Reinfeldt vill höja pensionsåldern till 75 år. Vid en första anblick känns det som en riktigt dålig idé, men notera att dagens pensionärer lever till ca 81 år i medeltal. Den förväntade livslängden när pensionsåldern infördes var runt 65. Systemet fungerar inte, stora pensionärskullar ska försörjas av allt färre yrkesverksamma. Skatter och avgifter måste höjas för att säkra våra gamlingars trygghet.

Nu finns det en del experter som säger följande:

– Effekten är inte självklar. Om man fortsätter att arbeta ökar tillgångarna eftersom personen fortsätter att betala in till systemet. Men samtidigt så ökar även skulden. Alltså den summa du har rätt till i framtiden, säger Lennart Flood som forskar om bland annat pensioner.

Med den här logiken kan man ju sänka pensionsåldern till 55…eller varför inte 45?

Att skulden ökar spelar egentligen ingen roll – eftersom staten inte blir skyldig dig (eller dina arvingar) pengar om du skulle dö innan 65 år, eller 75 eller vad det nu blir. Den resterande pengen – om det nu blir något över från dina livslånga besparingar – tillfaller staten.

Det du däremot sparar själv på banken eller i fastigheter, aktier etc tillfaller dina släktingar. Men det faller ju utanför det traditionella pensionssystemet. Ett system som kräver dina pengar, och endast ger ett positivt utfall om du blir riktigt gammal och grå.

Vi betalar i snitt knappt hälften av vår inkomst i skatt i Sverige, om man räknar in alla pålagor, moms, sociala avgifter etc. Halva vår lön går till det offentliga, hälften av vår TID kanske man borde säga, för det handlar ju om tid. Den tid vi lägger ner på att skapa, producera, sälja, förhandla eller vad vi nu sysslar med. Hälften.

Tid som vi istället skulle kunna lägga ner på barnen, fritidsintressen eller på att jobba ännu mer, för att finansiera ett bättre boende, bättre livskvalitet etc. Föremålen för vår strävan är ju olika, några kanske skulle skänka överskottspengarna till välgörenhet, vad vet jag. Det jag däremot vet är att vi har väldigt ont om just TID, särskilt barnfamiljer, där det mesta måste tidsoptimeras för att fungera.

Och denna värdefulla TID skänker vi så lättvindligt till statsmakten i hopp om att få tillbaka viktiga saker som vård, omsorg, barnpassning, pensioner och en buffert när vi blir sjuka eller arbetslösa.

Märkligt nog så offrar vi mycket av vår tid för att köpa andras tid. Förskoleverksamheten är ett sådant exempel, där personalen huvudsakligen avlönas med skattemedel, dvs vår tid, just den tid som vi själva skulle vilja använda för att vara med våra barn. En svindlande och obehaglig realitet.

Samma sak är det med pensionen, vi jobbar hårt och försöker spara en slant, vilket är svårt med tanke på att halva vår tid är en uppoffring till det offentliga. Kanske skulle vi själva kunna spara ihop till vår pension – om vi fick behålla mer av vår tid? Vem vet?

Även omsorgen av våra gamla skulle kunna bli mer personlig om vi hade mer tid, men även här köper vi andras tid, så att vårdpersonal via våra skattemedel ska kunna ta hand om de som en gång födde oss, så att vi ska få MER tid att arbeta och betala skatt…

Skatt är pengar, och pengar är tid – din tid

Regeringen har som vi alla känner till en arbetslinje, som går ut på att få folk i arbete. När fler jobbar ökar skatteintäkterna, bidragsberoendet minskar, och i framtiden kan vi möjligen sänka skatten med några procent.

Genom att sänka skatten för de som jobbar, minska a-kassan en smula för de högst avlönade, införa nystartsjobb, effektivisera arbetsförmedlingen, samt ha högre krav på bidrag så menar regeringen att fler kommer att jobba. Idag har vi en arbetslöshet på ca 8% enligt Eurostat.

Problemet kvarstår emellertid, Sverige är i grunden inte särskilt attraktivt för företagare. De utländska företagen står inte direkt i kö för att hyra industritomter och starta upp verksamhet i landet. Och våra egna entreprenörer åker hellre utomlands och utvecklar sin verksamhet där.

Jobben försvinner från landet. Antalet arbetstillfällen är marginellt fler än på 50-talet, trots att befolkningen ökat rejält.

Vad kan då politikerna göra för att locka hit företag, och uppmuntra de inhemska företagarna att satsa? Det krävs nog mer än dagens minimala åtgärder.

Sänk bolagskatten, gör den lägst i EU. Slopa arbetsgivaravgiften. Inför platt skatt på arbete 20%. Rensa i momsträsket och inför en lägre avgift.

Exportera el, modernisera och bygg ut våra kraftverk. Det kommer att behövas i ett Europa som blir allt mer beroende av ryska fossila bränslen. Risken för kraftiga jordskalv är som bekant låg i Norden.

Bygg ut vården, exportera vårdtjänster till andra länder. Med Karolinska institutet (delar ut Nobelpriset i medicin) som reklampelare kan vi bli ledande i Europa på vård.

