Socialpolitik
I många länder har medborgarna vant sig vid att staten med skattemedel bekostar olika typer av verksamheter, exempelvis skolor, universitet, vårdinrättningar, postkontor, idrottsanläggningar etc.
Statsmakten kan antingen lägga ut verksamheten på entreprenad, dvs avlöna något annan att driva den, eller själva bygga upp specialistkompetens och driva inrättningarna. I det senare fallet försvinner ofta drivkraft och incitament hos personalen. Eftersom de är avlönade av staten och inte konkurrensutsatta så behöver de inte visa framfötterna.
Och det är från den här miljön Sverige kommer ifrån, köer på posten, sjukhusen etc, och personal som inte alltid är så trevlig eller motiverad. Därför bestämde man sig i början av 1990-talet för att lägga ut exempelvis skolor och vårdinrättningar på entreprenad och låta privata aktörer driva dem, fortsatt finansierade med skattepengar.
Och detta har gett mer drivkraft, motivation och kvalitet i branschen. Många tidigare kommunala simhallar drivs numera av privata entreprenörer, vilket gett ett ordentligt lyft, både inom kärnverksamheten, men även kringtjänster som bättre restaurang, café, gym etc. De är få som klagar på detta.
Statlig, landstings och kommunal verksamhet är inte alltid så effektiv, byråkrati och stelbenthet äter upp både tid och pengar. Därför är det ofta mer intressant att lägga ut verksamheten på professionella entreprenörer, även om en eventuell vinst svider i ögonen på de som kramar den stora staten.
När man diskuterar vinst inom vården så tenderar detta att bli en kvasidiskussion; ska de privata aktörerna göra en vinst på skattepengarna, eller ska vi låta statliga aktörer slösa bort dem istället?
Vinster inom den privata läkemedelsindustrin anses ju vara acceptabel. Nya mediciner och ny teknik räddar ju miljontals liv varje år. Att någon tjänar pengar på detta ifrågasätts inte. Vinsten är ju allt som oftast själva meningen med att vi arbetar. Visst kan många av oss tänka sig att arbeta ideellt under en period, men utan skälig ersättning blir verksamheten förr eller senare meningslös.
Kanske är debatten hårdast just inom vårdområdet, vård har en slags inneboende ideell prägel, alla ska ha tillgång till vård, och den ska inte kosta några pengar. Läkare och vårdare måste i och för sig avlönas, och lokaler och utrustning måste bekostas. Idealismen stöter väldigt snabbt på verkligheten.
Därför blir debatten om vinst inom vården meningslös.
Kanske vore en debatt om helprivata sjukhus mer intressant, där vårdpersonalen avlönas med försäkringspengar, som medborgarna betalar in. Då är det inte längre skattepengar som går till vården, och den eventuella vinsten blir inte heller ful eller stötande. Och staten kan ägna sig åt att hjälpa de som faller mellan stolarna, de som inte betalat sin försäkring av olika skäl, eller inte har råd. Kanske är detta en uppgift som bättre passar statsmakten – att hjälpa de utsatta – än att driva storskaliga projekt som mest generar köer, och missnöjda kunder?
I de flesta västerländska välfärdsstater betalar man en pensionsavgift till det offentliga, antingen är den inbakad i skatten eller i form av sociala avgifter. Dessa pengar används till att avlöna seniora medborgare, dvs pensionärer. Vi betalar in dessa avgifter under hela våra liv, för att sedan kunna njuta av en ekonomiskt trygg ålderdom.
Under senare år har systemet blivit överbelastat, då antalet pensionärer i förhållande till de som arbetar har blivit oproportionerligt. Pensionärerna blir fler, vi lever längre och vi är friskare, men vi vill fortfarande pensionera oss vid 60-65. Det blir en ohållbar ekvation, när mänsklighetens snittålder ständigt ökar, samtidigt som många vill pensionera sig så tidigt som möjligt.
Ekvationen är dessutom orimlig på andra sätt också. Ponera att en medborgare betalar in till den statliga pensionskassan hela livet, sen dör vederbörande innan hon fyller 65. Det är inte ovanligt, även om vi generellt sett lever längre är det många som dör vid den här åldern av cancer, hjärtinfarkter etc. Vad händer med hennes pensionsbesparingar då? Jo, de tillfaller staten. Hennes arvingar får inte ta del av detta livslånga sparande.
