Av och på

Apropå Jan Björklunds utspel om att bestycka Gotland till tänderna mitt i försvarsnedläggningen.

Obama igen

Ett decennium av krig är slut och vi håller på att återhämta oss ekonomiskt, sade Barack Obama under sitt tal, efter att ha svurit presidenteden i världens mäktigaste land för andra gången.

Han är en duktig talare och menar säkert det han säger, men vi som följt hans bana vet att de vackra orden sällan avspeglar verkligheten.

Är verkligen USA klar med kriget mot terrorismen och krigen i Afghanistan och Irak? Försvarskostnaderna har ökat under Obama. Landet är dessutom i dålig ekonomisk kondition, budgetunderskottet har vuxit under hans ämbetsperiod.

Den summariska avrättningen av Usama Bin Ladin lämnar mängder av obesvarade frågor, frågor som vi kanske haft svar på om han ställts inför domstol, dömts och fått avtjäna sitt straff, vilket är praxis i det västerländska rättsväsendet.

Obama kommer inte att nöja sig förrän de homosexuella behandlas lika i samhället, får vi veta. Det är ambitiöst och vackert, men vad ska han göra rent konkret? Vi vet att jämlikhet mellan kön, raser och sexuell läggning är något som tar tid, och svårligen kan lagstiftas fram – när lika rättigheten redan finns i lagboken.

USA ska vara möjligheternas land, för alla, oavsett om de är nyanlända immigranter eller bott i landet sedan frihetskriget, skanderar USA:s 44 president.

Detta är själva essensen bakom Amerikas förenade stater, som gjorde uppror mot kungamakten England och grundade den första moderna demokratin, medan vi européer fortfarande hade envälde och skråväsende.

USA blev världens mäktigaste land, både militärt, ekonomiskt och kulturellt. Kanske har Obama glömt varför? Det är bra att han påminner sig själv i sitt tal. Möjligheternas land kräver en stor dos frihet, det är själva oljan i maskineriet.

Själv tycker jag att kuggarna borde smörjas.

Alla dessa vackra ord.

Skattepengar till lyxkrogar

Våra politiker spenderar tydligen fyrsiffriga belopp hos stjärnkrögare i Stockholm. Bakom en fasad av representation och lunchmöten så kan man komma undan med det mesta. Journalister som vill undersöka de offentliga krognotorna möts av krångel och motsträvighet. Och, ja, de folkvalda använder skattepengar för detta.

Är det ok?

Nej. För det första så lägger man inte mer än 100-200 kr på en lunch. Det räcker och blir över. Skatteverket medger avdrag på 90 kr för en representationslunch, och det kan man ju använda som ett slags måttstock. Samma regler bör gälla alla medborgare. Vill man bjuda fint så tar man pengar ur egen ficka.

Politiker tjänar bra, en riksdagsman har 58 300 kr/mån i grundlön, här kan rese- och övernattnings-ersättningar på ca 8000 kr tillkomma. Talmannen och statsministern tjänar bägge ca 148 000 kr/mån. Riksdagsmännen har dessutom förmånliga pensionsvillkor.

Ska verkligen hårt arbetande småbarnsföräldrars skattepengar gå till dyra politikerluncher? De tjänar ofta bara en tredjedel av vad politikerna gör. Jag tror att de flesta är överens om att den gemensamma kassan ska användas till viktiga gemensamma saker.

Och visst är det märkligt att skattedebatten mest handlar om huruvida skattepengar ska gå till privata vårdbolag eller ej? Vårdbolagen utför ju för medborgarna viktiga uppdrag, såsom läkarbehandlingar, omsorg av äldre etc. Dessutom tillverkas ju alla mediciner, vårdutrustning, maskiner etc av privata entreprenörer…? Ska vi sluta köpa utrustning med skattepengar från läkemedelsföretagen, med motiveringen att skattepengar inte ska gå till vinst i privata företag?

Man undrar hur viktiga politikernas luncher är i det sammanhanget? Och det handlar om folkvalda som säger sig representera arbetare. Min farsa hade med sig mackor och frukt i en lunchlåda under hela sitt yrkesverksamma liv. Och han cyklade till jobbet långt innan klimatskojarna ens uppfunnit begreppet klimatsmart.

För den vanliga medborgaren är avståndet till Rosenbad mycket stort, nästan lika stort som från forna tiders arbetarbaracker till kungens gyllne gemak – och det var väl just detta som vi alla kämpade emot, och hoppades övervinna?

Varför Obama?

USA:s sittande president Barack Obama lovade inför det förra valet att stänga Guantanamo Bay, fånglägret där det finns interner som inte fått regelrätt rättegång; de kan i princip sitta där hur länge som helst. Han har inte heller rört undantagslagarna, USA Patriot Act, som begränsar amerikanernas frihet med hänvisning till terrorhotet.

