Studera “banjo” på universitet?

Svenskt näringsliv föreslog i veckan lägre studiemedel för humaniorastudenter, men backade ordentligt efter massiv kritik och krävde istället hårdare tag mot så kallade hobbystudier, t.ex banjo, golfspel och Harry Potter.

Det är en väldig skillnad i definitioner.

Hur kan humaniora, som t ex idéhistoria, konst, historia, arkeologi etc förväxlas med djupstudier i Harry Potters värld? Tja, vem vet, kanske kommer J K Rowlings universum att bli föremål för omfattande litteraturvetenskapliga studier i framtiden? Men även om böckerna är fyllda med fantasifulla platser och varelser så kan de aldrig ge upphov till ett enskilt akademiskt ämne, utan möjligen ett specialstudium inom litteraturvetskap.

Svenskt näringsliv verkar inte riktigt kunna skilja på filosofi och banjo. Humaniora inriktar sig på människan, hennes kultur och samhälle. Att lära känna vårt beteende, vår historia och hur vi organiserat våra samhällen under årtusendena kan vara av visst intresse.

Det här universitetsutspelet gick inte hem i några läger, dels stöter man sig med journalister, tyckare och tänkare – de är ju alla humanister – och dels gör man sig impopulär hos makthavarna. Politikerna uppskattar nämligen att ungdomar ägnar sig åt alla möjliga eller omöjliga studier, eftersom de då försvinner från arbetslöshetsstatistiken.

Arbetslösheten är ju som bekant ett stort problem för våra folkvalda, eftersom den underminerar statsmaktens försörjning. Bäst att motarbeta den – och om det inte går – åtminstone dölja den. Det är därför man (eventuellt) kan studera banjo på universitetsnivå.

Vi har världens högsta skattetryck och det räcker ändå inte. Varför?

Dagens, veckans eller rent av månadens bästa citat, av Mary X Jensen:

Vi har världens högsta skattetryck och det räcker ändå inte. Varför?

Det handlar om friskolor kontra kommunala. Själv har jag erfarenhet av förskoledrift i kooperativ form, då jag var ordförande för en dylik verksamhet i 1,5 år.

Både kommunala och privata skolor får lika mycket pengar per barn, men de kommunala alternativen lyckas sällan lika bra.

Det pratas en hel del om att det förekommer friskolor som inte håller måttet, och det stämmer säkert, men man glömmer att desto fler kommunala skolor missar målen med besked.

Om man har möjlighet att välja mellan privat och kommunalt så väljer de flesta det första alternativet. Skillnaden är påtaglig, både vad gäller undervisningens kvalitet, bemötande, planering och inriktning. Dessutom tjänar lärarna på de privata skolorna mer, och därutöver blir det ofta pengar över till vinst. En välförtjänt sådan, när man jämför med hur alternativen fungerar.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

 

 

Vad får vi för skattepengarna?

Den svenska matematikundervisningen på gymnasienivå har stora brister konstaterar skolverket i en ny rapport. Det handlar om att många lärare har dålig kompetens, och inte kan hålla lektioner på tillräckligt hög nivå. Skolverket drar i larmklockan och kräver uppryckning; trots försök till satsningar under flera år står undervisningen och stampar.

Samtidigt kan vi läsa att Sverige har världens högsta marginalskatter. Vad gäller det totala skattetrycket ligger vi på andra plats strax efter Danmark.

Oavsett om vi gillar att betala hög skatt eller ej, så bör vi valuta för pengarna. Det finns uppenbarligen ingen som helst koppling mellan höga skatter och god offentlig service, t.ex skolundervisning.

Det börjar mer och mer likna en överreklamerad restaurang, notan är i saftigaste laget, men maten smakar sisådär.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Välfärdsstaten cementerar utbildningsklyftor

Danne Nordling skrev häromdagen intressant om en undersökning som pekar på skillnaden mellan barn till högutbildade och lågutbildade och deras respektive kunskapsnivåer.

Efter decennier av klasskampsretorik och socialistiskt experimenterande visade det sig att Sverige låg kraftigt under medelvärdet. Barn till lågutbildade i Sverige presterade sämre i grundläggande samhällskunskapsfrågor – här i det socialistiska paradiset Sverige – hur är det möjligt? Vi blir slagna av både Estland, Österrike, Italien m.fl.

Våra skolor kanske inte är de bästa i världen, men de är inte helt usla, vi kan inte skylla allt på trasiga skolböcker och trötta lärare. Och möjligen är välutbildade föräldrar mer engagerade i sina barns utbildning än lågutbildade, men är skillnaden verkligen så stor? Hur kan vi ligga efter Cypern, Litauen m.fl i undersökningen?