Varför ska staten agera försäkringsbolag och bank? Det kanske inte är så många som tänker på det, men det är inte självklart att det är just staten som ska förvalta våra besparingar. Vid en närmare betraktelse så börjar de västerländska pensionssystemen allt mer likna ett pyramidspel, eller ett s k Ponzi scheme. Det är ohållbart i längden.
Låt oss titta på följande exempel, en medborgare som arbetar från 25-års ålder till 65 har 40 yrkesverksamma år bakom sig. Om hon istället sparar sina sociala avgifter (ca 7000 kr i månaden om man har en snittinkomst) på banken. Så har hon ca 3, 5 miljon kr när hon blir pensionär – och då har jag inte räknat in någon avkastning. Räntan på ett dylikt kapital överstiger 10 000 kr/månad. Och dina barn kan dessutom ärva pengarna.
Pensionssystemet är en bra affär för staten, men inte för oss medborgare. Det borde vara tvärtom.
Det finns fattiga barn i hela världen, färre i de industrialiserade länderna och fler i utvecklingsländerna. Vid en global jämförelse har Sverige ganska få.
Vad betyder egentligen begreppet fattiga barn? Är det bara barnen som är fattiga, hela familjen, även föräldrarna? Eller handlar det om föräldralösa barn, s k gatubarn?
I Sverige handlar det om familjer som har det sämre ställt än snittet, det är sällan vi möter ensamma utblottade föräldralösa barn.
De fattiga barnen är sällan en konsekvens av låga inkomster, eftersom medelinkomsten är hög i landet. Det handlar mer om arbetslöshet, bidragsberoende, att föräldrarna inte sköter sin ekonomi, eller att det finns missbruksproblem. Barnen kommer i andra hand.
Begreppet fattiga människor talar inte lika omedelbart till hjärtat som fattiga barn i den politiska debatten. Alltså lyfter man fram barnen, trots att föräldrarna kanske också går i trasiga skor. Det är ju föräldrarna som är försörjningspliktiga tills barnen är myndiga, barn har ingen egen ekonomi. Fundera på den märkliga specificeringen - barnfattigdom – vilka syften tjänar den?
Förmodligen var det Håkan Juholt som införde det moderna begreppet barnfattigdom till Sverige från Storbritannien där Labour använt begreppet med god verkan i debatten.
När begreppet ensamstående mammor inte längre kunde användas i den politiska retoriken, så var man tvungen att hitta på något nytt. Då delad vårdnad blev det vanliga vid skilsmässa blev begreppet urvattnat; oftast finns det ju två personer som delar på försörjningen. Här kan man lika gärna tala om ensamma pappor. Och problemen i dylika skilsmässoförhållanden har förmodligen samma orsak som de jag nämnde ovan. Begreppet ensamma mammor blev oanvändbart.
Det är beklagligt att fattigdom och missbruk nyttjas hänsynslöst i den politiska debatten. Ärligare vore att tala om vad som orsakar fattigdom och hur man kan komma till bukt med detta, även i ett utvecklat I-land som Sverige?
Förmodligen skulle den här debatten hamna i ett mycket allvarligare tonläge, som handlar om huruvida man ska omhänderta barn från olämpliga eller missbrukande föräldrar, och placera dem i fosterhem. Och det är en debatt som i och för sig är mycket verkligare, men också mycket svårare.
Politikerna skulle också kunna lyfta fram folkbildning, nykterhet, ansvar, etik och bättre förståelse för vardagsekonomin. Det här påminner mer om de gamla socialdemokraternas agenda, när kärnan i partiet utgjordes av industriarbetare.
Vilka befogenheter ska samhället ha vad gäller att splittra en biologisk familj, eller på annat sätt lägga sig i deras liv? Barnen älskar ofta sina ofullkomliga föräldrar och vill hellre stanna hos dem än hos främlingar. Här vinner politikerna inga snabba poänger, alltså låter man dylika olösliga problem vila medan man rör om i grytan på annat håll, och diskuterar saken på lagom avstånd.
