Jag tror inte att byråkratin är värre på Cypern än i andra EU-länder, men det är en hel del papper som ska vändas innan man får uppehållstillstånd. Någonting säger mig att processen såg ungefär likadan ut redan innan landet gick med i EU.
Då kan man fråga sig vad EU:s fria rörlighet egentligen betyder?
Ska vi vara glada för att vi överhuvudtaget KAN flytta till andra europeiska länder? Men inte nödvändigtvis på ett enkelt sätt?
Tack snälla söta goa för att jag får flytta min verksamhet till just ert land och betala er skatt!
Nej, nu ska jag sluta gnälla, det här är ett europeiskt problem inte ett cypriotiskt. Alla myndighetspersoner som jag träffat och pratat med i telefon har varit mycket trevliga och hjälpsamma, speciellt “One Stop Shop” i Nicosia som hjälper utlänningar att starta företag på ön.
För den som är intresserad behövs följande för att man ska få stanna på ön: Av kommunkansliet stämplat hyreskontrakt el motsv. Socialförsäkringsnummer och intyg från arbetsgivare. Översatt personbevis inkl uppgifter om maka/make. Samt kopior av pass och bifogade foton för id-kort.
Inte så knepigt kan tyckas, men det blir lite mer komplicerat när man är egenföretagare. Då måste man starta en firma här, skaffa sig ett socialförsäkringsnummer, och därefter påbörja ovan angivna process.
Det har uppstått en debatt kring regeringens förslagom rätt till vård och skola för s.k papperslösa immigranter, dvs personer som befinner sig i landet utan myndigheternas godkännande.
Det finns två aspekter, den första handlar om läkaretiken och våra västerländska humanistiska värderingar. Självklart hjälper vi främlingar i nöd, vi låter dem inte ligga kvar på gatan om de drabbats av en olycka. Även länder med privat vårdförsäkring hjälper främlingar med akut vård. Samma gäller för skolan, alla barn har rätt till utbildning, oavsett vilka dumheter deras föräldrar begått.
Den andra aspekten är att dylika lagar möjligen uppmuntrar fler olagliga immigranter att ta sig till Sverige, och att det i längden blir både dyrt och ohållbart. Att vårdplatser tas från skattebetalarna och ges till folk som inte har gjort rätt för sig, som inte är en del av vårt samhälle.
Papperslösas rättigheter är egentligen inte ett renodlat inlägg i migrationsdebatten, utan en lösning på ett praktiskt problem. Läkare hjälper ju folk i nöd, men vem ska betala för det, vilket personnummer ska anges i blanketterna? Nu har man skapat en byråkrati för detta.
Vi bör ha i åtanke att det INTE är vården och skolan som reglerar invandringen i landet.
Vad är det då som reglerar invandringen i Sverige? Eftersom vi valt att satsa på flyktingmottagning (och inte arbetskraftsinvandring) så är det politiker och myndigheter som sätter upp kvoter och bestämmer vilka länder och regioner som anses ge flyktingstatus. Här uppstår givetvis en slags svart marknad, många asylsökande ljuger om sitt ursprung och/eller slänger sina pass och hoppas på det bästa. Med lite tur får de stanna.
Om efterfrågan på arbetsmarknaden istället reglerat invandringen hade det förmodligen sett annorlunda ut. Man söker sig inte till ett land där det inte finns arbetstillfällen, då prövar man lyckan någon annanstans. Och finns det gott om jobb i det aktuella landet då finns det också möjlighet att stanna och skapa sig en framtid, där man bidrar till det nya landets välfärd etc.
Kontentan är att ett konstgjort system (som vi har idag) aldrig kommer att bli bra. Oavsett hur man vänder och vrider på det. Ska slumpen avgöra om du ska få stanna, eller dina drivkrafter och din kompetens?
Och notera att det inte handlar om vi enbart ska importera hjärnkirurger och toppingenjörer, inte alls. I länder som satsat på arbetskraftsinvandring (t ex Australien, Canada etc) finns det immigranter på alla samhällsnivåer.
Den svenska arbetskraftsinvandringen blockerades av LO och socialdemokraterna för flera decennier sedan för att skydda den inhemska arbetsmarknaden. Istället valde man att satsa på flyktingar, som hölls i karantän, på behörigt avstånd från fabriker och kontor.
Om vi fortsatt med arbetskraftsinvandring hade Sverige med all säkerhet varit ett mycket lyckligare och framförallt rikare land.
Flyktingfrågan är ett hopplöst diskussionsämne, många vill inte ens prata om saken, det är oerhört infekterat. Idag tänkte jag reda ut en sak – huruvida den som vill minska antalet flyktingar ALLTID är rasist – oavsett vilka skäl hon åberopar?
