Ja, snart får rökarna sitta i skogen och röka, åtminstone om Folkhälsoinstitutet får bestämma. Myndigheten föreslår att det ska införas rökförbud även på uteserveringar, tågperronger etc.
I det här läget handlar det inte längre om folkhälsa, eftersom rök utomhus knappast har några större skadliga effekter. Annars skulle vi inte heller få grilla på gårdar och i parker. För att inte tala om majbrasor, fyrverkerier, lägereldar o dyl.
Det tycks som om Folkhälsoinstitutet har lämnat de realistiska ambitionerna och muterats till en överförmyndare. I den bästa av världar är det restaurangägaren som bestämmer huruvida man ska få röka i hennes krog eller ej, inomhus eller på uteserveringen. Det samma gäller andra företag eller verksamheter där rökning förekommer.
Folkhälsoinstitutet och riksdagen centraliserar beslutsprocesserna även vad gäller triviala förbud och umgängesregler. Den enskilda individen förlorar i allt större utsträckning sitt personliga ansvar. I normalfallet kan människor komma överens om det ska rökas eller ej. Den enkla frasen Är det ok om jag röker här? löser de flesta problem. Eller Kan du vara snäll och röka någon annanstans?
Handlar det om att vi är rädda för konflikter? Kanske är det bättre att staten även tar hand om umgängesregler, sociala konventioner, näringsintag, dryckesvanor etc? Då behöver inte vi själva ta ansvar för vårt liv och leverne; lagboken ger riktlinjer även på det sociala och personliga planet. Överheten förvandlas åter till en moralpolis, som det var förr i världen. Barriären mellan det privata och det offentliga bryts sakta ner, och här verkar både nykonservativa och vänsterkrafter vara överens. Rökförbudet är blott en liten del i den här utvecklingen.
Droppen som får bägaren att rinna över lär vi få vänta på, folk verkar inte bry sig om att bli hunsade, vi sväljer det mesta, om än med en knuten hand i fickan. Kanske blir det mer groll om/när extra skatt på socker, fett, kolhydrater, snabbmat och annat onyttigt införs? Det är bara en tidsfråga.
Jag trodde att det var ett aprilskämt, men på fullt allvar menar ett antal läkare och en riksdagsman att vi bör höja skatten på produkter som innehåller socker, exempelvis godis. Detta för att komma till bukt med ökad fetma bland befolkningen.
Detta är ett klassiskt exempel på social ingenjörskonst, där politiker och experter tror att skatter kan påverka människors beteende och skapa nya livsmönster, och de anser dessutom att de har rätt att göra det.
Problemet handlar om att vi stoppar i oss lika mycket mat som en åkerarbetande bonddräng, men vi sitter stilla och rör oss knappast alls numera, och därför blir vi feta. Ett klassiskt välfärdsproblem.
Det är typiskt socialliberaler och socialdemokrater att angripa fetman med skatteverktyget, trots att vi redan har världens högsta skatt. Vad ska staten med ännu mer skatt till? Kan man beslagta medborgarnas lön godtyckligt? Vad blir nästa steg – fettskatt, kolhydratskatt, proteinskatt?
Nej, det här förslaget osar av okunskap. Dessutom, om någon effekt ska nås måste priset på godsaker upp rejält, mer än fördubblas, vilket givetvis kommer att leda till ökad smuggling, hamstring och utlandsköp. Och så har man fördärvat ytterligare en näringsgren och gett den organiserade brottsligheten ännu ett arbetsområde att muta in.
Om jag skulle låtsas vara socialliberal för ett ögonblick så har jag ett mycket bättre förslag. Gör gymkort, träningsavgifter och sportutrustning avdragsgilla. En enorm lättnad inte minst för alla föräldrar med hockeyspelande och ridande barn mm. Då ger man medborgarna en morot, istället för att piska dem. Dessutom skulle säkert många argumentera för att man dessutom stimulerar den svenska idrottsrörelsen.
De flesta i Sverige är eniga om att det amerikanska sjukförsäkringssystemet är orättvist, och att det är deprimerande att så många står utanför. Om man blir sjuk i USA, kan t.ex en gallblåseoperation kosta ca 135 000 kr.
