Det görs ca 35.000 aborter om året i Sverige. Att få fram faktiska kostnader från landstingen är inte lätt. Givetvis beror det på om det är en medicinsk eller kirurgisk abort. Efter en snabb research, som inte resulterade i några länkar, kom jag fram till att en abort kostar samhället i snitt ca 10.000 kr/st, då kommer vi fram till total siffra på 350 miljoner kr per år.

Är det överhuvudtaget förenligt med läkaretiken att utföra en abort, oavsett om fostret räknas som människa eller ej? Läkare ska ju rädda liv, men hur ofta är någons liv i fara vid en abort? Och kan man motivera kostnaden, när sjuka människor står i vårdköer i väntan på operation? Samtidigt som vården får allt stramare budget?

Det är inte så ofta vi angriper abortfrågan ur denna vinkel, vården ska ju inte vara en kostnadsfråga, alla ska ju ha rätt till den – men är abort vård? Hur många är det egentligen som gör abort pga medicinska skäl, där det finns risk för barnet eller mammans liv, eller pga grava missbildningar på fostret?

Upp till vecka 18 är det fri abort, man kan ha vilka skäl som helst. Därefter måste man söka tillstånd från socialstyrelsen, varav de flesta beviljas.

De flesta gör abort för att de inte vill ha barn just nu, och kanske inte med just den partnern. Det handlar om en slags livsstilsaborter, man väljer bort barn i förmån för andra aktiviteter. Problemet är att valet innebär slutet för ett foster, som i de flesta fall skulle ha blivit en helt vanlig människa, precis som du och jag. Många som gjort abort inser givetvis detta, och drabbas periodvis av ångest.

Alternativet att behålla barnet och sedan adoptera bort det finns ju alltid, men vi moderna människor friköper oss från obehaget att vara gravida och stå i den sociala skamvrån. Kvinnan har ju rätt till sin kropp, absolut, men inte till någon annans kropp, nej. Det är beklagligt att abortfrågan har blivit ett slags politiskt slagträ bland feminister och andra frispråkiga grupper.

Jag är varken religiös, konservativ eller traditionalist, och jag är inte motståndare till kostnadsfria aborter om det finns medicinska skäl, vilket flertalet av dagens aborter knappast ens kommer i närheten av. Framförallt blir jag förvånad över att det görs ca 35.000 aborter i landet per år när tillgången till säkra preventivmedel aldrig har varit bättre.

Jag är ganska säker på att antalet aborter och oönskade graviditeter skulle gå ner radikalt om man var tvungen att bekosta aborten själv, eller gå till socialtjänsten om man inte hade pengar. Det är väl knappast rimligt att medborgarna betalar för något som sällan kan betraktas som vård, som dessutom är kontroversiellt, och knappast förenligt med läkaretiken?

Fallet Emil upprör många; en ung man dör p g a att ambulans inte anländer. När den dödsjuke mannen ringer SOS Alarm anses han inte trovärdig av någon oklar anledning, och lämnas att dö i ensamhet. Och det är tydligen inte första gången folk har negligerats eller behandlats illa av SOS Alarm.

Världen rikaste land med världens bästa vård verkar inte kunna leva upp till förväntningarna. Och det är svårt att skryta med världens bästa vård när patienterna inte ens får komma in på sjukhusen. Om SOS-operatören råkar vara på dåligt humör så får man ingen hjälp. Man är överlämnad till någon slags godtycklig bedömning i ett extremt kritiskt ögonblick. Det räcker inte med att säga: – Hjälp, jag kan inte andas, skicka en ambulans. Nej, operatören ska tydligen avgöra – via telefon – om man är trovärdig eller ej. Det här är riktigt jävla sjukt. Man undrar vem som beslutat om operatörernas rutiner?

Vi lägger ner enorma summor av skattepengar för att välfärden i vårt land ska fungera. Svenskarna betalar mest skatt i hela världen. Ändå brister det, och folk dör. Dör på riktigt. Då kan vi ju skrota hela välfärdsprojektet. Vad är poängen? Inför privat vård. Låt mig betala, då kanske jag blir pank och skuldsatt – men får åtminstone leva.

—

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, vård, emil, fallet emil, SOS Alarm, Ambulans

Självklart var det något lurt med massvaccinationen i samband med förra årets svininfluensa. Sverige var en av få länder som i all hast beslutade om att vaccinera hela befolkningen.

Även om vaccinationen var frivillig så var grupptrycket stort, om man inte vaccinerade sig så var man en svikare som kunde föra smittan vidare.

Nu visade sig att svininfluensan inte var så farlig, däremot var själva vaccinet desto farligare, med en biverkning som kan bidra till den obotliga sjukdomen narkolepsi.

Och nu sitter det arga småbarnsföräldrar över hela landet med handen knuten i fickan, och förbannar de politiker och myndighetspersoner som beordrade massvaccinationen av deras barn.

Istället för att sitta och sura borde alla drabbade gå samman i en grupptalan och stämma skiten ur staten. Kanske skulle våra maktfullkomliga politiker lära sig en läxa? Men det händer väl inte i Sverige? Eller?

—

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, svininfluensan, svininfluensa, narkolepsi, vaccin

Under julhelgen har det pågått en debatt om apoteksmonopolets avveckling. Det handlar om att unga människor anses ha fått ökad tillgång till värktabletter, vilket resulterat i fler självmord och självmordsförsök. Från vänsterhåll kräver man ökad reglering eller att de fria apoteken förstatligas igen, för att komma till bukt med problemet.

Det är ganska typiskt för Sverige att man överlåter uppfostran och ansvar över sina barn och ungdomar till det offentliga. Vi är vana vid att politikerna vakar över oss medelst regleringar och påbud, och kanske är det detta som är roten till problemet? Ty de ungdomar som befinner sig i farozonen är knappast i behov av att man lägger över ansvaret på någon annan, nej, det är snarare mänsklig omtanke och kärlek de behöver, istället för ett utökat politiskt regelverk.

Fria apotek fungerar alldeles utmärkt i Europa och i övriga världen. Kanske är det något i svenskarnas sinnelag som bidrar till fler självmord? Har dessa storvuxna och i övrigt självbelåtna arier någon slags mental defekt som måste botas med strikt statlig reglering? Förmodligen inte.

Kanske är det en kulturell åkomma, där den preussiska problemlösarmentaliteten i själva verket är problemet. Ibland är en kram mer värd än en perfekt ritning över lyckan. Vi är dåliga på att ta hand om varandra, och utan gott självförtroende, glädje och livslust är vi illa rustade för framtiden och alla dess utmaningar.

Att värktabletter är farliga har vi vetat länge. Vi kan inte låsa in allt som är farligt, någon gång måste vi växa upp och konfronteras med alla de faror som lurar där ute. Om debatten hade varit lite mer hederlig hade den i större utsträckning handlat om själva anledningen till självmorden, och inte om de fria apoteken. Tillgänglighet och service har ökat enormt sedan staten släppte sitt monopol, vilket är av godo för alla de som verkligen behöver mediciner.

Skyll inte den svenska självmordsstatistiken på något enskilt läkemedel, apoteksbolag eller reklamkampanj. Att unga människor tappar livslusten och vill ta sitt liv är ett helt annat problem.

—

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, apoteket, apoteken, värktabletter, avreglering, självmord