Kommer ni ihåg Obamas valparoll? – CHANGE. Man ack nej, det blev inga förändringar.

Han har inte gjort något åt USA:s enorma budgetunderskott, och inte heller lyckats lyfta ekonomin. Han vill beskatta de av krisen sargade företagen stenhårt. Sjukvårdsreformen blev ett monster med tvångsförsäkringar och straffavgifter istället för en heltäckande sjukvårdsförsäkring som utlovades. Och militären fortsätter att sluka pengar, världens största armé blir bara större.

Fortsätter det så här så dör den amerikanska drömmen. USA blir ett mediokert land, med högt skattetryck och undermåliga medborgerliga fri- och rättigheter. Den klassresa som så många tidigare lyckats med blir blott en dröm. Och USA kommer att skaka i grundvalarna, ty landet är inte byggt på nationalism eller etnicitet utan på en IDÉ – just denna idé som håller på att spolas bort.

Kanske är det läge att rösta på den där underlige mormonen från Massachusetts istället? Det mesta är ju bättre än Obamas fiasko.

Kommer alliansen att vinna nästa val?

Det pratas om att Reinfeldt och hans nya moderater är trötta. Och att både kristdemokraterna och centerpartiet är farligt nära 4%-spärran inför nästa val. Och att socialdemokraterna gjort sin hemläxa, att den nya ledaren Löfven kommer att vinna valet åt dem.

Det skulle kunna innebära ett maktskifte, där socialdemokraterna ånyo sätter sig vid rodret till försvar för skattehöjningar och mer centralstyrning.

Kanske är det röda lägret lite för optimistiskt. Flera namnkunniga debattörer menar att Löfven inte håller måttet i talarstolen. Han har levt på att vara tyst, och låta konjunkturen och krisen nöta ut den sittande regeringen.

Någon gång vänder ekonomin förhoppningvis, och i kombination med språklig och politisk tomhet lär socialdemokraterna snart återgå till inre strider, splittring och väljarras.

Att missnöjda kristdemokrater och centerpartister väljer socialdemokraterna är inte så troligt, de går nog i slutänden till ett annat borgerligt parti. Moderaterna blir åter igen det största partiet i en krympande allians, men vinner valet. Och vi går alltmer mot ett förenklat tvåpartisystem, bestående av sossar och nymoderater.

Rent ideologiskt har socialdemokratins högerfalang segrat i Sverige. Ända sedan Kjell-Olof Feldt har denna inriktning varit allenarådande, och Reinfeldt har skickligt tagit över stafettpinnen. Det blir inga stora förändringar i Sverige, inte ens efter nästa val.

Bankerna går FÖR bra tycker Anders Borg!

SvD har pratat med finansminister Anders Borg:

Finansminister Anders Borg tycker att det är provocerande att SEB, Swedbank, Handelsbanken och Nordea håller uppe sin lönsamhet genom att ta ut höga räntemarginaler på hushållens bolån. Nu öppnar han upp för att införa nya skatter för de fyra bankerna och övriga aktörer i finanssektorn.

Det är nästan lite skrattretande.

Ska bankerna gå dåligt istället? Så att staten (med Anders Borg i spetsen) får gå in och hjälpa dem, eller till och med rädda dem, som i så många andra länder? Har finansministern för lite att göra? För lite uppmärksamhet? Vad sysslar han med egentligen?

Stefan Löfven, mest googlade namnet idag…

Ett av de mest googlade ordet i Sverige idag är förmodligen Stefan Löfven, som föreslagits som ny ledare för socialdemokraterna, beslut tas på fredag.

Det blev inte Margot Wallström eller Tomas Bodström den här gången heller. Utan en tämligen okänd fackpamp och svetsare från Örnsköldsvik, han är varken ung eller gammal, ful eller snygg, lång eller kort.

Kanske kan någon med lite skit under naglarna skaka liv i rörelsen? Det är förmodligen vad mången sosse tror. Vi får se. Något säger mig att den här soppan inte är slut än.

Fritt fall

Det verkar som om sosseriet har klappat ihop totalt. Efter Juholts avgång sitter ledningen i krismöte efter krismöte. Någon självklar efterträdare finns inte. Inte heller vet man hur denne frälsare ska utses, genom val eller s.k nominering som går ut på att alla säger nej, tills ett hemligt gäng enas om vet som ska få äran.

Politiken är man inte heller enig om, det finns vänster-, höger- och mittemellan-falanger som internt strider mot varandra. Och sen verkar det finnas en stor klase som inte riktigt vet vart den ska ta vägen.

Allt detta pågår medan opinionssiffrorna är nere på bottennivå, väljarna flyr snabbt och diskret till intilliggande partier; vem vill förknippas med loosers?

Blott en sak är säker, att verkligheten är oerhört brutal mot verklighetsfrämmande ideologier.