Och att punga ut med så mycket pengar är en grym överraskning och ett rejält bakslag för privatekonomin.
Men att betala ca 50% i total skatt – som vi gör i Sverige år ut och år in – blir också väldigt mycket pengar. Här har jag räknat in moms, arbetsgivaravgifter etc.
För en normalinkomsttagare med 25 000 kr/mån handlar det om skatter på närmare 200 000 kr per år. Det blir en miljon på fem år!
Vi glömmer ofta detta eftersom de flesta skatterna är dolda. Vi får inte heller reda på exakt hur mycket pengar som går till vad. Därför blir det svårt för oss att veta hur mycket vi egentligen betalar, och vad vi betalar för.
Ca 13% av de totala offentliga utgifterna går till vården. Grovt förenklat kan vi därför säga att den svenska vårdförsäkringen kostar ca 26000 kr/år för en medelinkomsttagare, dvs ca 50000 kr för en familj där bägge arbetar.
Priserna för sjukförsäkringar i USA har ökat dramatiskt, från att ha varit billigare än i Sverige för ca 10 år sedan, kostar en motsvarande familjeförsäkring ca 80 000 kr i USA. Från 1999 till 2009 har kostnaden ökat med ca 131%, dvs med ca 13% om året.
Att Obamas stora sjukförsäkringsreform kommer nu, och inte tidigare handlar förmodligen om denna enorma fördyrning. Folk med blygsam ekonomi har inte råd med försäkringen längre. Om avgifterna vore överkomliga skulle situationen förmodligen se annorlunda ut.
Kanske handlar den allra största utmaningen inte om försäkringarna, utan om själva kostnaden för vård och mediciner. Hur kan priserna stiga så? Varför är det så förbaskat dyrt? Handlar det bara om att tekniken blir bättre och dyrare? Giriga läkare? Giriga försäkringsbolag? Eller har staten lagt sig i för mycket nu igen? Det finns olika svar på frågan, här kommer en intressant version:
Häromdagen stod en kvinna framför mig i systembolagskön. Hon var i 50-årsåldern, hade käpp och såg lite sliten ut. Behöver du påse? frågade expediten. Nej, det här är snart uppdrucket svarade kvinnan. Och förra veckan var det en man som inte ens orkade vänta tills han kommit hem, han svepte en halvfalska vin på den offentliga toaletten, och lämnade flaskan i handfatet.
Ni känner säkert igen dem. De är inga riktiga gatualkisar, utan blott stukade och trasiga Svenssons. De smyger omkring ute på stan, gärna nära systembolag och köpcentrum. Ofta är de ensamma, när de tryckt i sig lite sprit vågar de ibland tilltala någon, en konversation som ofta faller platt, eftersom deras sociala förmåga är lite vissen.
Jag antar att de ofta är sjukpensionärer, långtidssjukskrivna eller långtidsarbetslösa. Ibland misstänker man att en lättare psykisk åkomma bidragit till deras situation, eller måhända problem under uppväxten, misslyckanden i arbetslivet, i det sociala livet, eller kärlekslivet.
Kanske sitter de hemma i sina enrumslägenheter, dricker sitt vin, röker sina cigaretter, och förbannar omvärlden? De är missförstådda, osedda, glömda, sjukliga – och framförallt ensamma.
Ensamheten verkar vara ett stort problem i Sverige. Många är rent ut sagt usla på att spontant ta kontakt, småprata lite, eller bara vara allmänt trevliga. Somliga kan knappt hälsa, eller titta en i ögonen. Skygga som förvuxna råttor. Efter några öl lättar det, men då på bekostnad av konversationens kvalitet.
Att utifrån dylika sociala förmågor – bygga en karriär, skaffa sig vänner, träffa en partner, flytta ihop, få barn, uppfostra barnen, leva ett meningsfullt liv – kan nog vara ganska komplicerat.
Vi andra tycker synd om dem. De klarar inte ett vanligt jobb brukar det heta. Socialen får ta hand om dem. I Sverige behöver ingen gå hungrig.
Procentuellt har vi flest ensamhushåll i världen, ca 2 milj människor. Och merparten av dessa singlar lever knappast ett glamoröst liv á la Sex and the City. De intresserar sig förmodligen varken för Manolo Blahnik eller Decaf Latte.
