Den klassiska definitionen av ordet politik handlar om hur vi ska organisera staten, dvs de gemensamma intressena. Och här handlar det ytterst om rättsväsendet, vad som är tillåtet eller ej, och hur straff ska utdömas. Framförallt gäller det mord, dråp, misshandel, tvång, stöld, samt att reglera ägarförhållanden, mark, fastigheter, lösöre etc.

I alla tider har det funnits härskare som mer eller mindre velat lägga sig i medborgarnas liv och leverne. Och vad gäller moraliska aspekter, så var det länge kyrkan som var auktoriteten, och folk levde så gott de kunde efter prästernas rättesnören. Idag är religionens makt svagare och politikerna försöker att ta sig an även detta område.

Vad som är gemensamma intressen eller ej är en svår fråga. Många idag menar att skola, vård och socialförsäkringar är gemensamma intressen som påverkar alla i samhället. Här kan man även addera t.ex järnvägar, motorvägar, elnät, vatten, värme och avlopp. Allt detta kan visserligen ofta lösas regionalt eller på opolitisk grund, men i Sverige har vi valt att inkludera merparten av detta i statens ansvarsområden.

Utöver allt detta, finns det politiker som även vill reglera vårt sexliv, hur vi uppfostrar våra barn, vem som passar barnen, vem som ska jobba, och hur mycket vi ska jobba etc. Och nu börjar det bli en smula farligt för den enskilda medborgaren, eftersom vi i hög utsträckning själva vill bestämma över vårt privatliv. Vår frihet blir naggad i kanten.

Den traditionella lagstiftningen tillåter inte våld, tvång och hot, och så länge vi följer dessa samhällsregler även i hemmet borde vi kunna leva hur vi vill. Hur mycket tid vi lägger på arbete och familj etc måste vi själva få avgöra annars finns det en risk att samhället förvandlas till en polisstat där allt är reglerat. Och i ett sådant samhälle vill få personer leva i.

Vänsterpartiets ledare Lars Ohly har synpunkter på hur länge kvinnor ska amma. Han har uppenbarligen inte frågat läkare eller andra experter, utan betraktar sina åsikter som rent politiska. Givetvis handlar det om den individualiserade föräldraförsäkringen, som går ut på att män och kvinnor ska stanna hemma lika länge för att få tillgång till statlig ersättning, dvs föräldrapenningen. Och då går ekvationen inte ihop om kvinnor vill amma längre än ca 6 månader.

Den gängse trenden går mot längre amning, och detta kan man givetvis tycka vad man vill om. Mina tre barn slutade amma vid ca 6-7 månaders ålder och de är fullt friska på alla sätt och vis. Medan andra familjer låter barnen amma längre, förmodligen med lika gott resultat.

Om kvinnorna själva väljer hur länge de vill amma punkteras Ohlys idéer om delad föräldraförsäkring, och då måste han ordinera kortare amning. Syftet är att kvinnor ska komma ut snabbare på arbetsmarknaden. Män och kvinnor ska jobba lika mycket, enligt hans idéer om jämlikhet och rättvisa.

Sällan har någon politiker målat in sig så pass mycket i ett hörn. Han stöter sig i princip med alla, barnfamiljerna som vill sköta sig själva, liberaler och integritetskämpar som vill ha mindre statlig inblandning, men även den moderna feminismen där man erkänner olikheter mellan könen. Hans samarbetspartners i den rödgröna kartellen verkar inte heller glada för detta soloutspel.

Tilläggas bör att dylika orättvisor är ett självklart resultat av vårt bidrags och transfereringssamhälle. Vi betalar in hög skatt, och måste bete oss på ett speciellt sätt för att få tillbaka våra pengar, i form utav bidrag och ersättningar. Det är själva grundidén. På detta sätt kan politikerna styra oss, och förverkliga sina drömmar om ett bättre samhälle.

Kanske kunde vi få behålla en större del av vår lön, och betala mindre skatt, då hade många bidrag och ersättningar inte behövts. Och staten kunde koncentrera sig på att hjälpa de verkligt fattiga och utslagna. Men då hade i och för sig politikerna inte kunnat styra oss i lika stor omfattning.

—

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, Lars Ohly, Ohly, amma, amning, bidrag, föräldrapeng