Skatter
Fördelningspolitiken är välfärdsstatens viktigaste instrument. Genom att pengar fördelas till behövande, fattiga, utslagna, sjuka etc så kan man motivera höga skattesatser. Genom fördelningspolitiken får vi ett mer rättvist samhälle. Systemet ifrågasätts sällan på allvar. Det här är Svedalas betongfundament.
Notera att välfärdsstaten inte enbart fördelar pengar till de fattiga och behövande, nej, de största beloppen fördelas runt i medelklassen, i form av föräldrapenning, barnbidrag, vab, a-kassa etc. Pengar som medelklassen egentligen inte skulle behöva – om de inte betalade så mycket skatt, och kunde spara en slant.
Låt oss titta på ett helt ordinärt företag. Det är ju näringslivet som skramlar ihop skattepengarna och ger folk arbete och mat på bordet. Hur ser skattesatserna ut i ett vanligt bolag egentligen?
Här har vi det fiktiva företaget Ruperts Rör & Svets, som drar in 6 miljoner om året på 10 anställda som vardera tjänar 27,000 kr i månaden innan skatt. Varje anställd kostar 421 200 kr om året inklusive sociala avgifter. Det blir 4,21 milj i lönekostnader per år. Återstår 1,78 miljoner, som går till materialinköp, hyra, samt vinst till ägaren.
Ägaren heter Rupert, han är aktiv inom firman och fungerar som både chef och vanlig arbetare. Som så många andra småföretagare tar han ut minimal lön, och förlitar sig istället på vinsten som brukar bli ca 400,000 kr om året, i bästa fall. På det betalar han 22% i bolagskatt, och får behålla 312,000 kr, dvs 26,000 kr netto/mån. En ordinär ersättning för en person som jobbar 70 timmar i veckan, ansvarar för 10 anställda och svarar i telefon dygnet runt.
Så här ser det ofta ut bland småföretagen. Ibland hyffsar man till siffrorna genom att jobba lite svart utanför kontorstid. Lågkonjunkturer ställer ofta till det då man har en ganska skral kassa. Problem blir det också om maskiner går sönder och nya måste köpas in. Men man klarar sig. Det rullar på, som Rupert brukar säga.
Värt att notera är att av de 6 miljonerna som företaget drar in så går ca 2,5 miljoner till skatter, sociala avgifter och moms. Lågt räknat. Skulle vi räkna in momsen som de anställda betalar med sina löner när de handlar i affärer etc så skulle det bli ännu mer, säkert runt 50%.
Om Rupert hade fått betala en miljon mindre i skatt så hade han förstås tagit ut lite mer i vinst, det har han ju gjort sig förtjänt av.
Samt anställt två personer till.
Två personer som inte skulle behövt gå på a-kassa eller på någon vidareutbildning i arbetsförmedlingens regi.
Apropå fördelningspolitik.
Det talas ofta om skattemoral, särkilt under kristider när staten har ont om pengar i skattekistan. Det handlar om att medborgaren ordningsamt ska betala skatt, utan att fuska eller tänja på reglerna.
Mer sällan talas det om skattemoral ur ett annat perspektiv, lagstiftarens perspektiv. Är det rimligt att ständigt höja avgifter, skatter och pålagor – och förvänta sig att gemene man förnöjsamt ska acceptera och betala? Även politikerna bör hålla sig inom etiken gränser för vad som ska beskattas, och hur mycket. Även de bör ha skattemoral.
Skattetrycket skiftar från land till land, i de flesta stater betalar man mellan ca 30-50% totalt, inkl moms, sociala avgifter etc. Sverige ligger givetvis i det övre registret.
Vad är då en rimlig skattesats? Kan man resonera sig fram till det?
Om vi börjar från början; de flesta är överens om att 100% skatt är fel. Om alla pengar tas så är man blott en slav, oavsett om pengar fördelas tillbaka eller ej. Vi vill ju ha en viss makt över vår privatekonomi.
Även vid 50% totalt skattetryck går det en viktig skiljelinje. När det offentliga tar hälften eller mer av din lön. Där står den svenska politiken idag och stampar. Vi ligger på ca 46% total skatt. Andra länder med hög skatt är Danmark, Frankrike, Belgien.
Det går också viktiga skiljelinjer vid 40% och 30%. Här ser vi länder som Storbritannien, Holland, Kanada m fl.
Om vi närmar oss ett skattetryck på 20% så räknas det som mycket lågt, och tankarna går till diverse skatteparadis eller länder som anses vara fattiga, exempelvis Mexiko.
