När bidragstagarna blir fler måste skatten höjas…

När bidragstagarna blir fler måste skatten höjas.

Om skatten höjs blir det fler som får sämre vardagsekonomi.

Då folks ekonomi blir sämre tvingas de söka bidrag.

När bidragstagarna blir fler måste skatten höjas.

Om skatten höjs blir det fler som får sämre vardagsekonomi.

Då folks ekonomi blir sämre tvingas de söka bidrag.

När bidragstagarna blir fler måste skatten höjas.

Om skatten höjs blir det fler som får sämre vardagsekonomi.

Då folks ekonomi blir sämre tvingas de söka bidrag.

Etc etc

Den här typen utav retorik rekommenderas ej i politiska diskussioner om du vill behålla dina vänner.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Det var BÄTTRE FÖRR tycker kulturvänstern

Allt var bättre förr. Sedan 30 år tillbaka har har klyftorna ökat, de fattiga är fattigare och de rikare allt rikare. Allt är på väg åt helvete OM vi inte byter politisk inriktning nu. Och givetvis är det mesta alliansens fel.

skriver ett antal kulturpersonligheter, bl.a Titiyo, Mikael Wiehe, som i sista stund kommer till undsättning i Mona Sahlins menlösa och misslyckade valrörelse.

Men hur såg det egentligen ut för 30 år sedan? Var det bättre? Har samhället verkligen förändrats till det sämre?

År 1980 var arbetslösheten stor efter 70-talets industrinedläggningar. Omfattande strejker lamslog landet. Momsen höjdes vilket ledde till allmän fördyring. Folk stod och köade i gråa postkontor för att betala räkningarna, och köade i ännu gråare systembolag för att köpa sig en sjuttiofemma brännvin.

Hemma satt vi och tittade vi på två TV-kanaler. Det var inte tillåtet att sända TV- eller radioprogram, bara staten fick göra det. Det planerades för löntagarfonder, ett sätt för staten och fackföreningarna att kontrollera och i slutänden äga näringslivet.

Det fanns familjer som var fattiga, trots att föräldrarna arbetade. Det blev inte mycket pengar över när skatten och räkningarna var betalda. Skattetrycket ökade med nästan 10% mellan 1970 – 1980. Flera av mina vänner hade aldrig varit längre än till Danmark, att semestra på Mallorca eller i Thailand var inte att tänka på.

Den allmänna kunskaps- och kulturella nivån var lägre. Som utböling kunde man på allvar bli kallad för jugge eller svartskalle, trots att man varken var jugoslav eller svarthårig. Det här utspelade sig på den tiden då Svensson fortfarande drack sprit, innan ölet och vinet blev populärt. På campingplatserna dräggfestade 40-åriga män och spydde i rabatterna. De sociala barriärerna var större, läkare umgicks inte med tjänstemän, och tjänstemän umgicks inte med arbetare, och arbetarna umgicks sällan med invandrarna.

Jag tror inte att nån vill ha tillbaka det här samhället. Det har hänt ganska mycket på 30 år. Vänsterns mantra handlar om ökade klyftor, vilket egentligen inte betyder någonting. Det mäter bara skillnaden mellan de fattigaste och de rikaste, inte om de fattiga har det bra eller ej. Med andra ord, ju mer Zlatan tjänar desto mer ökar klyftorna; inte en så bra måttstock på välfärd.

Att prata om ökade klyftor och ökad fattigdom i en av världens rikaste länder, med världens mest omfattande socialförsäkringssystem, och skylla på Reinfeldts blå sossar – vittnar mest om okunskap eller ren dumhet. Nog visste vi att den politiska idiotin frodades i kulturlivet, men det här tar priset.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Den politiska degen jäser

I tider när det totala skattetrycken närmar sig 50% av BNP, och staten sprättar upp vår e-post, avlyssnar vår mobil och lagrar våra förehavanden på internet – då söker vi efter andra politiska lösningar än det rådande. För många politiskt intresserade människor har den klassiska liberalismen blivit en ideologisk livboj.

Liberalen tror på den fria självägande, kreativa människan som står i motsatsförhållande till den moderna överjästa, nyckfulla och hotfulla statsmakten. Det genomgående temat är att man vill minska politikernas makt, sänka skatten radikalt, och låta medborgare, organisationer och företag ta hand om t.ex arbetslöshetskassa, sjukvård, skola mm.

