Välviljan och fattigdomen
Att omfördela resurser genom skatter är ett klassiskt vapen för socialdemokrater och socialliberaler i kampen mot fattigdomen. Pengar förs över från de resusursstarka till samhällets utsatta.
Tanken är god, ty vi måste alla ta ansvar för fattigdomen, eftersom den skapar politisk instabilitet, ökad brottslighet och allmänt förfall. Det är å andra sidan lätt för ett välvilligt samhälle att hamna i ett läge där alla löntagare betalar hög skatt.
Ersättningar och bidrag höjs i ren välvilja, ingen ska längre behöva riskera ett större inkomsttapp vid arbetslöshet eller sjukdom. Samhället blir idiotsäkert, ingen riskerar någonting. Baksidan är att arbetsmoralen sjunker, folk drar gärna på arbetslöshetsperioden, väntar med att söka jobb, använder tiden för vila och fritidsintressen. Inget finns att vinna och inget finns att förlora.
Vid lågkonjunktur ökar ersättningarna i omfång och tillika skattetrycket. Företagen tyngs än mer av skattebördan, arbetskraften blir dyrare samt varor och tjänster, vilket innebär att produktiviteten och lönsamheten sjunker. Driftiga företagare ser sig givetvis om efter andra marknader, det är en ren överlevnadsinstinkt.
Det höga skattetrycket bidrar till att arbetar- och medelklassen får svårt att spara pengar, man har få eller inga buffertar. Även vid kortare arbetslöshet eller sjukdom är man beroende av staten, vilket ännu mer accelererar bidragsutaget. Arvsskatt, gåvoskatt och förmögenhetsskatt gör det svårt för medborgarna att berika sig och lämna över sitt eventuella välstånd till nästa generation. Barnen får börja om från början, men även de drabbas av samma problem, då det är svårt att spara och kapitalisera på sitt lönearbete. Medborgarna tvingas till stora lån, för att köpa hus, lägenhet, bil, möbler etc. Alla är starkt beroende av låga räntor och ekonomisk stabilitet.
Budgetposten för bidrag och ersättningar växer, snart närmar den sig hälften av den totala offentliga budgeten. För att systemet inte ska implodera är politikerna tvungna att skära i skolan, vården, omsorgen och rättsväsendet samt öka statsskulden.
I det här läget frågar sig många medborgare varför det finns vårdköer och söndriga skolböcker, när man betalar så mycket skatt? De välvilliga politikerna fortsätter sitt mantra om solidaritet med de utsatta, samt att industrin står inför en strukturomvandling el dyl.
De välvilliga politikerna tror dessutom att man kan utbilda bort arbetslösheten och utanförskapet, man tar in allt fler studenter till högskolor och universitet, arbetsförmedlingarna erbjuder kurser och program. Anslagen till skol- och utbildningsväsendet höjs däremot inte i samma takt, staten måste ju spara för att betala tillbaka statsskulden och försörja alla de som befinner sig utanför.
Utbildningarnas kvalitet blir därför snart sämre, skolorna släpper igenom studenter som inte har uppfyllt alla krav för examen. Läraryrket stagnerar, stress och dåliga resurser bidrar till att yrket sjunker i populäritet. Lönerna sackar också efter, talangfulla ungdomar söker sig till näringslivet, och studerar gärna utomlands. Utvecklingen är sorglig, eftersom läraryrket är ett av samhällets viktigaste, och det är av yttersta vikt att mycket kompetenta personer väljer yrket, för att sprida sina kunskaper på bästa sätt till nästa generation.
Snart landar nästa lågkonjunktur, och arbetslösheten ökar igen, liksom statens belåning, vilket medför ännu högre skatter och ännu mindre resurser till skola, vård, omsorg och rättsväsende. Näringslivet, hårt ansatt av konjunkturen, ser sig ännu en gång om efter andra marknader.
Vart gick det fel någonstans?
Vem vågar sticka kniven i välfärdsstaten?
—
Intressant? Andra bloggar om: samhälle, politik, socialdemokraterna, socialism, socialdemokrati, välfärdsstaten, folkhemmet
<!– –>
Kommentarer
11 Responses to “Välviljan och fattigdomen”
Bra skrivet.
Förr eller senare kommer jag att lämna landet, jag håller inte med Mona om att det är häftigt att betala 2/3 av sin inkomst i skatt.
Förutom att jag vägrar ta någonting på avbetalning, må det vara “hus, lägenhet, bil, möbler” eller annat, så håller jag med dig i stort, när den som anstränger sig får lika, eller ungefär lika, som den som anstränger sig så, kommer enbart den som har framgång som hobby eller tvångsmässigt beteende att anstränga sig till fullo, och när det händer kommer välfärden att åka käpprätt åt helvetet då hur mycket “ekonomiska enheter” man än distribuerar inom samhället så kommer det ändå aldrig att finnas tillräckligt med pengar för att att säkra överlevnad (skattepengar skall enligt mig aldrig gå till hobbyverksamhet eller liknande) och att sporra till välfärdshöjande produktion.
Usch, jag inser nu att jag inte kommer orka stoppa in en eller två punkter i den texten under denna alkoholpåverkan.
Det är lätt för Mona att tycka det är bra att betala 2/3 i skatt – dels har hon en ersättning som räcker till ändå, och dels är ju just hon som sitter i den änden dit skattepengarna rinner.
D.v.s. Mona talar i egenintresse. Hög skatt = mer pengar till henne.