De flesta medborgare i världen betalar alltså runt 30% i skatt. I bästa fall får man tillbaka vård, skola, utbildning, rättsväsende och försvar. Högskatteländerna erbjuder dessutom starkare sociala skyddsnät, arbetslöshetsförsäkringar, sjukförsäkring, föräldrapenning, god pension etc.
Alla dessa tjänster – förutom rättsväsendet och försvaret – kan i och för sig köpas på en fri marknad, sjukvårdsförsäkringar, fackliga arbetslöshetsförsäkringar, privatskolor etc. Det staten erbjuder oss vanliga medborgare är inget unikt, och inte heller särskilt prisvärt.
Ofta saknas dessutom en utvärdering av statens tjänster. Är vården och skolan bra? Har myndigheter och tjänstemän skött sina uppgifter på bästa sätt, och hur många brott har polisen klarat upp?
Och det är givetvis här det brister. Det är sällan våra politiker ens lyckas hålla budgeten, eller klarar de fundamentala målen. Det gäller även i högskatteländerna. Vårdköer, skolor med oengagerade lärare, ett nedmonterat försvar, och poliser som inte lägger krut på villainbrotten i dina kvarter.
Det är mot detta vi bör jämföra skattesatserna. Vad får vi tillbaka? Om man betalar halva sin lön så förväntar man sig något tillbaka. I många EU-länder undrar man med rätta vart pengarna tagit vägen, ty statsskulder och obalanser skenar vilt. Även i högskatteländer som Belgien och Frankrike.
Kastar västvärldens medelklass sina skattepengar i ett stort svart hål?
Förmodligen. Och vi gör det frivilligt, ty politikerna skrämmer oss med skenande arbetslöshet, finanskriser, terrorister och annat elände. Det är nog bäst att betala så att man är trygg, tänker de flesta. Och glömmer att det är våra folkvalda som direkt eller indirekt skapat merparten av alla verkliga och inbillade faror.
I de flesta västerländska välfärdsstater betalar man en pensionsavgift till det offentliga, antingen är den inbakad i skatten eller i form av sociala avgifter. Dessa pengar används till att avlöna seniora medborgare, dvs pensionärer. Vi betalar in dessa avgifter under hela våra liv, för att sedan kunna njuta av en ekonomiskt trygg ålderdom.
Under senare år har systemet blivit överbelastat, då antalet pensionärer i förhållande till de som arbetar har blivit oproportionerligt. Pensionärerna blir fler, vi lever längre och vi är friskare, men vi vill fortfarande pensionera oss vid 60-65. Det blir en ohållbar ekvation, när mänsklighetens snittålder ständigt ökar, samtidigt som många vill pensionera sig så tidigt som möjligt.
Ekvationen är dessutom orimlig på andra sätt också. Ponera att en medborgare betalar in till den statliga pensionskassan hela livet, sen dör vederbörande innan hon fyller 65. Det är inte ovanligt, även om vi generellt sett lever längre är det många som dör vid den här åldern av cancer, hjärtinfarkter etc. Vad händer med hennes pensionsbesparingar då? Jo, de tillfaller staten. Hennes arvingar får inte ta del av detta livslånga sparande.
Varför ska staten agera försäkringsbolag och bank? Det kanske inte är så många som tänker på det, men det är inte självklart att det är just staten som ska förvalta våra besparingar. Vid en närmare betraktelse så börjar de västerländska pensionssystemen allt mer likna ett pyramidspel, eller ett s k Ponzi scheme. Det är ohållbart i längden.
Låt oss titta på följande exempel, en medborgare som arbetar från 25-års ålder till 65 har 40 yrkesverksamma år bakom sig. Om hon istället sparar sina sociala avgifter (ca 7000 kr i månaden om man har en snittinkomst) på banken. Så har hon ca 3, 5 miljon kr när hon blir pensionär – och då har jag inte räknat in någon avkastning. Räntan på ett dylikt kapital överstiger 10 000 kr/månad. Och dina barn kan dessutom ärva pengarna.
Pensionssystemet är en bra affär för staten, men inte för oss medborgare. Det borde vara tvärtom.
Terrordåden den 11 september 2001 var en startpunkt för det vi kallar för övervakningssamhället. Det var efter attackerna som USA Patriot Act klubbades igenom, och övervakningen av medborgarna svällde över alla gränser. I Sverige har vi FRA, Datalagringsdirektivet och Swift-avtalet. Sammantaget innebär det att alla dina elektroniska aktiviteter avlyssnas och lagras, internet, mail, telefoni, sms, banktransaktioner etc.
