I många länder har medborgarna vant sig vid att staten med skattemedel bekostar olika typer av verksamheter, exempelvis skolor, universitet, vårdinrättningar, postkontor, idrottsanläggningar etc.
Statsmakten kan antingen lägga ut verksamheten på entreprenad, dvs avlöna något annan att driva den, eller själva bygga upp specialistkompetens och driva inrättningarna. I det senare fallet försvinner ofta drivkraft och incitament hos personalen. Eftersom de är avlönade av staten och inte konkurrensutsatta så behöver de inte visa framfötterna.
Och det är från den här miljön Sverige kommer ifrån, köer på posten, sjukhusen etc, och personal som inte alltid är så trevlig eller motiverad. Därför bestämde man sig i början av 1990-talet för att lägga ut exempelvis skolor och vårdinrättningar på entreprenad och låta privata aktörer driva dem, fortsatt finansierade med skattepengar.
Och detta har gett mer drivkraft, motivation och kvalitet i branschen. Många tidigare kommunala simhallar drivs numera av privata entreprenörer, vilket gett ett ordentligt lyft, både inom kärnverksamheten, men även kringtjänster som bättre restaurang, café, gym etc. De är få som klagar på detta.
Statlig, landstings och kommunal verksamhet är inte alltid så effektiv, byråkrati och stelbenthet äter upp både tid och pengar. Därför är det ofta mer intressant att lägga ut verksamheten på professionella entreprenörer, även om en eventuell vinst svider i ögonen på de som kramar den stora staten.
När man diskuterar vinst inom vården så tenderar detta att bli en kvasidiskussion; ska de privata aktörerna göra en vinst på skattepengarna, eller ska vi låta statliga aktörer slösa bort dem istället?
Vinster inom den privata läkemedelsindustrin anses ju vara acceptabel. Nya mediciner och ny teknik räddar ju miljontals liv varje år. Att någon tjänar pengar på detta ifrågasätts inte. Vinsten är ju allt som oftast själva meningen med att vi arbetar. Visst kan många av oss tänka sig att arbeta ideellt under en period, men utan skälig ersättning blir verksamheten förr eller senare meningslös.
Kanske är debatten hårdast just inom vårdområdet, vård har en slags inneboende ideell prägel, alla ska ha tillgång till vård, och den ska inte kosta några pengar. Läkare och vårdare måste i och för sig avlönas, och lokaler och utrustning måste bekostas. Idealismen stöter väldigt snabbt på verkligheten.
Därför blir debatten om vinst inom vården meningslös.
Kanske vore en debatt om helprivata sjukhus mer intressant, där vårdpersonalen avlönas med försäkringspengar, som medborgarna betalar in. Då är det inte längre skattepengar som går till vården, och den eventuella vinsten blir inte heller ful eller stötande. Och staten kan ägna sig åt att hjälpa de som faller mellan stolarna, de som inte betalat sin försäkring av olika skäl, eller inte har råd. Kanske är detta en uppgift som bättre passar statsmakten – att hjälpa de utsatta – än att driva storskaliga projekt som mest generar köer, och missnöjda kunder?
För att medborgarna ska få bättre kontroll över sina hälsojournaler låter nu staten upprätta ett elektroniskt register där man kan lagra sina medicinska uppgifter. Ett slags personligt hälsokonto på internet i offentlig regi.
Ponera att statsmakten samkör dina hälsojournaler med FRA:s uppgifter och allt annat som finns lagrat om dig. Personlig integritet är kanske inte det första jag kommer att tänka på.
Nu är ju tanken inte att det ska användas så, nej, det är ju för att värna vår integritet som man skapar registret, så att inte bara läkarna kan läsa journalerna – utan även du (och staten).
Upphandling pågår, det tar säkert månader, kanske år innan det är klart. Än så länge är det frivilligt, men jag antar att i slutänden kommer alla journaler att lagras på samma ställe – för enkelhetens skull.
Ännu ett skäl för att statsmakten inte ska hålla på med vård och omsorg. Grundtanken med staten är ju att den ska skydda oss från varandra, genom poils, lagar och domstolar skipas rättvisa. Det är något vi medborgare inte kan klara själva, alternativet vore privatarméer och paramilitära förband, som i vissa u-länder. Och så vill vi inte ha det.
Att låta vakthunden slicka dina sår är lika korkat som att låta läkaren vakta din port om natten. Låt läkare göra vad läkare är bäst på, och låt staten göra vad den är bäst på.
Jag satt och läste etiketten på en brittisk ölburk, ett av världens största varumärken inom sitt gebit, och noterade att det fanns ett rekommenderat maxintag. Enligt producenten var det ej hälsosamt att dricka mer än 3-4 burkar (50 cl) om dagen, och för kvinnor gällde max 2-3 burkar.
