De flesta västerlänningar är s.k islamofober. Eller rättare sagt, vi är skeptiska till nästan all religionsutövning, om den inte är uttunnad och sekulariserad. Vi är tillika även kristofober, ty vi ogillar alla kvinnoförnedrande påbud som finns i bibeln och alla blodtörstiga lagar och sedvänjor. Vi tror inte att nattvardsvinet förvandlas till Jesu blod och brödet till hans lekamen. Vi tror inte heller på bibelns skapelseberättelse, Adam och Eva, revbenet, Edens lustgård etc.

Vi är med andra ord misstänksamma mot bokstavstrogna religionsutövare. Och det med all rätt, vi följer en tradition som började under renässansen, fortsatte under upplysningen och industrialismen, där kyrkans läror ifrågasattes allt mer. Av vår kristendom blev det blott kvar några enstaka högtider och ceremonier. Bön, bikt, bibelläsning, kyrkobesök, mässor och tro utan ifrågasättande blir alltmer sällsynt.

När västerlänningar möter bokstavstrogna muslimer kan det därför uppstå kulturkrockar. Vi tycker att deras religionsutövning är förlegad, och blir skrämda av kvinnosynen, de religiösa lagarna, intoleransen etc. Om vi däremot möter moderna muslimer (som liksom vi själva lagt  de mest obskyra religiösa påbuden på hyllan) då mildras kulturkrocken. Kanske blir den t o m obefintlig. Och vi känner sällan till de olika muslimska inriktningarna, precis som muslimer förmodligen blandar ihop kalvinster, kreationister och katoliker.

Men bör vi inte vara toleranta – eller åtminstone överseende – mot ålderdomliga sedvänjor och religiösa yttringar?

Nej, det bör vi inte vara. Det räcker med att betrakta vår egen historia. Det tog hundratals år att ta sig ur kristendomens järngrepp, och ersätta profetior och sagor med vetenskap och rationellt tänkande. Och det är förnuftets seger över myterna som bidragit till vår fantastiska utveckling och goda levnadsstandard.

Ibland blir vi ängsliga över att vi ska framstå som överlägsna och intoleranta gentemot de som är intoleranta på riktigt. Denna sjukliga ödmjukhet kan emellertid bli vårt fall, ty den ger utrymme för mörka krafter och dunkla åsikter. Kanske kommer en dag allt det vackra vi byggt att sopas bort, bara för att vi var skärrade och rädda för att stå upp våra åsikter?

Det finns också en tendens hos rika och bortskämda västerlänningar att förtränga vår framgångsrika historia, vårt storslagna arv. Vi tar landvinningarna för givna, och glömmer de män och kvinnor som en gång i tiden offrade sina liv för att vi skulle få tycka, tänka och skriva fritt.

Många av oss har blivit relativister, och anser att den ena religionen inte är värre än den andra, att vetenskap inte alltid ger svaret på alla frågor, att kunskap ibland kan vara en belastning. Å ena sidan, å andra sidan, i all oändlighet. Samma människor tycker ofta att samhället har blivit för invecklat och krävande, och att vi tär på jordens resurser, att vi konsumerar för mycket, äter för mycket, reser för mycket, tittar på tv för mycket etc. De längtar måhända tillbaka till enklare tider, där informationsflödena inte plågade oss, där vardagsstressen inte tärde oss.

Det är givetvis en förenklad bild. Den som vill förändra sitt liv har aldrig haft bättre förutsättningar. Idag lever vi bättre än forntidens kungar, t o m de fattiga har det bättre, då vi har tillgång till självklarheter som antibiotika, vaccin etc. För knappt 150 år sedan var man en tandlös gubbe vid 40-års ålder. Kosten var dålig, husen dragiga och hygienen undermålig. Utbildning, karriär, vård och omsorg var inte att tänka på för gemene man, för att inte tala om tillgång till musik, film, böcker etc.

Relativisten är fångad i sin enfald och självömkan, istället för att öppna ögonen och se allt det fantastiska som vi skapat på blott 150 år. Vi ska vara stolta över västerlandets framsteg, och vi ska dela med oss frikostigt. Vi ska absolut inte skämmas över vår materiella välfärd, ty den bidrar även till kulturell utveckling. En hungrig och sjuk människa har fullt upp med att överleva, och kan svårligen njuta av konst, litteratur och filosofi, än mindre bidra med något själv.

Det finns t o m de som menar att den materiella utvecklingen och välståndet är av ondo. Att samhället borde omstörtas och byggas upp på nytt under andra förutsättningar. Ibland undrar jag varför vi har blivit så självdestruktiva, så blinda? Varför är vi oförmögna att se det goda vi skapat? Svaret på den frågan handlar förmodligen om människans anpasslighet, vi vänjer oss vid det mesta; även rikedomen blir självklar, trist och förutsägbar en vacker dag.

Den som begrundar historien inser emellertid att vi påbörjat en underbar resa. Och vi är alla delaktiga, svarta, vita, män och kvinnor. Många av oss har flytt från fattiga totalitära stater, och fått chansen att vara med. Och kanske är det så att vi som fortfarande minns elände och förtryck uppskattar friheten och framgången mest? Kanske är vi också de första att slå näven i bordet, när intoleranta läror sprids. För oss handlar det inte om några lustiga pikanta kulturyttringar sedda snett från ovan, utan om mörker, mörkret vi än gång flydde från.

—

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, religion, fundamentalism, industrialism