Mitt eget svar på detta handlar framförallt om lönebilden i Sverige. Ponera att din far är rörmokare, han är ganska duktig och har jobbat några år i branschen. Han tjänar mellan 25-30 000 kr/mån. Sen jobbar han lite svart på kvällar och helger, mest åt folk han känner eller rekommendationer, det blir några kronor även där. Så här funkar det inom många hantverksyrken. Och även verkstadsarbetare tjänar bra, speciellt med tanke på hur kort utbildning de har.

Jämför detta med t.ex en bibliotikarie där medellönen oftast ligger under 25 000 kr. Och det finns ingen möjlighet att jobba svart om kvällar och helger. Lönebilden är tyvärr ganska låg för många akademikeryrken i Sverige, såsom museiintendent, arkeolog, grundskolelärare, gymnasielärare etc etc.

Då uppstår givetvis frågan – om din farsa är hantverkare och drar in 30-40 lök i månaden – varför i h-e du ska satsa på skolan och bli t.ex bibliotikarie eller lärare? Kan det vara så enkelt att barn till lågutbildade möjligen inte lyssnar på lektionerna, eftersom de inte behöver göra det av karriär- och praktisk-ekonomiska skäl. De vill inte läsa på universitet, de vill bli hantverkare, precis som farsan.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Betyg i politiskt trams?

Betyg är en måttstock på lärande, och vi må tycka vad vi vill om betygssystemet, men på något vis bör föräldrar och elever få reda på ev. framsteg eller bakslag. Personligen tyckte jag att utvecklingssamtalen och muntliga omdömen var mycket mer pinsamma än betygen, när jag gick i skolan, och jag avstod helst från att följa med. Men nu är det ju inte barn som styr utbildningsväsendet, utan vuxna personer som har (eller åtminstone borde ha) erfarenhet och kunskap.

Det är viktigt med måttstockar, både för barnens skull, föräldrarnas, samt även för lärare och skolledning. Annars vet tillslut ingen vart kunskapsnivån ligger, och skolan som läroanstallt urholkas. Motiverade föräldrar kommer då att komplettera med hemundervisning, privat extraskola/läxläsning etc, medan andra barn blir lämnade därhän i ett dysfunktionellt institut, med dystra framtidsutsikter.

Men att införa en måttstock på ideellt/sociallt engagemang är helt fel. Kd:s Gunilla Tjernberg vill att det ska synas i betygen om man är engagerad i idrott, kultur el dyl.

Allt detta händer utanför skolan, och lärarna har inte med våra barns privata engagemang att göra. Om eleverna idrottar, dansar, spelar musik är givetvis bra, men det ska inte blandas ihop med skolarbetet.

Varför? Jo, hur ska skolan hålla reda på engagemang som sker utanför dess salar? Varför ska skolan överhuvudtaget blanda sig i detta? Ska barnen inte få ha en privat sfär? Ska all deras verksamhet samlas på ett papper, och administreras av statligt finansierade läroanstalter?

Detta är ännu ett prov på politisk etatism, där staten kryper allt djupare in i våra kammare, och inte ens lämnar våra barn i fred. Under 2000-talet har vi sett prov på hur socialkonservativa, socialliberaler och socialister tävlar om vem som kan konstruera den mest allomfattande statsbygget. Men jag vill inte ha det här, jag vill bara bli lämnad i fred! Är det för mycket begärt?

Om det här är ett slags politiskt utspel, för att ta tempen på debattörer och allmänhet, är mitt svar nej. Och jag kommer aldrig att rapportera till lärarna vad mina barn har för sig på fritiden, jag kommer inte heller att kräva att mina barn ska göra det. Och jag kommer inte ett acceptera att mina barn får dylika betyg. Min röst går hellre till piratpartiet än till en borgerlig allians som lyfter fram dylikt trams.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Media missade Björklunds grodor

Fp-ledaren Jan Björklund har – som så många andra politiker – slarvat med statistiken, och grundat sina argument om den undermåliga svenska skolan på fluffiga siffror. Björklund följer en gammal trist politisk linje, tyvärr, men största kängan bör gå till de undersökande journalister som inte förmått att avslöja honom tidigare.

Dessutom tenderar det hela att utmynna i en kvasidebatt; Sverige ligger någonstans i mitten på skalan gällande skolundervisningens kvalitet. Och eftersom nästan all tillverkningsindustri numera flyttas till Sydostasien är kunskap vår enda konkurrenskraft, och då räcker det inte med medelmåttor. Inte om vi vill behålla våra jobb, villor, vovvar och volvobilar. Nej, där har Björklund rätt, vi måste bli bättre på utbildning. Tyvärr byggde han sitt resonemang på lös grund, det handlar om grumlig argumentation för en i grunden god sak.