Oj, det var mycket, var min första reaktion.
Tror inte att denna info finns på svenska ölburkar. Socialstyrelsen vill nog ha monopol på dylik information, och det är väldigt sällan man överhuvudtaget nämner en maxgräns för dagligt intag.
Enligt svenska puritanska politiker ska man helst inte dricka alls, och om man dricker ska det ske under helgerna, då det är tillåtet att flippa ut rejält. Men under veckan är 100% alkoholfritt som gäller.
Men ärligt talat hur mycket kan man dricka om dagen, vad är farligt och ofarligt? Sett ur ett rent medicinskt perspektiv – utan kristen moralpredikan eller socialistisk nykterhetspropaganda?
Det görs ca 35.000 aborter om året i Sverige. Att få fram faktiska kostnader från landstingen är inte lätt. Givetvis beror det på om det är en medicinsk eller kirurgisk abort. Efter en snabb research, som inte resulterade i några länkar, kom jag fram till att en abort kostar samhället i snitt ca 10.000 kr/st, då kommer vi fram till total siffra på 350 miljoner kr per år.
Är det överhuvudtaget förenligt med läkaretiken att utföra en abort, oavsett om fostret räknas som människa eller ej? Läkare ska ju rädda liv, men hur ofta är någons liv i fara vid en abort? Och kan man motivera kostnaden, när sjuka människor står i vårdköer i väntan på operation? Samtidigt som vården får allt stramare budget?
Det är inte så ofta vi angriper abortfrågan ur denna vinkel, vården ska ju inte vara en kostnadsfråga, alla ska ju ha rätt till den – men är abort vård? Hur många är det egentligen som gör abort pga medicinska skäl, där det finns risk för barnet eller mammans liv, eller pga grava missbildningar på fostret?
Upp till vecka 18 är det fri abort, man kan ha vilka skäl som helst. Därefter måste man söka tillstånd från socialstyrelsen, varav de flesta beviljas.
De flesta gör abort för att de inte vill ha barn just nu, och kanske inte med just den partnern. Det handlar om en slags livsstilsaborter, man väljer bort barn i förmån för andra aktiviteter. Problemet är att valet innebär slutet för ett foster, som i de flesta fall skulle ha blivit en helt vanlig människa, precis som du och jag. Många som gjort abort inser givetvis detta, och drabbas periodvis av ångest.
Alternativet att behålla barnet och sedan adoptera bort det finns ju alltid, men vi moderna människor friköper oss från obehaget att vara gravida och stå i den sociala skamvrån. Kvinnan har ju rätt till sin kropp, absolut, men inte till någon annans kropp, nej. Det är beklagligt att abortfrågan har blivit ett slags politiskt slagträ bland feminister och andra frispråkiga grupper.
Jag är varken religiös, konservativ eller traditionalist, och jag är inte motståndare till kostnadsfria aborter om det finns medicinska skäl, vilket flertalet av dagens aborter knappast ens kommer i närheten av. Framförallt blir jag förvånad över att det görs ca 35.000 aborter i landet per år när tillgången till säkra preventivmedel aldrig har varit bättre.
Jag är ganska säker på att antalet aborter och oönskade graviditeter skulle gå ner radikalt om man var tvungen att bekosta aborten själv, eller gå till socialtjänsten om man inte hade pengar. Det är väl knappast rimligt att medborgarna betalar för något som sällan kan betraktas som vård, som dessutom är kontroversiellt, och knappast förenligt med läkaretiken?
Fallet Emil upprör många; en ung man dör p g a att ambulans inte anländer. När den dödsjuke mannen ringer SOS Alarm anses han inte trovärdig av någon oklar anledning, och lämnas att dö i ensamhet. Och det är tydligen inte första gången folk har negligerats eller behandlats illa av SOS Alarm.
Världen rikaste land med världens bästa vård verkar inte kunna leva upp till förväntningarna. Och det är svårt att skryta med världens bästa vård när patienterna inte ens får komma in på sjukhusen. Om SOS-operatören råkar vara på dåligt humör så får man ingen hjälp. Man är överlämnad till någon slags godtycklig bedömning i ett extremt kritiskt ögonblick. Det räcker inte med att säga: – Hjälp, jag kan inte andas, skicka en ambulans. Nej, operatören ska tydligen avgöra – via telefon – om man är trovärdig eller ej. Det här är riktigt jävla sjukt. Man undrar vem som beslutat om operatörernas rutiner?
Vi lägger ner enorma summor av skattepengar för att välfärden i vårt land ska fungera. Svenskarna betalar mest skatt i hela världen. Ändå brister det, och folk dör. Dör på riktigt. Då kan vi ju skrota hela välfärdsprojektet. Vad är poängen? Inför privat vård. Låt mig betala, då kanske jag blir pank och skuldsatt – men får åtminstone leva.