När bidragstagarna blir fler måste skatten höjas.
Om skatten höjs blir det fler som får sämre vardagsekonomi.
Då folks ekonomi blir sämre tvingas de söka bidrag.
När bidragstagarna blir fler måste skatten höjas.
Om skatten höjs blir det fler som får sämre vardagsekonomi.
Då folks ekonomi blir sämre tvingas de söka bidrag.
När bidragstagarna blir fler måste skatten höjas.
Om skatten höjs blir det fler som får sämre vardagsekonomi.
Då folks ekonomi blir sämre tvingas de söka bidrag.
Etc etc
Den här typen utav retorik rekommenderas ej i politiska diskussioner om du vill behålla dina vänner.
—
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, skatt, skatter, bidrag, socialbidrag, a-kassa, sjukpenning, föräldrapenning, föräldrapeng
Allt var bättre förr. Sedan 30 år tillbaka har har klyftorna ökat, de fattiga är fattigare och de rikare allt rikare. Allt är på väg åt helvete OM vi inte byter politisk inriktning nu. Och givetvis är det mesta alliansens fel.
Så skriver ett antal kulturpersonligheter, bl.a Titiyo, Mikael Wiehe, som i sista stund kommer till undsättning i Mona Sahlins menlösa och misslyckade valrörelse.
Men hur såg det egentligen ut för 30 år sedan? Var det bättre? Har samhället verkligen förändrats till det sämre?
År 1980 var arbetslösheten stor efter 70-talets industrinedläggningar. Omfattande strejker lamslog landet. Momsen höjdes vilket ledde till allmän fördyring. Folk stod och köade i gråa postkontor för att betala räkningarna, och köade i ännu gråare systembolag för att köpa sig en sjuttiofemma brännvin.
Hemma satt vi och tittade vi på två TV-kanaler. Det var inte tillåtet att sända TV- eller radioprogram, bara staten fick göra det. Det planerades för löntagarfonder, ett sätt för staten och fackföreningarna att kontrollera och i slutänden äga näringslivet.
Det fanns familjer som var fattiga, trots att föräldrarna arbetade. Det blev inte mycket pengar över när skatten och räkningarna var betalda. Skattetrycket ökade med nästan 10% mellan 1970 – 1980. Flera av mina vänner hade aldrig varit längre än till Danmark, att semestra på Mallorca eller i Thailand var inte att tänka på.
Den allmänna kunskaps- och kulturella nivån var lägre. Som utböling kunde man på allvar bli kallad för jugge eller svartskalle, trots att man varken var jugoslav eller svarthårig. Det här utspelade sig på den tiden då Svensson fortfarande drack sprit, innan ölet och vinet blev populärt. På campingplatserna dräggfestade 40-åriga män och spydde i rabatterna. De sociala barriärerna var större, läkare umgicks inte med tjänstemän, och tjänstemän umgicks inte med arbetare, och arbetarna umgicks sällan med invandrarna.
Jag tror inte att nån vill ha tillbaka det här samhället. Det har hänt ganska mycket på 30 år. Vänsterns mantra handlar om ökade klyftor, vilket egentligen inte betyder någonting. Det mäter bara skillnaden mellan de fattigaste och de rikaste, inte om de fattiga har det bra eller ej. Med andra ord, ju mer Zlatan tjänar desto mer ökar klyftorna; inte en så bra måttstock på välfärd.
Att prata om ökade klyftor och ökad fattigdom i en av världens rikaste länder, med världens mest omfattande socialförsäkringssystem, och skylla på Reinfeldts blå sossar – vittnar mest om okunskap eller ren dumhet. Nog visste vi att den politiska idiotin frodades i kulturlivet, men det här tar priset.
—
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, klyftor, ökade klyftor
I tider när det totala skattetrycken närmar sig 50% av BNP, och staten sprättar upp vår e-post, avlyssnar vår mobil och lagrar våra förehavanden på internet – då söker vi efter andra politiska lösningar än det rådande. För många politiskt intresserade människor har den klassiska liberalismen blivit en ideologisk livboj.