Jag menar att de flesta kan bidra med något, även de som lever strax utanför samhället. Och tror man inte det så har man nog tappat tron på mänskligheten. Men kanske är det så att de enklare jobben och sysslorna är borta? Kanske har just de jobben exporterats till Kina eller Indonesien?
Vi ser ner på simpla arbeten. Märkligt nog är det arbetarrörelsen som har störst problem med s.k skitjobb. Rut-avdrag och pigjobb ses med oblida ögon, helst ska ingen behöva jobba med dylikt. Fortsätter man på den här vägen kommer arbetarrörelsen att avskaffa sig själv.
Hursomhelst, ibland undrar hur jag många de är? De där stukade människorna. De är nog ganska många. Vi känner nog alla en dylik person, och ser dem dagligen ute på stan. De flesta försörjs förmodligen med offentliga medel, av oss skattebetalare. Inte underligt att över 41% av de totala offentliga utgifterna går till s.k socialt skydd. Skolor och universitet får 13%, och vården lika mycket, 13%. Samhällsskydd och rättsskipning får 3%. Som en jämförelse.
Det brukar heta att vi måste höja skatten för att klara vård och skola. Vi måste höja skatten för att försörja alla de halvsjuka och halvfriska, borde det istället heta, men det låter inte lika bra.
Nej, det här är en svår fråga. Den politiker som skär i ersättningar och sjukpensioner brukar snabbt hamna i medial storm och folklig onåd.
Och det är välförtjänt, ty innan man sänker bidragen bör man kanske klura ut vad de halvfriska ska syssla med? Kanske fundera på vilket samhälle vi vill ha. Ska halva befolkningen försörja den andra halvan? Med vilken rätt? Ska folk förväntas ställa upp på detta? Och vad händer om de inte gör det?
Jag tror att den här fina teatern kan komma till ett abrupt slut. Vi har försökt att skapa ett samhälle utan skitjobb, utan hårda kanter, allt ska vara mjukt och fluffigt. Den rensopade artificiella verkligheten kostar emellertid enorma belopp att upprätthålla, med återverkningar på både privatekonomi, näringslivets och samhällets utveckling.
Kanske kommer vi inte att vakna förrän det sista storföretaget lämnar Sverige, och våra barn flyttar utomlands? Och så sitter vi ensamma i våra små ettor, dämpar ångesten och tristessen med lite rödtjut.
Vill man generalisera har ersättningarna i sjukförsäkringen alltså höjts för de personer som har lägst ersättning (120 000 förtidspensionärer) och sänkts något för de personer som har högst ersättning. För de allra flesta – som finns däremellan – har ersättningsnivåerna i sjukförsäkringen inte förändrats alls.
Jag förstod inte hur märklig den svenska vårdadministrationen var förrän jag fick barn, och därigenom hade upprepad kontakt med sjukhus, barnavårdscentralen etc. Och det är inte läkarna och kvaliteten på vården som är dålig, nej, utan tillgängligheten.
Jag ser födande mammor som blir hemskickade trots att de ska föda om en timme eller två. Barn som sitter och väntar 6-7 timmar på akuten med öppna sår som ska sys. Och föräldrar som inte vet vart de ska vända sig, när husläkaren inte svarar i telefon (8.30 – 09.30), då blir sjukhusen och akutmottagningarna det enda alternativet. Och sen har vi hela biten med köerna, och väntan på diverse operationer.
Det har emellertid blivit lite bättre, sista gången jag ringde till BVC lyckades de efter lite trixande ordna en läkartid samma dag, och dottern fick sin medicin några timmar senare. Jag var uppriktigt sagt förvånad. Vår husläkaravdelning drivs numera privat (dvs av läkarna själva), men de har fortfarande lite svårt att klä av sig den opassande trånga kostym som uppenbarligen hämmar verksamheten.
När man pratar med läkare som arbetar för landstinget förstår man att mycket tid går till annat än rena läkarsysslor. Landstinget avskaffade enl uppgift läkarsekreterare i stor skala för några år sedan, vilket gör att läkare sitter med administration istället för att träffa patienter. Jämför med rättsväsendet, där poliser sitter och fyller i långa rapporter istället för att vara ute bland medborgarna.