Den bantade statens ansvar blir att sköta demokratiapparaten, lagstiftning, inre och yttre försvar. Politikernas arbete är starkt reglerat, nya lagar och ändringar synas av en författningsdomstol. De politiska uppdragen är tidsbestämda. Tanken är att medborgarna lånar ut sina kunskaper till parlamentet, och blir politiker under en viss tid, inte som idag att man bygger en politisk karriär.

Medborgaren lämnas i fred. Människan är fri och äger frukterna av sitt arbete.

Är det här en drömvärld för unga dataprogrammerare som förläst sig på Ayn Rand, eller kan man närma sig ett dylikt samhälle i verkligheten?

USA var en gång i tiden inspirerat av klassiskt liberala idéer, och det efterblivna nybyggarsamhället blev sedermera världens rikaste och mest kreativa land. Det avundsjuka, feodala, krigshärjade Europa såg på medan miljoner immigranter lämnade den gamla världen för den nya.

De amerikanska politikerna har dessvärre långsamt ökat sin makt och sträcker numera sina tentakler in på livets alla områden. Socialisering och korporativism är liberalismens värsta fiender. Skattetrycket har ökat, bolånemarknaden är närmast förstatligad, militärmakten kostar enorma belopp, och integritet och rättsskydd har urholkats i takt med att kriget mot terrorismen trappats upp. Den klassiska liberalismen har ersatts av socialkonservatism och socialliberalism.

I alla länder där liberala tankar introducerats (t.ex friare marknader) har den ekonomiska utvecklingen skjutit fart. Utvecklingen i Kina är resultatet av dylika liberaliseringar, dock har inte tankarna ännu påverkat statsskicket. Indien är också ett bra exempel.

Vi kan dessvärre konstatera att de flesta av världens politiker använder liberalismen som en pikant krydda, statens makt är och förblir översvallande, och medborgarna får räta sig i leden.

Generellt sett kan man säga att de flesta länder gick mot en mer liberal utveckling ända fram till andra halvan av 90-talet. 11-september-katastrofen satte spiken i kistan för utvecklingen. De nybyggda övervakningssamhällena är perfekta språngbrädor för morgondagens diktatorer. Jag tror att de flesta av oss inser att vi håller en felaktig kurs, men det är svårt att vända en oljetanker.

Idéerna om den lilla staten kommer förmodligen inte att bli populära, inte förrän den stora staten jäst färdigt och spruckit.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Politiker vill bestämma hur länge vi ammar våra barn

Den klassiska definitionen av ordet politik handlar om hur vi ska organisera staten, dvs de gemensamma intressena. Och här handlar det ytterst om rättsväsendet, vad som är tillåtet eller ej, och hur straff ska utdömas. Framförallt gäller det mord, dråp, misshandel, tvång, stöld, samt att reglera ägarförhållanden, mark, fastigheter, lösöre etc.

I alla tider har det funnits härskare som mer eller mindre velat lägga sig i medborgarnas liv och leverne. Och vad gäller moraliska aspekter, så var det länge kyrkan som var auktoriteten, och folk levde så gott de kunde efter prästernas rättesnören. Idag är religionens makt svagare och politikerna försöker att ta sig an även detta område.

Vad som är gemensamma intressen eller ej är en svår fråga. Många idag menar att skola, vård och socialförsäkringar är gemensamma intressen som påverkar alla i samhället. Här kan man även addera t.ex järnvägar, motorvägar, elnät, vatten, värme och avlopp. Allt detta kan visserligen ofta lösas regionalt eller på opolitisk grund, men i Sverige har vi valt att inkludera merparten av detta i statens ansvarsområden.

Utöver allt detta, finns det politiker som även vill reglera vårt sexliv, hur vi uppfostrar våra barn, vem som passar barnen, vem som ska jobba, och hur mycket vi ska jobba etc. Och nu börjar det bli en smula farligt för den enskilda medborgaren, eftersom vi i hög utsträckning själva vill bestämma över vårt privatliv. Vår frihet blir naggad i kanten.

