Välfärdsstaten och trygghetssystemens stolta försvarare utgörs oftast av partierna till vänster på den politiska skalan. Socialdemokrater, vänsterpartister och miljöpartister slåss med näbbar och klor för barnbidrag, föräldrapenning, folkhälsa, offentlig vård, omsorg etc.

Samtidigt är vänstern sjukligt rädd för överbefolkning, överutnyttjande av resurser, rovdrift och miljöproblem. Socialister ser visserligen faror och problem i nästan allt, men en överbefolkad, hungrig, smutsig och utarmad värld hör till de absoluta favoriterna.

Ju fler vi blir desto mer kommer vi att anstränga jordens resurser. Och enligt den här logiken borde man ju ge bidrag till de som INTE skaffar barn. Man borde definitivt inte uppmuntra till överdrivet god folkhälsa, och inte motarbeta bruk av tobak, narkotika och alkohol.

Att uppmuntra unga par att skaffa barn genom olika former av lättnader och bidrag är framförallt ett utslag av 1800- och 1900-talets nationalism. Tanken var att den egna nationen skulle växa, att fler bönder skulle bruka åkrarna, och fler soldater skulle ta plats i de ständigt växande arméerna. En nations storhet berodde i allra högsta grad på antalet invånare. Det fick framförallt små nationer som Sverige erfara, trots goda stridsmän och vapensmeder lyckades man inte behålla sitt östersjövälde.

Idag har vi inte längre ett behov av massarméer, då teknik och material blivit allt viktigare. Vi kan ställa upp hur många konventionellt rustade soldater som helst utmed våra kuster, men om ett modernt hangarfartyg med följeskepp anländer kan vi hälsa hem. Istället har den månghövdade befolkningen blivit ett problem. Jordens resurser anses knappa, olja och mineraler sinar, odlingsmarkerna utarmas, medan vi bara blir fler och fler.

Varför värnar då vänstern trygghetssystem som uppmuntrar till befolkningsökning? Är det blott ett mantra från 1800-talet, eller finns det någon djupare innebörd?

Det finns givetvis flera olika förklaringar. En av dem är att befolkningsökningen oftast pågår i fattiga och underutvecklade regioner, medan de industrialiserade länderna snarare lider av befolkningsminskning, så är fallet i exempelvis Ryssland.

Att värna den egna befolkningens tillväxt uppfattas då inte som ett problem, trots att det är en rejäl ideologisk vurpa. Varför skulle inte kineser och indier kämpa för rätten till god sjukvård, barnbidrag, föräldrapeng etc? Mja, då skulle de ju bli ännu fler. Kanske är den västerländska vänsterpolitiken inte tillämpbar i alla världens regioner?

En annan förklaring är givetvis traditioner och historia. Det är väldigt svårt att i grunden ändra ett partis politik. Jag har personligen mycket svårt att se socialdemokraterna skrota barnbidraget, föräldrapenningen och den generella välfärdsstaten – trots att allt detta uppmuntrar till befolkningsökning och slöseri med jordens resurser.

Kanske är den viktigaste lärdomen att statsmakten inte ska uppmuntra specifika beteenden medelst skatter eller bidrag. Blott allseende gudar har hela bilden framför sig, och våra politiker hör inte till denna skara.

—

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, överbefolkning, resurser, miljö, klimat, vänstern

Det är intressant att höra hur mp:s nya språkrör Gustav Fridolin värjer sig för de ideologiska stämpeldynorna, men ändå pratar om en slags grön vision. Skillnaden mellan ismer och visioner må vara hårfin, kanske handlar det om vägen till målet, och själva målet. Ska vi tolka det som att mp vet vad de vill, men inte hur de ska genomföra det hela?

Eller så handlar det om att hålla sig väl med både socialister och liberaler? Utan denna balansgång hade mp förmodligen inte lyckats med konststycket att vinna över 7% av den svenska väljarkåren.

Balansgången fortsätter med Fridolin, som flirtar med både vänster och höger, men i praktiken är och förblir mp ett förbudsparti, där höga skatter ska avskräcka från miljöfarliga alternativ. Baksidan av detta är givetvis att medborgarnas frihet inskränks, det lär bli dyrare och svårare att resa, och elen kommer knappast att bli billigare. Mindre i plånboken helt enkelt. Vad tycker en högt beskattad genomsnittlig arbetare om det egentligen?

Samtidigt växer det fram en hel rad miljövänligare alternativ runt om i världen, där t ex bilindustrin arbetar för fullt med att ta fram el och hybridbilar. Gissningsvis kommer bilparken att se väldigt annorlunda ut om 10-20 år. Redan nu märker åtminstone vi som bor i Stockholm att Toyotas hybridbil Prius rönt enorma framgångar. De syns överallt, även bland taxibilarna.

Ibland känns det som att mp inte riktigt förmår att ta in den väldiga kraft som finns i teknik och utveckling. Man värnar hellre vindsnurror än modern kärnforskning, trots att den senare är effektiv, säkrare och mindre strålningsbenägen. Man är ofta motståndare till begreppet “tillväxt”, trots att detta hatade uttryck faktiskt innefattar en hel del miljövänliga alternativ. Grön teknik är ju en del av “tillväxten”. Att byta ut världens alla bilar till miljövänligare alternativ lär ju innebära en enorm tillväxt. Samt att tillvarata och återanvända de gamla bilarna.

Ibland får man rent av för sig att det är själva bilismen och det moderna konsumtionssamhället som är fienden, och det lantliga självhushållet idealet. Det man glömmer är att specialisering och fördelning av arbetsuppgifter är själva grunden till vår rikedom och kultur. I en värld där alla ska odla och tillverka det mesta själva blir tiden knapp för andra aktiviteter, intressen och utbildning.

Nu vet jag att det absolut finns teknikintresserade miljöpartister, och de blir fler och fler. Kanske kommer det att bli roten till morgondagens interna strider inom den gröna rörelsen? Back to nature mot teknikförnyarna?

Då är det alldeles naturligt att miljöpartister som t ex Fridolin står och stampar lite fram och tillbaka på den ideologiska kartan. Det gäller ju att inte stöta sig med någon. Snacka om minerad mark.

—

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, miljöpartiet, mp, Fridolin, De gröna, miljö, klimat