Det här är ju inte direkt förenligt med det öppna västerländska samhället. Vad vi upplevt efter 9/11 är ju snarare motsatsen, USA har t o m en facilitet i Guantanomo Bay på Cuba, där terroristanklagade personer kan sitta i princip hur länge som helst utan regelrätt rättegång. Man nyttjar dessutom skendränkning, en form av tortyr, för att få fångarna att avslöja åtråvärd information. Det finns många ord för dylik verksamhet, men de står inte att finna i det fria demokratiska samhällets ordbok.
Hur kunde det bli såhär? Var det rädslan för terrorismen som banade vägen för allt detta? Eller var det bara en förevändning?
Låt oss göra en snabb sammanfattning. Vi lever i en globaliserad värld där tankar, idéer, pengar varor och tjänster färdas över hela jordklotet med ljusets fart. Internet har sprängt alla gränser, du kan numera köpa nästan vad du vill och få det levererat direkt hem till dörren inom några dagar. Du kan också ta reda på fakta snabbt, motsvarande ett forskningsbibliotek och en handfull drillade assistenter till förfogande. Du kan skapa kontakter, skriva till dem, prata med dem, till och med videosamtala med dem. Pengar kan flyttas fram och tillbaka mellan olika banker, man kan köpa värdepapper, växla till olika valutor, i stort sett alla finansiella transaktioner kan genomföras med några tangenttryckningar. Något som förr om åren krävde åtskilliga besök på banken. Kulturen har blivit allt friare, musik, film och böcker finns i överflöd och ofta kostnadsfritt.
Medborgarna har blivit enormt mycket friare i och med internet. Till och med de värsta brutala diktaturerna har svårt att tygla dessa frihetliga krafter.
Om politiken, som den sett ut fram till internets födelse, ska överleva så krävs det mängder av repressiva lagar. Ta bara en sådan enkel grej som tullar, vilket kunde vara nog så krävande i en ickedigital värld med mängder av transporter och försändelser av olika slag. Tänk hur detta ser ut idag, när näthandeln breder ut sig, och varor och tjänster sprider sig amöbiskt över hela världen utan gränser, utan hinder.
För att kontrollera dessa flöden och för att kräva in tullavgifter så MÅSTE internethandeln kontrolleras på något vis.
Samma sak gäller penningtransaktioner som kan utföras på sekunden runt om hela jorden. Hur ska en stat kunna utkräva skatt, eller ens kontrollera vad någon tjänar i ett dylikt samhälle? Medborgarnas banktransaktioner måste kunna kontrolleras annars utbryter snart anarki.
Bloggar, sociala medier och skvallerforum är också ett hot mot det etablerade samhället med dess i sten karvade lagar. Internet ställer allt på ända, det politiskt korrekta och det religiöst fromma finns snart inte längre. Och om de udda åsikterna når en kritisk massa så kan de utgöra ett hot mot statsmakten, som inte längre har monopol på sanningen. Därför måste även informationsöverföringen övervakas.
Om all kultur blir fri, hur ska mellanhänder, agenter och statligt subventionerade konstnärer motivera sitt uppehälle? Givetvis uppvaktar de statsmakten och kräver regleringar.
Den moderna övervuxna välfärdsstaten har inte en chans i ett fritt internet-samhälle, där man inte kan dra in skatt och tull, kontrollera försändelser, inkomster, kultur och jämka åsikter.
Därför är övervakningssamhället egentligen INTE ett resultat av 9/11. Terrordåden vid World Trade var snarare en förevändning att implementera de lagar som krävdes för att kunna konservera samhället som det är, och alltid varit, och alltid ska se ut – om vara makthavare får bestämma.
Våra politiker spenderar tydligen fyrsiffriga belopp hos stjärnkrögare i Stockholm. Bakom en fasad av representation och lunchmöten så kan man komma undan med det mesta. Journalister som vill undersöka de offentliga krognotorna möts av krångel och motsträvighet. Och, ja, de folkvalda använder skattepengar för detta.
Är det ok?
Nej. För det första så lägger man inte mer än 100-200 kr på en lunch. Det räcker och blir över. Skatteverket medger avdrag på 90 kr för en representationslunch, och det kan man ju använda som ett slags måttstock. Samma regler bör gälla alla medborgare. Vill man bjuda fint så tar man pengar ur egen ficka.
Politiker tjänar bra, en riksdagsman har 58 300 kr/mån i grundlön, här kan rese- och övernattnings-ersättningar på ca 8000 kr tillkomma. Talmannen och statsministern tjänar bägge ca 148 000 kr/mån. Riksdagsmännen har dessutom förmånliga pensionsvillkor.