Jag antar att försämringen är ett resultat av missriktade besparingskrav. Och kanske är det också ett symptom på ett samhälle där fel personer tar besluten. Ska vården vara politiserad? Är det vettigt att landstingets huvudmän är politiker? Ska vården inte drivas av läkare?
Undrar vad som hänt om Apple eller Google styrts av politiker, istället för de entreprenörer som gjort företagen stora och framgångsrika? Med all säkerhet hade du inte ens känt till de bägge varumärkena, än mindre googlat eller lyssnat på din iPod. Man kan tycka att vården är viktigare än elektroniska leksaker, och kanske är det dags för politikerna att visa det?
Låt sjukhus och vårdcentraler drivas och styras av läkare, och låt staten ta hand om vårdförsäkringen. Då har vi ett system som i hög grad anpassar sig efter patienternas behov, samtidigt som den uppfyller vår labila och övernitiska definition av rättvisa.
Den privata vården vården ger miljardvinster, står det att läsa i dagens DN. Kanske ska vi kalla den halvprivat, eftersom den är finansierad av staten, men drivs av privatägda vårdföretag. Vinsterna retar mången socialist, eftersom vård av någon anledning inte ska gå med vinst enligt deras grumliga etik och moral.
Framförallt är det ett svidande piskrapp på landstingets ädlare delar, ty de levererar blott underskott. Den privata vården är alltför effektiv och besparande för att tolereras.
Vore det inte bättre med dyr och slösaktig vård i statens (landstingets) regi? Där alla står i jämlika köer, och väntar på sin tur, och bugar för farbror doktorn när man kommer fram. Ännu en återställare för Sahlin & Co?
Underskötaren Peter Magnusson, vid Södertälje sjukhus, larmade i januari om rasistisk jargong och sämre behandling av patienter med utländsk härkomst. Sedan dess har han kallats till upprepade trepartssamtal av arbetsgivaren, blivit arbetsbefriad, och anklagad för att fara med osanning. Dessutom har ledningen mer eller mindre krävt att han aldrig mer ska vända sig till media. Samtidigt som de erkänner att det finns attitydproblem bland personalen på den berörda avdelningen.
Om vi utgår att Magnusson talar sanning – vi har ingen anledning att misstro honom – hur kommer det sig att han blir behandlad på detta aparta sätt? Det är väl inte han som är problemet? Utan hans arbetskamrater som inte kan hålla tungan i styr. Att försöka hindra honom från att tala med journalister är dessutom ett brott mot meddelarfriheten.
Att arbeta i vården ÄR både psykiskt och fysiskt påfrestande, och man bör nog lämna aggressionerna hemma – oavsett om vi vill skylla världseländet på direktörerna, kommunisterna, invandrarna eller cylonerna. Personalen måste hjälpa alla så likvärdigt som möjligt, det ingår liksom i arbetsbeskrivningen.
Magnusson är anställd av landstinget, i ett system som åtminstone i teorin ska bygga på folkstyre – av folket, för folket. Istället får han löpa gatlopp för att ledningen är kissnödig och inte vet hur de ska hantera hans kritik. En typ utav kritik som förmodligen är jättesvår att ta, men som är absolut nödvändig för att upprätthålla ett fritt samhälle, och dessutom visar på stort civilkurage hos en enskild individ.
Jag har själv upplevt att arbetskamrater kränker och behandlar andra illa, tyvärr tillhörde jag inte skaran som vågade eller orkade höja rösten. Genom min tystnad kunde snacket fortgå, genom min tystnad upplevdes jargongen kanske som något normalt. Det är ett rent systemfel att jaga människor som vågar peka på felaktigheter och orättvisor. Särskilt i en offentlig driven och finansierad verksamhet.
Det finns en slags kultur bland både politiker och offentliganställda chefer att de står över sina egna lagar och förordningar. Detta är givetvis fel; sanningen är att de alltid har ögonen på sig, ty det är dina och mina pengar de spenderar. Och gör de fel och begår allvarliga misstag så ska de bort, snabbare än en kamel blinkar.