Vi måste alltid försöka förbättra skolan, frågan är huruvida våra politiker ska göra det, eller borde våra rektorer och pedagoger få mer att säga till om? Det är ju trots allt de som bedriver undervisning, och har störst erfarenhet inom området.

Uppdatering 080829. Jan Björklund bemöter kritiken:
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_1622431.svd

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Flumskolan sågas av hjärnforskare

Socialdemokraternas skolpolitik har länge kritiserats av borgerliga politiker och den allmänbildade allmänheten. Skolan anses ha blivit en experimentverkstad, där ideologiska nycker styr istället för forskning och vetenskap. Alliansregeringen arbetar åtminstone på papperet med att reformera utbildningsväsendet, men det lär ta tid. Vi kommer under många år få dras med en grundskola, märkt av socialdemokratisk vilsenhet.

Nu möter flumskolan tillika hård kritik från den kände neurologen Martin Ingvar, som menar att grundskolans pedagogik inte är anpassad efter hjärnans utveckling. Han menar bland annat att språkstudier borde påbörjas tidigare, att betygssystemet är felkonstruerat utifrån barnens utveckling, och att de största förlorarna är pojkar från arbetarklassen.

Det här måtte svida ordentligt. Förmodligen har det aldrig varit lätt att vara socialdemokratisk skolpolitiker, det blir knappast lättare efter den här osande artikeln.

Kanske bör vi fråga oss varför uppburna forskare som t ex Martin Ingvar inte nyttjas som en resurs i samband med skolreformer?

Helst skulle jag vilja se en riksdag där duktiga lärare, läkare, ingenjörer tog plats bland undersköterskor, verktygsfilare och betongarbetare – istället för alla dessa bleka politrucker som låter sig pinas av partipiskor och ideologiskt förfall.

Färdigskrivna röstsedlar, interna nomineringar, ungdomsförbundskarriärer och 4%-spärrar ser förmodligen till att det aldrig blir verklighet.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Skolplikt med undantag

I Sverige är grundskolan obligatorisk, detta beslut har tagit mot bakgrund av att samhället blir alltmer komplext – vi har helt enkelt inte råd med outbildade medborgare. För att kunna bidra till samhällets fortlevnad krävs vissa baskunskaper. Utan dessa grundläggande färdigheter kan man svårligen rösta, deklarera inkomst, förstå nyheter eller begripa samhällets strukturer.

Det har alltid funnit föräldrar som krävt undantag för sina barn, att de inte ska delta i sexualundervisning, biologins evolutionslära, religionsundervisning, idrott etc. Och dispens från det obligatoriska har tillåtits; staten och politikerna vill inte uppfattas som rigida. Samma typ utav dispens skulle förmodligen vara omöjligt vad gäller skatter och avgifter. Men just skola och utbildning anses representera mjuka värden, här är politikerna villiga att kompromissa.

Detta är en svår fråga. Att tvinga barn till skolan är ett slags begränsning av den personliga friheten. Tvånget ses emellertid av de allra flesta som en rättighet, något positivt. Att tvinga barnen att delta i ALL undervisning bygger egentligen på samma premisser.

Ponera att jag som förälder väljer bort allt som anses kontroversiellt, biologi, religion, sexualunderisning, idrott etc – kommer mina barn att kunna leva upp till idén om den tänkande, självständiga, bildade människan? Eller nyttjar jag blott min auktoritet som förälder att begränsa mina barns utvecklingsmöjligheter? Om jag är av en annan åsikt än den gängse kan jag ju förklara det för mina barn. Eller är det så att vissa tankar är så kontroversiella att jag då hellre förbjuder barnen att gå till skolan överhuvudtaget?

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Skolbänken för tre-åringar?

Författaren Maria Küchen tror att finansminister Anders Borg vill införa s.k kateder-undervisning från tre års ålder. Küchen tror vidare att trebarnspappan Borg inte har en aning om förskolepedagogik, och gissar att regeringen planerar omfattande försämringar av dagens förskola.

Själv tror jag inte ens Anders Borg skulle lyckas med konststycket att undervisa tre-åringar bakom en kateder, eller att han skulle lansera ett dylikt förslag. Och det var ju knappast det han menade i sin artikel häromdagen, som handlade om satsningar på förskolan och inte nedskärningar. När han menar mer undervisning tänker jag på framgångsrika pedagogiska koncept som Montisori, Reggio Emilia o dyl, knappast katederundervisning. Pedagogik istället för ren barnpassning och förvaring.

Vi måste nog vara ganska konspiratoriska för att komma fram till samma slutsatser som Küchen. Slutsatser som iof har en poäng, men den obefintliga härledningen och det lösa tyckandet diskvalificerar artikeln, och man undrar vem som släppte in detta demagogiska påhopp i SvD?

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,