Ska verkligen hårt arbetande småbarnsföräldrars skattepengar gå till dyra politikerluncher? De tjänar ofta bara en tredjedel av vad politikerna gör. Jag tror att de flesta är överens om att den gemensamma kassan ska användas till viktiga gemensamma saker.
Och visst är det märkligt att skattedebatten mest handlar om huruvida skattepengar ska gå till privata vårdbolag eller ej? Vårdbolagen utför ju för medborgarna viktiga uppdrag, såsom läkarbehandlingar, omsorg av äldre etc. Dessutom tillverkas ju alla mediciner, vårdutrustning, maskiner etc av privata entreprenörer…? Ska vi sluta köpa utrustning med skattepengar från läkemedelsföretagen, med motiveringen att skattepengar inte ska gå till vinst i privata företag?
Man undrar hur viktiga politikernas luncher är i det sammanhanget? Och det handlar om folkvalda som säger sig representera arbetare. Min farsa hade med sig mackor och frukt i en lunchlåda under hela sitt yrkesverksamma liv. Och han cyklade till jobbet långt innan klimatskojarna ens uppfunnit begreppet klimatsmart.
För den vanliga medborgaren är avståndet till Rosenbad mycket stort, nästan lika stort som från forna tiders arbetarbaracker till kungens gyllne gemak – och det var väl just detta som vi alla kämpade emot, och hoppades övervinna?
Skattefinansierad vinstdrivande verksamhet inom vården är en het potatis inom socialdemokratin och LO. Vänster- och högerfalangerna tycker olika, och riskerar att splittra arbetarrörelsen lagom till nästa val.
Låt oss fundera lite på det här med vinst genererat av skattepengar.
När staten köper exempelvis vapen och försvarsmateriel med skattebetalarnas pengar så göder man ju stora multinationella företag. Och även svensk försvarsindustri har numera mestadels utländska ägare.
Staten läger också pengar på vårdutrustning, läkemedel, fastigheter, möbler, fordon, anläggningar, konsulttjänster, datorprogram, papper, pennor, gem – precis ALLT i samhället skapas av privata vinstdrivande företag. Och de är klart att de vill tjäna pengar på sin verksamhet, för att ordna med löner, investeringar samt avkastning. Man arbetar ju för att skaffa pengar, det är ju hela poängen.
Det är INTE fult med vinst, det är fult med förluster.
Och det är också fult med irrationella sysslolösa politiker och fackpampar.
-
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, skatt, vinst i vården, vård, vinst
Institutet för privatekonomi har räknat ut att en person som tjänar 25 000 kr betalar 17 500 i total skatt, inräknat löneskatt, sociala avgifter, skatt på varor etc. Det är mycket höga siffror i ett internationellt perspektiv, skatten är tillika svenskens största utgift.
Om någon tar 100% av din lön så räknas det som slaveri, vid vilken procentsats är vi egentligen fria?
-
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, skatt, skatter
I västvärlden har staten sakta förvandlats till ett tvångsförsäkringsbolag som erbjuder en hel palett av tjänster finansierade med skattemedel. I Sverige är sjukhus, vårdinrättningar, förskolor och skolor finansierade av staten, men kan ibland drivas i privat regi.
Är det då rätt av staten att anlita privata företag som betalas med skattemedel? Det är i och för sig inget nytt redan de gamla romarna anlitade s k skatteförpaktare som drev in skatten på entreprenad. Staten kan ju inte vara bäst på allt. Ska kommuner driva badhus, bostadsbolag och ålderdomshem? Och skaffa sig specialkompetens för alla dessa verksamheter?
Eller ska statsmakten bara hålla sig till demokratiapparaten, rättsväsendet, inre och yttre försvar samt grundutbildning för sina medborgare? Och vill man erbjuda fler tjänster så köper man in dem från privata aktörer, som är experter på sina respektive områden.
Här finns det en del som anser att skattepengarna ska användas varsamt och INTE hamna som vinst hos privata företag. Då är det tydligen bättre att ineffektiva statliga bolag slösar bort pengarna utan vare sig vinst eller effektivitet. För det är ju oftast så att utan vinsten som morot, och konkurrens som ett selektivt filter, så blir verksamheten ganska vegetativ.
Eller ska staten ge tusan i alla extratjänster, låta medborgarna behålla sina surt förvärvade skattepengar, och själva köpa de tjänster de verkligen behöver?