Jag lämnade Sverige 2005, fick nog helt enkelt, och har inte ångrat mig.
Jag tror att marknadsekonomin behöver regleras (istället för bidragen) så att den får finnas kvar! Så att det inte blir blodiga revolutioner, som bara går ut över den fattige i alla fall.
Till att börja med kan man granska jättebonusar noggrannt. Riksrevisionen måste få mer befogenheter, så att inte folk blir arga av allt miljard-fusk.
Monopol och oligopol (både statliga och privata) måste, enligt mig, förhindras, och mångfalden premieras istället.
Det du tar upp om att skolorna släpper igenom elever som inte är godkända i alla ämnena är horribelt: det gynnar inte arbetarklassen det minsta. Tvärtom är lärarens höga krav den mindre bemedlade elevens enda chans att förstå hur man “tar sig fram” bland eliten t ex.
I Sverige har vi ett bra uttryck: Lagom är bäst.
Det är ingen som förnekar att a-kassan är till för människor i omställning. Dock behövs det, och människor som vill men inte har möjlighet eller råd av ena eller andra slaget, borde få en andra chans att omskola sig. Där är arbetsmarknadsutbildningarna ett lysande exemplar av framgång då människor av egen kraft och lagom stöd av staten kunnat återkomma till ett arbete som känns meningsfullt och börjat betala skatt.
Tycker det är hemskt hur moderaterna bestraffar dessa åtgärder med mindre anslag till utbildningarna samtidigt som den studerande (upp till 2 år) får samtidigt se sina ersättningsdagar försvinna. Där försvann incitamentet att studera vidare, utan man blir istället hänvisad till värdelösa jobbsökarkurser och annat dravel som inte förbättrar ens attraktivitet hos arbetsgivarna. Arbetsgivarna vill ha kompetent personal!
Jag är mycket tveksam till att dessa åtgärder är verkningsfulla eftersom det är inte bara pengar som ett land är till för utan för människorna. Vi ska inte ha elitskolor, ej heller göra så att människor som gått klart sina 6 år av csn-medel hamnar utanför och tappar sina kunskaper. Omutbilda dem. Varje tappad kompetens är en otrolig förlust för Sverige. Oftast behövs det bara en liten omutbildning så hamnar man rätt. Ty alla drabbas vid en lågkonjunktur, då måste man lindra fallet. Men man får inte dra åt någon extremitet utan ordna hjälp så länge den arbetslöse arbetar sig framåt, beroende på utbildning eller kompetens, inte lågbetald piga.
Där kan vi inte konkurrera med vare sig Kina eller Polen.
Satsar vi inte på kompetenserna så kommer vi att bli omsprungna…….
Patrik.
Hur mycket har alliansen försämrat för de arbetslösa och sjuka egentligen?
Vad gjorde socialdemokraterna för att förbättra skolan och utbildningsväsendet?
Svaret på de bägge frågorna är “inget”. Vi pratar justeringar. Persson försämrade mer under 90-talet för både arbetslösa och pensionärer, men det minns man inte, dessutom lyckades han tunna ut hela utbildningsväsendet.
Jag tror på ganska modesta ersättningsnivåer, som kan byggas på med extra försäkringar, vi är redan på väg dit. Vi har inget val, det är helt enkelt för dyrt. Utanförskapet ska inte stjälpa hela samhället över ända; ska den ena halvan av befolkningen försörja den andra? Välviljan ska inte förvandlas till illvilja.
Fattigdom, inom landet eller utomlands kan inte bekämpas med bidrag lika lite som ett plåster kan läka cancer. Att ge almosor är att se ned på fattiga, att dom inte är kapabla att klara sig själva. Nej ge hjälp till självhjälp. Det är respekt.
Suck! Måste jag för fasen gå igenom ALLA försämringar varje gång jag kommer med någon kommentar. Där har vi en av den moderata propagandans viktigaste ingredienser, en visuell utmålning av att försämringarna “inte är så farliga”.
Det kan jag säga att Moderaterna har gjort ALLT för att lägga krokben för mig i min strävan mot ett jobb. LÄS PÅ. Försämringarna gäller långt ifrån bara ersättningsnivåerna som somliga tycks vilja påstå.
Bland annat har de KRAFTIGT dragit ned arbetsmarknadsutbildningarna för Littorin har inte “tilltro” till det. Trots att det visat sig mycket framgångsrikt. Trots värdelösa jobbsökarkurser som moderaterna nu lanserar som sina egna
(VAR är de andra partierna, eller har moderaterna tagit över centerns, folkpartiets och kristdemokraternas viljor också??????????????????)
Många hamnar utanför men hålen visar sig först när lågkonjunkturen kommer, och den kommer så småningom, var så säkra.
Kom då ihåg vem som gjorde att DU hamnade hos socialen (utan vare sig tv eller bil, lyx enligt Reinfeldt). Där beskyller jag inte min paranoja på socialdemokraterna.
Hörs “Nyliberalslavar”, SUCK!
Det är så roligt att se att de slavar som kallar sig “nyliberaler” sväljer precis alla idiotiska uttalanden och “åtgärder” som moderaterna lanserar som rättvisa.
Jag är lååååångt friare än dessa slavar! Jag har en röst och en vilja.
Patrik,
Utan argument, och blott med påhopp kommer man inte långt. Hursomhelst, njut av din frihet, din röst och din fria vilja.