Liberalen tror på den fria självägande, kreativa människan som står i motsatsförhållande till den moderna överjästa, nyckfulla och hotfulla statsmakten. Det genomgående temat är att man vill minska politikernas makt, sänka skatten radikalt, och låta medborgare, organisationer och företag ta hand om t.ex arbetslöshetskassa, sjukvård, skola mm.
Den bantade statens ansvar blir att sköta demokratiapparaten, lagstiftning, inre och yttre försvar. Politikernas arbete är starkt reglerat, nya lagar och ändringar synas av en författningsdomstol. De politiska uppdragen är tidsbestämda. Tanken är att medborgarna lånar ut sina kunskaper till parlamentet, och blir politiker under en viss tid, inte som idag att man bygger en politisk karriär.
Medborgaren lämnas i fred. Människan är fri och äger frukterna av sitt arbete.
Är det här en drömvärld för unga dataprogrammerare som förläst sig på Ayn Rand, eller kan man närma sig ett dylikt samhälle i verkligheten?
USA var en gång i tiden inspirerat av klassiskt liberala idéer, och det efterblivna nybyggarsamhället blev sedermera världens rikaste och mest kreativa land. Det avundsjuka, feodala, krigshärjade Europa såg på medan miljoner immigranter lämnade den gamla världen för den nya.
De amerikanska politikerna har dessvärre långsamt ökat sin makt och sträcker numera sina tentakler in på livets alla områden. Socialisering och korporativism är liberalismens värsta fiender. Skattetrycket har ökat, bolånemarknaden är närmast förstatligad, militärmakten kostar enorma belopp, och integritet och rättsskydd har urholkats i takt med att kriget mot terrorismen trappats upp. Den klassiska liberalismen har ersatts av socialkonservatism och socialliberalism.
I alla länder där liberala tankar introducerats (t.ex friare marknader) har den ekonomiska utvecklingen skjutit fart. Utvecklingen i Kina är resultatet av dylika liberaliseringar, dock har inte tankarna ännu påverkat statsskicket. Indien är också ett bra exempel.
Vi kan dessvärre konstatera att de flesta av världens politiker använder liberalismen som en pikant krydda, statens makt är och förblir översvallande, och medborgarna får räta sig i leden.
Generellt sett kan man säga att de flesta länder gick mot en mer liberal utveckling ända fram till andra halvan av 90-talet. 11-september-katastrofen satte spiken i kistan för utvecklingen. De nybyggda övervakningssamhällena är perfekta språngbrädor för morgondagens diktatorer. Jag tror att de flesta av oss inser att vi håller en felaktig kurs, men det är svårt att vända en oljetanker.
Idéerna om den lilla staten kommer förmodligen inte att bli populära, inte förrän den stora staten jäst färdigt och spruckit.
—
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, liberalism, klassisk liberalism, libertarianism
Den klassiska definitionen av ordet politik handlar om hur vi ska organisera staten, dvs de gemensamma intressena. Och här handlar det ytterst om rättsväsendet, vad som är tillåtet eller ej, och hur straff ska utdömas. Framförallt gäller det mord, dråp, misshandel, tvång, stöld, samt att reglera ägarförhållanden, mark, fastigheter, lösöre etc.
I alla tider har det funnits härskare som mer eller mindre velat lägga sig i medborgarnas liv och leverne. Och vad gäller moraliska aspekter, så var det länge kyrkan som var auktoriteten, och folk levde så gott de kunde efter prästernas rättesnören. Idag är religionens makt svagare och politikerna försöker att ta sig an även detta område.
Vad som är gemensamma intressen eller ej är en svår fråga. Många idag menar att skola, vård och socialförsäkringar är gemensamma intressen som påverkar alla i samhället. Här kan man även addera t.ex järnvägar, motorvägar, elnät, vatten, värme och avlopp. Allt detta kan visserligen ofta lösas regionalt eller på opolitisk grund, men i Sverige har vi valt att inkludera merparten av detta i statens ansvarsområden.
