patetiskt.

Den moderna socialdemokratin vägleds av en pragmatisk ickeideologi, precis som moderater, folkpartister etc.

Lennart – tycker fortfarande att din förklaringsmodell att det ska vara hotet från socialismen som plötsligt under efterkrigstiden tvingade ihop liberaler och konservativa till en gemensam kamp haltar betänkligt. Av flera skäl; “hotet” från socialismen uppstod rimligtvis långt före 1950-talet, ur ett svenskt perspektiv har jag svårt att se 50- och 60-talen som några särskilt “socialistiska” årtionden (historieskrivare till höger brukar åtminstone betrakta 70-talet som det “onda” årtiondet, och det gäller väl både i utrikes och inrikespolitiken), och jag hävdar faktiskt att de idépolitiska rötterna letar sig både längre tillbaka och även längre fram än så (alltså; det liberalkonservativa äktenskapets rötter kan spåras längre bak i tiden, samtidigt det också finns uttalade liberala strömningar som fortfarande inte är särskilt förtjusta i detta arrangemang).

Tittar vi exempelvis på det svenska högerpartiet moderaterna så är det ju det konservativa draget som varit konstant (inte i meningen att det sett exakt likadant ut, men det har varit konservatismen som varit huvudideologi fram till egenligen Bohman), det liberala som sas tillkommit (och då främst i ekonomiska frågor). Det tycker jag talar mot förklaringen att konservatismen liksom självdog och ersattes av något annat – som jag ser det handlar det snarare om en succesiv anpassning.

Och grunden till att denna anspassning är möjligt står fortfarande att finna i det faktum att den klassmässiga förändringarna en mognande kapitalism inneburit – de grupper som alltsedan begynnelsen utgjort stommen i högerpartiet har helt enkelt i allt högre utsträckning kommit att tjäna på en “liberal” ekonomisk politik istället för tvärtom (sedan har Lennart rätt i att den lite skolboksmässiga grundkurs-i-idéhistoria förklaringen av “liberalismens” gång från vänster till högerposition som jag gav prov på ovan naturligtvis är alldeles för enkel för att fånga hela verkligheten – exempelvis måste man när man tittar på konkret idépolitisk utveckling väga in de riktigt auktoritära drag som fanns inom delar av svensk höger fram till … tja, säg 1945, och så vidare och så vidare. Men det innebär inte att den i huvudsak inte är riktig.)

Sedan är vi helt överens om en sak; vad konservatismen egentligen “är” är inte någon lätt nöt att knäcka. Personligen brukar jag försöka skilja på konservatismen som “ideologi” och konservatismen som “förhållningssätt”, men det gör inte heller saken vidare kristallklar.

Vad vi också borde kunna vara överens om torde dock vara att det är fullt möjligt att vara samtidigt aldrig så konservativ och för en rent nyliberal ekonomisk politik (faktum är att du inte ens behöver vara demokrat för att vara för en nyliberal ekonomisk politik). Problemen uppstår snarare när du kommer in på andra mer värderingsmässiga, livsstilsorienterade frågor, då spänningen mellan liberalism och konservatism blir verkligt brännande.

Och omvänt så menar jag med viss bestämdhet att du mycket väl kan förvalta det ursprungliga liberala jämlikhetsidealet utan att ställa upp på Friedmans recept för det ekonomiska systemet. Och det är också därför jag menar att det är vänstern som idag bär kärnan detta idéarv vidare. Men som sagt, där har jag inga större förhoppningar om att få något intuitivt medhåll…