Den traditionella lagstiftningen tillåter inte våld, tvång och hot, och så länge vi följer dessa samhällsregler även i hemmet borde vi kunna leva hur vi vill. Hur mycket tid vi lägger på arbete och familj etc måste vi själva få avgöra annars finns det en risk att samhället förvandlas till en polisstat där allt är reglerat. Och i ett sådant samhälle vill få personer leva i.

Vänsterpartiets ledare Lars Ohly har synpunkter på hur länge kvinnor ska amma. Han har uppenbarligen inte frågat läkare eller andra experter, utan betraktar sina åsikter som rent politiska. Givetvis handlar det om den individualiserade föräldraförsäkringen, som går ut på att män och kvinnor ska stanna hemma lika länge för att få tillgång till statlig ersättning, dvs föräldrapenningen. Och då går ekvationen inte ihop om kvinnor vill amma längre än ca 6 månader.

Den gängse trenden går mot längre amning, och detta kan man givetvis tycka vad man vill om. Mina tre barn slutade amma vid ca 6-7 månaders ålder och de är fullt friska på alla sätt och vis. Medan andra familjer låter barnen amma längre, förmodligen med lika gott resultat.

Om kvinnorna själva väljer hur länge de vill amma punkteras Ohlys idéer om delad föräldraförsäkring, och då måste han ordinera kortare amning. Syftet är att kvinnor ska komma ut snabbare på arbetsmarknaden. Män och kvinnor ska jobba lika mycket, enligt hans idéer om jämlikhet och rättvisa.

Sällan har någon politiker målat in sig så pass mycket i ett hörn. Han stöter sig i princip med alla, barnfamiljerna som vill sköta sig själva, liberaler och integritetskämpar som vill ha mindre statlig inblandning, men även den moderna feminismen där man erkänner olikheter mellan könen. Hans samarbetspartners i den rödgröna kartellen verkar inte heller glada för detta soloutspel.

Tilläggas bör att dylika orättvisor är ett självklart resultat av vårt bidrags och transfereringssamhälle. Vi betalar in hög skatt, och måste bete oss på ett speciellt sätt för att få tillbaka våra pengar, i form utav bidrag och ersättningar. Det är själva grundidén. På detta sätt kan politikerna styra oss, och förverkliga sina drömmar om ett bättre samhälle.

Kanske kunde vi få behålla en större del av vår lön, och betala mindre skatt, då hade många bidrag och ersättningar inte behövts. Och staten kunde koncentrera sig på att hjälpa de verkligt fattiga och utslagna. Men då hade i och för sig politikerna inte kunnat styra oss i lika stor omfattning.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Fragmenterad pension

Förr i världen arbetade man ofta på ett och samma ställe under större delen av livet. Idag byter man jobb oftare, och arbetar dessutom ofta i flera länder under sin yrkeskarriär. Några år här och några år där. När man sedan blir gammal och grå ska pensionen betalas ut från diverse instanser, dels allmän pension, tjänstepension och eventuellt pensionssparande, och dels pension från alla de länder där du varit verksam.

Förvirrande? För all del. Om vi betraktar EU-projektet så pratar man mycket om rörlighet av folk, pengar, varor och tjänster. Våra politiker har t o m gått så långt att de skapat en gemensam valuta för EU-länderna. Däremot har man inte lagt så mycket krut på att förenkla utbetalningar av socialförsäkringar, pensioner etc. Det handlar om många länder och många myndigheter, som faktiskt skulle kunna samarbeta och skapa EN utbetalning för sina respektive klienter.

Som vanligt handlar det om att man gärna vill ta in pengar, men inte lika gärna betala ut dem. Men det ska bli intressant att se hur våra folkvalda hanterar pensioner och socialförsäkringar, när folk, länder och regioner förvandlas till en oredbar kompott.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Argument för och emot statlig A-kassa

Folkpartiet vill förstatliga a-kassan, eftersom det ju ändå är skattebetalarnas pengar som betalas ut till de arbetslösa, i och för sig administrerat av fackföreningarna. De nya systemet skulle bli mer lättöverskådligt, enklare och mer rättvist, menar man.

Det halvdana blandsystemet vi har idag är måhända inte helt logiskt. Om skattebetalarna står för fiolerna kan man ju fråga sig varför facket är med på tåget?