Utöver allt detta, finns det politiker som även vill reglera vårt sexliv, hur vi uppfostrar våra barn, vem som passar barnen, vem som ska jobba, och hur mycket vi ska jobba etc. Och nu börjar det bli en smula farligt för den enskilda medborgaren, eftersom vi i hög utsträckning själva vill bestämma över vårt privatliv. Vår frihet blir naggad i kanten.
Den traditionella lagstiftningen tillåter inte våld, tvång och hot, och så länge vi följer dessa samhällsregler även i hemmet borde vi kunna leva hur vi vill. Hur mycket tid vi lägger på arbete och familj etc måste vi själva få avgöra annars finns det en risk att samhället förvandlas till en polisstat där allt är reglerat. Och i ett sådant samhälle vill få personer leva i.
Vänsterpartiets ledare Lars Ohly har synpunkter på hur länge kvinnor ska amma. Han har uppenbarligen inte frågat läkare eller andra experter, utan betraktar sina åsikter som rent politiska. Givetvis handlar det om den individualiserade föräldraförsäkringen, som går ut på att män och kvinnor ska stanna hemma lika länge för att få tillgång till statlig ersättning, dvs föräldrapenningen. Och då går ekvationen inte ihop om kvinnor vill amma längre än ca 6 månader.
Den gängse trenden går mot längre amning, och detta kan man givetvis tycka vad man vill om. Mina tre barn slutade amma vid ca 6-7 månaders ålder och de är fullt friska på alla sätt och vis. Medan andra familjer låter barnen amma längre, förmodligen med lika gott resultat.
Om kvinnorna själva väljer hur länge de vill amma punkteras Ohlys idéer om delad föräldraförsäkring, och då måste han ordinera kortare amning. Syftet är att kvinnor ska komma ut snabbare på arbetsmarknaden. Män och kvinnor ska jobba lika mycket, enligt hans idéer om jämlikhet och rättvisa.
Sällan har någon politiker målat in sig så pass mycket i ett hörn. Han stöter sig i princip med alla, barnfamiljerna som vill sköta sig själva, liberaler och integritetskämpar som vill ha mindre statlig inblandning, men även den moderna feminismen där man erkänner olikheter mellan könen. Hans samarbetspartners i den rödgröna kartellen verkar inte heller glada för detta soloutspel.
Tilläggas bör att dylika orättvisor är ett självklart resultat av vårt bidrags och transfereringssamhälle. Vi betalar in hög skatt, och måste bete oss på ett speciellt sätt för att få tillbaka våra pengar, i form utav bidrag och ersättningar. Det är själva grundidén. På detta sätt kan politikerna styra oss, och förverkliga sina drömmar om ett bättre samhälle.
Kanske kunde vi få behålla en större del av vår lön, och betala mindre skatt, då hade många bidrag och ersättningar inte behövts. Och staten kunde koncentrera sig på att hjälpa de verkligt fattiga och utslagna. Men då hade i och för sig politikerna inte kunnat styra oss i lika stor omfattning.
—
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, Lars Ohly, Ohly, amma, amning, bidrag, föräldrapeng
Förr i världen arbetade man ofta på ett och samma ställe under större delen av livet. Idag byter man jobb oftare, och arbetar dessutom ofta i flera länder under sin yrkeskarriär. Några år här och några år där. När man sedan blir gammal och grå ska pensionen betalas ut från diverse instanser, dels allmän pension, tjänstepension och eventuellt pensionssparande, och dels pension från alla de länder där du varit verksam.
Förvirrande? För all del. Om vi betraktar EU-projektet så pratar man mycket om rörlighet av folk, pengar, varor och tjänster. Våra politiker har t o m gått så långt att de skapat en gemensam valuta för EU-länderna. Däremot har man inte lagt så mycket krut på att förenkla utbetalningar av socialförsäkringar, pensioner etc. Det handlar om många länder och många myndigheter, som faktiskt skulle kunna samarbeta och skapa EN utbetalning för sina respektive klienter.
Som vanligt handlar det om att man gärna vill ta in pengar, men inte lika gärna betala ut dem. Men det ska bli intressant att se hur våra folkvalda hanterar pensioner och socialförsäkringar, när folk, länder och regioner förvandlas till en oredbar kompott.
—
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, pensioner, pension, socialförsäkringar, socialförsäkring