Självklart var det något lurt med massvaccinationen i samband med förra årets svininfluensa. Sverige var en av få länder som i all hast beslutade om att vaccinera hela befolkningen.
Även om vaccinationen var frivillig så var grupptrycket stort, om man inte vaccinerade sig så var man en svikare som kunde föra smittan vidare.
Nu visade sig att svininfluensan inte var så farlig, däremot var själva vaccinet desto farligare, med en biverkning som kan bidra till den obotliga sjukdomen narkolepsi.
Och nu sitter det arga småbarnsföräldrar över hela landet med handen knuten i fickan, och förbannar de politiker och myndighetspersoner som beordrade massvaccinationen av deras barn.
Istället för att sitta och sura borde alla drabbade gå samman i en grupptalan och stämma skiten ur staten. Kanske skulle våra maktfullkomliga politiker lära sig en läxa? Men det händer väl inte i Sverige? Eller?
Under julhelgen har det pågått en debatt om apoteksmonopolets avveckling. Det handlar om att unga människor anses ha fått ökad tillgång till värktabletter, vilket resulterat i fler självmord och självmordsförsök. Från vänsterhåll kräver man ökad reglering eller att de fria apoteken förstatligas igen, för att komma till bukt med problemet.
Det är ganska typiskt för Sverige att man överlåter uppfostran och ansvar över sina barn och ungdomar till det offentliga. Vi är vana vid att politikerna vakar över oss medelst regleringar och påbud, och kanske är det detta som är roten till problemet? Ty de ungdomar som befinner sig i farozonen är knappast i behov av att man lägger över ansvaret på någon annan, nej, det är snarare mänsklig omtanke och kärlek de behöver, istället för ett utökat politiskt regelverk.
Fria apotek fungerar alldeles utmärkt i Europa och i övriga världen. Kanske är det något i svenskarnas sinnelag som bidrar till fler självmord? Har dessa storvuxna och i övrigt självbelåtna arier någon slags mental defekt som måste botas med strikt statlig reglering? Förmodligen inte.
Kanske är det en kulturell åkomma, där den preussiska problemlösarmentaliteten i själva verket är problemet. Ibland är en kram mer värd än en perfekt ritning över lyckan. Vi är dåliga på att ta hand om varandra, och utan gott självförtroende, glädje och livslust är vi illa rustade för framtiden och alla dess utmaningar.
Att värktabletter är farliga har vi vetat länge. Vi kan inte låsa in allt som är farligt, någon gång måste vi växa upp och konfronteras med alla de faror som lurar där ute. Om debatten hade varit lite mer hederlig hade den i större utsträckning handlat om själva anledningen till självmorden, och inte om de fria apoteken. Tillgänglighet och service har ökat enormt sedan staten släppte sitt monopol, vilket är av godo för alla de som verkligen behöver mediciner.
Skyll inte den svenska självmordsstatistiken på något enskilt läkemedel, apoteksbolag eller reklamkampanj. Att unga människor tappar livslusten och vill ta sitt liv är ett helt annat problem.
Jag åkte själv på svininfluensan i vintras, hade ca 38 graders feber i en vecka, samt att jag därefter fick lunginflammation. Det låter värre än vad det var. Lite antibiotika löste mina problem. Ofta handlar det om att besöka läkaren i tid, istället för att sitta och vänta ut sjukdomen.
Jag vaccinerade mig inte, jag hann inte innan jag blev sjuk, men hade nog inte gjort det ändå. Och nu i efterhand så visade sig att jag hade rätt. Svininfluensan (H1N1-viruset) var ingen pandemi. WHO har numera graderat ner det till en vanlig influensa. Svininfluensan är över.
Det var tillika FN-organet WHO som skapade panik runt om i hela världen genom att felaktigt klassa svininfluensan som en ytterst farlig och smittsam sjukdom. Miljarder skattekronor har slösats på felaktig och onödig vaccinering. Pengar som givetvis kunde ha använts till annat. Eller som kunde få ha varit kvar hos sina respektive ägare. Skattepengar är ju trots allt medborgarnas pengar, även om många politiker gärna glömmer det.
WHO har skadat sitt förtroende rejält. De kommer att krävas stora insatser för att vinna det tillbaka. Precis som IPCC, den internationella klimatpanelen, också under FN-flagg. Sedan höstens Climate Gate tvivlar man på om det överhuvudtaget funnits en någon global uppvärmning att tala om. Nu reser sig många klimatforskare och påtalar fler och fler misstag i IPCC: rapportering av klimatdata.
Att vilja väl är inte alltid att göra väl. Eller finns det några som tjänar på massvaccinering och miljöskatter?