När industrisamhället växte fram i slutet av 1800- och början av 1900-talet var det ofta fackföreningar som stod för arbetslöshetsförsäkringar, sjukförsäkringar, även pensioner. Dylika försäkringar var ett av huvudargumenten för att gå med i facket och ev. bli fackligt aktiv.

Därefter har staten blandat sig i mer och mer, och det mesta är numera finansierat av skattebetalarnas pengar och inte föreningsavgifter. Vi har ett system där fackföreningar och statsmakt närmast går upp i varandra, systemet skapades av arbetarrörelsen där LO och socialdemokraterna gick hand i hand.

När allt fler medborgare arbetar utanför den traditionella LO-sfären och socialdemokraterna tappar stöd i opinionen ifrågasätts givetvis systemet. Många borgerliga politiker och sympatisörer upplever det rådande blandsystemet som främmande och märkligt.

Nog vore det mer logiskt om a-kassan finansierades av fackförenings-avgifterna, då skulle kopplingen till den fackliga verksamheten bli tydligare, och intresset för facket skulle förmodligen öka. Staten skulle stå för socialhjälp och stöd till de som blivit utförsäkrade etc.

Statsmakten skulle därmed få mindre befogenheter, och viktiga beslut och funktioner decentraliseras till organisationer och/eller försäkringsbolag. Folkets inflytande skulle på detta sätt öka, då det står fritt för var och en att välja vilken form av försäkring man vill ha – gå med i facket, bli fackligt aktiv, teckna hos försäkringsbolag, eller om man väljer att avstå. Detta är klassisk liberal politik (som även socialdemokraterna och LO stödde en gång i tiden) som nu folkpartiet liberalerna opponerar sig emot.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Försäkringskassan i ett (vilset) nötskal

Vi har precis fått en son, vårt tredje barn. Och det är givetvis ett mirakel; man är glad och tacksam på alla sätt och vis. Men när den första föräldrakoman lagt sig börjar verkligheten. Och det är dags att kontakta försäkringskassan o.dyl.

Jag vet att jag har rätt till 10 så kallade pappadagar. En välbehövlig skatteåterbäring får man väl lov att säga, med tanke på att det totala skattetrycket fortfarande ligger på strax under 50%.

Jag fyller i ansökningsblanketten exakt som man ska. Det går att göra det via internet, men just idag funkar inte tekniken. Ett vanligt pappersbrev skickas således.

Dagarna går. Inget svar.

Efter ca 40 dagar kommer ett brev, som låter meddela att jag måste skicka in resultatrapporten för 2009 annars får jag en (mindre) schablonsumma.

Ok, de flesta tycker att det här låter helt sjukt, jag vet. Men sånt här råkar man ut för när man är egenföretagare.

Redan i ansökan hade jag skrivit ett estimat för min lön. Och blanketten var undertecknad av mig på heder och samvete. Så nu skulle jag alltså skriva ett nytt brev, där jag skriver summan på nytt, undertecknat av mig själv igen, eftersom jag är både vd, ekonomichef och personalansvarig. Det funkar så i enmansföretag.

Jag ringde givetvis Försäkringskassan, lite kul får man ha, och fick plats 255 i kön (!).

Det gick ganska snabbt, efter en kvart var jag framme och pratade med en handläggare som inte riktigt visste vad en resultatrapport var för något, eller varför jag skulle bifoga den.

En ny person skulle ringa mig, lovade handläggaren.

Det gick några timmar och en senior kvinna från försäkringskassan ringde upp. Hon var lite mer gnatig och stod på på sig, men visste inte heller riktigt hur resultatrapporten skulle utformas. Men varför kunde inte min revisor fixa det? Eller gör en preliminär självdeklaration, menade hon.

Jag har ingen revisor, sade jag, och jag deklarerar när det är dags.

Däremot har jag exakt koll på siffrorna, jag kan lämna rätt uppgifter till dig här och nu på telefon, inga problem, berättade jag.

Jag måste ha det skriftligt.

Kan jag maila, så att det inte tar 40 dagar igen, undrade jag?

Du ska skicka brev, blev svaret.