Allt detta kan absolut få fart på Sverige och locka hit företag från hela världen. Och staten kommer i förlängningen att få in mer skatt än vad man tidigare förmådde, då alla de nya företagen bidrar med inkomstskatt, bolagskatt, ökad konsumtion etc.

Problemet är väl själva övergången från dagens system till det nya. Staten kommer inledningsvis att förlora miljarder på de föreslagna sänkningarna. Hur ska man täppa igen hålen?

Jag tror att man får ta några hårda år. Samt införa behovsprövad föräldrapenning, barnbidrag etc, och låt fackföreningarna stå för a-kassan det första halvåret då får de dessutom ett existensberättigande. Posten för socialt skydd slukar ca 40% av den totala offentliga budgeten. Och många bidrag går till folk som egentligen inte behöver, om man fick behålla mer av sina pengar vill säga. Satsa på bidrag för de som verkligen behöver och låt de som kan klara sig själva vara i fred.

Orättvist? Vart tog fördelningspolitiken vägen? Kommer inte detta att leda till ett samhälle med ökade klyftor?

Om vi inte vill ha ett samhälle med enorm arbetslöshet, där den ena halvan försörjer den andra – då är det nog dags att sätta fart. Och var i ligger rättvisan att man tar mina pengar för att försörja någon annan – när denne mycket väl skulle kunna ha ett arbete – om det lönade sig att driva företag i landet? Var i ligger rättvisan att stödja ett icke fungerande system?

Ett dilemma är ju att det finns länder idag med låga skatter och bra företagsklimat. Varför skulle inte den lille svenska entreprenören flytta dit? Och dessa länder kan absolut bjuda på god levnadsstandard och framförallt mer sol än här hemma. Globaliseringen blir vår fiende istället för vår vän. Konkurrensen om entreprenörerna, företagen och de goda idéerna ökar hela tiden.

Mina tankar är knappast nya eller särskilt revolutionerande. Ett gott företagsklimat skapar goda förutsättningar för medborgarna. Våra politiker känner till allt det här. De vet mycket väl att vi lever i en låtsasekonomi, men det är övermäktigt för dem att ändra systemet. Och kanske skulle de t o m förlora val på dylik politik. Även om de blott behövde genomföra en bråkdel av det jag beskriver för att få fart på företagandet så vågar de inte.

Efter några finanskriser till, när jobben och företagen sinat ännu mer, ja, då kanske man tvingas att genomföra något drastiskt. Och då blir det ännu svårare.

—

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, jobb, arbete, skapa jobb, jobbpolitik, arbetslinjen, skatt, skatter

Jag har lite svårt att släppa det här med IKEA och deras moraliska skyldighet att betala skyhög skatt i Sverige, trots att det är ett globalt bolag, med större delen av verksamheten utanför vårt lands gränser.

Gör din plikt mot samhället, står det i Aftonbladet.

Hade IKEA inte flyttat pengar och tillverkning från Sverige skulle företaget knappast varit särskilt framgångsrikt eller globalt.

Det är ju de svenska skatterna som drivit bort IKEA och tusentals andra företag från landet. Vad har man för moralisk skyldighet att betala världens högsta skatt när man inte behöver det?

Hela framgångssagan bygger ju på att de INTE tillverkar sina produkter här, och INTE förvaltar sina pengar i Sverige.

Icke att förglömma de hundratusentals arbetstillfällen hos IKEA och underleverantörer som Ingvar Kamprad bidragit till; alla dessa människor betalar ju skatt i sina hemländer, även i Sverige. Under en tiårsperiod har IKEA dessutom betalat 6 miljarder i bolagsskatt.

Kamprad har berikat världen inte bara med sina smarta produkter, utan även med lönepengar till massor av människor. Pengar som även når fattigare länder, där möjligheterna till arbete och försörjning är svårt.

Vore kul att se hur folk reagerade om Kamprad flyttade de få jobb som finns kvar i Sverige till andra länder. Då slapp man ju diskussionen.

—

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, skatter, skatt, IKEA

I januari planerar danskarna att sänka skatten till 55,4% av BNP, vilket innebär att Sverige ånyo har världens högsta skatt,  56,7%. Få trodde väl att detta skulle inträffa under en borgerlig regering.

I praktiken innebär det att vi är utkonkurrerade av länder som Holland, Canada, Australien, Japan och många fler – där skatten är mycket lägre och levnadsstandarden på topp. Måhända har den höga skatten blivit till ett självändamål i Sverige – eller rättare sagt ett självmål.

Det har skapats marginellt med fler privata jobb i Sverige sedan 1950-talet, medan befolkningen ökat med över 2 miljoner. Höga skatter på arbete samt arbetsgivaravgifter fördyrar företagens varor och tjänster, momsen likaså. Det är svårt att starta och driva företag under de här förutsättningarna, idéerna stannar tyvärr ofta i skrivbordslådan.

Det innebär att färre hela tiden får försörja fler, och att skatten måste höjas ytterligare, vilket innebär att ännu färre företag startas. Begreppet ond cirkel vore en underdrift.

—

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, skatt, skatter, skattetryck