Så nu ska jag skriva ner samma siffra igen, som i den ursprungliga ansökan, lägga i kuvert, frankera och skicka till en handläggare på försäkringskassan.

Då får jag förhoppningsvis mina 10 pappadagar.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Man får föräldrapenning…

När man är småbarnsförälder i Sverige är det vanligt att den ene föräldern får föräldrapenning, medan den arbetande föräldern betalar ungefär lika mycket i skatt (som den förste får i bidrag).

Det är iof inte lätt att räkna ut hur mycket man betalar i skatt, eftersom vi inte bara krävs på kommunalskatt, utan även moms, bensinskatt, fastighetsskatt, sociala avgifter etc. Men i runda svängar försvinner ca 50% av vår lön bort i olika skatter. Den som totalt tjänar 24 000 kr, betalar ca 12 000 kr i skatt.

Många liberaler menar att en kraftigt sänkt skatt skulle innebära att vi kunde spara mer på banken, ha mer pengar i plånboken. Och då skulle föräldrapenningen inte behövas. Det är ju trots allt våra egna inbetalda pengar som kommer tillbaka, inte pengar som staten trollat fram.

Vad vinner vi på detta? Jo, dels behöver föräldraförsäkringspengarna inte ta ett varv på skatteverket och försäkringskassan innan de återvänder till barnfamiljen. Frågan är vad den där omvägen kostar per inbetalad skattekrona? Vet vi hur stor del av våra inbetalda skattepengar som når ut till sitt egentliga syfte?

Röda korset och andra frivilligorganisationer brukar kunna tala om hur stor del av donationerna som kommer fram till de behövande, och hur mycket som försvinner i administration och omkostnader. Kan staten göra det samma? Vad är effekten av min skattekrona? 90%, 80% eller 50% Vem vet?

Nåväl, om vi erbjuder folk skattelättnader istället för bidrag så missar vi även den fördelningspolitiska effekten. Dvs att rika betalar mer och att fattiga får mer. Den totala massan av pengar omfördelas, enligt klassiskt socialdemokratiskt manér, för att skapa ett tryggare och mer harmoniskt samhälle. I dagens läge förefaller åtgärden ganska märklig, eftersom vi bor i ett land med små skillnader i inkomst. De flesta tjänar ungefär lika mycket.

Vad blir egentligen den fördelningspolitiska effekten av att vi flyttar runt pengar mellan olika medelklassfamiljer – eller mellan gifta par?

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Att KÖPA tillbaka en hel ungdomsgeneration

I den förra valrörelsen sa Reinfeldt: -Vi tycker att upphovsrätten ska värnas, men vi vill inte kriminalisera en hel ungdomsgeneration. Det handlade om fildelning och digital spridning av material på internet.

Den borgerliga alliansen bröt emellertid löftet, då nätet blivit mer reglerat och toppstyrt under mandatperioden. Istället för att fundera över en genomtänkt och hållbar politik kring upphovsrätt och integritet har borgarna låtits sig påverkas av lobbygrupper från dels musik- och filmbranschen och dels aktörer som t ex FRA.

De unga blir alltmer skeptiska till de borgerliga partierna, den verklighet som presenteras av politikerna stämmer inte överens med ungdomarnas. Och glappat växer för varje dag. Medan musiker som t ex Paul McCartney och Elton John tar de ungas parti mot politikerna klåfingrighet.

Men det finns andra medel att blidka en ungdomsgeneration, t ex att KÖPA tillbaka dem genom höjt studiemedel, en behjärtansvärd och populär åtgärd, trots att vi har världens mest förmånliga studieersättningssystem. Värt att notera är att studieresultaten knappast når de internationella toppskikten, trots att staten hjälper studenterna mer än i andra länder.

Så nu är det dags att digga borgarna igen; alla restriktioner på nätet är glömda, en extra slant är viktigare än förlorad integritet och rigida upphovsrättslagar.

Klassisk sossepolitik, det gäller att köpa väljarna; minns ni löftet om maxtaxa på dagis för några år sedan? Jodå, det funkade, utspelet bidrog till att Göran Persson vann valet den gången. Och det kommer säkert att gå lika bra för Reinfeldt. Plånboken i innerfickan ligger hjärtat närmast.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,