Man skulle kunna påtala PRAKTISKA SKÄL, att vikta över till vanlig invandring (alt. arbetskraftsinvandring), dvs att personerna som vill bosätta sig i Sverige söker jobb i vanlig ordning. Får de napp kan de stanna, om inte är de välkomna att söka på nytt. Då kan vi minska antalet flyktingförläggningar, och flyktingarna slipper vänta passiva i flera år på svar från migrationsverket. Samt att invandringen ses som något positivt, eftersom invandrarna bidrar med arbete och skattepengar. Via arbetsplatsen går även anpassningen till det svenska samhället snabbare.
Nu är det så att LO och arbetarrörelsen länge tyckt att vanlig invandring är s.k social turism. Därför är denna ståndpunkt tro det eller ej ganska kontroversiell i vissa kretsar, men man blir i alla fall numera sällan kallad för rasist om man vill vikta över till vanlig invandring. Rasistanklagelsen kan dyka upp om man vill dra ner på flyktingmottagningen FÖR mycket, men vad som är en normalnivå är svårt att veta.
Att anföra rent EKONOMISKA SKÄLär en annan variant.Skattepengarna borde gå till annat, höftledsoperationer, dagis eller sjukersättningar etc. Ett fullgott skäl kan tyckas, men här bemöts vederbörande ofta med anklagelsen att det egentligen inte handlar om ekonomi. Nej, bakom den ekonomiska fasaden lurar trots allt en liten rasist. Ekonomin är bara en förevändning. Rasistanklagelsen klibbar ofta fast, det blir svårt att friskriva sig. Ekonomi anses dessutom inte vara särskilt hedervärt i flyktingsolidariska kretsar.
Sedan finns det RELIGIÖSA SKÄL. Många flyktingar är ju muslimer, och västerlänningar uppfattar ofta koranens budskap som hotfullt och kvinnoförnedrande. Borde inte detta vara ett fullgott skäl till minskad flyktingmottagning? Nej, även här blir vederbörande kallad rasist, trots att det är religionen man inte gillar. Dessutom implicerar kritik av islam att man själv är konservativ och kristen. Detta stämmer i och för sig inte alltid, men det blir tillika svårt att försvara sig.
Några förespråkar KULTURELLA SKÄL. Svenskarna är blott en folkspillra bland de övriga 6 miljarderna på jorden – och bör därför bevara sin särart. Den här fungerar dåligt kan jag säga. Rasiststämpeln kommer snabbare än en Lapplisa i Stockholm, dessutom blir man även kallad för kulturimperialist.
Slutligen hävdar somliga att DEN SVENSKA BLODSLINJEN BLIR UTTUNNAD om man släpper in för många flyktingar. Att den nordiska människotypen riskerar att blandas ut, med lägre stående folk. Det är ytterst viktigt att bevara det överlägsna nordgermanska utseendet och karaktären, ty här vilar civilisationens vagga. Det var från Norden bronsålderskulturerna härstammade och spred sig vidare till Egypten, Sumer, Indus och vidare till greker och romare. Vissa hävdar att det var till Norden atlantiderna kom, för länge länge sedan, efter att deras kontinent slukats av havet…
Personer som på fullt allvar hyser dylika åsikter är rasister på riktigt.
Och det var dit jag ville komma.Själva poängen nalkas. När man nu kallar allt och alla för rasister i tid och otid, vad ska man kalla en riktig rasist för? Oavsett om skälen är ekonomiska, praktiska, religiösa så brukar debattören i slutänden ofta bli kallad för rasist. Och detta spelar egentligen bara de riktiga rasisterna i händerna. Vi framstår som töntiga, intoleranta, överdrivet politiskt korrekta – medan de smider sina släggor i skuggorna.
Om någon anför ekonomiska skäl för minskad invandring, så måste man bemöta med ekonomiska motargument. Om kulturella skäl anges bör man övertyga med kulturella aspekter, och religiösa skäl ska bemötas med religiös debatt. Att kalla alla för rasister duger inte. Ju mer vi lägger locket på desto fler blir Åkessons skuggtrupper. Tyvärr.
Själv är jag för fri invandring enligt den första modellen, och det är ungefär så invandring fungerar i framgångsrika invandrarländer, som t.ex Canada, Australien etc.
När min far flyttade till Sverige i slutet av 60-talet fanns det inte så många flyktingförläggningar. Folk flyttade till Sverige och började ofta arbeta dagen efter ankomsten. Staten erbjöd ett fördelaktig lån, för att de nyinflyttade skulle komma igång. De flesta tackade nej, man ville ju inte stå i skuld.
Fenomenet kallades arbetskraftsinvandring. Konjunkturen styrde tillströmningen, fanns det många jobb så kom det fler, fanns det mindre jobb kom det färre. Det förväntades att invandrarna assimilerade sig, d v s anpassade sig och gick upp i det svenska samhället. Eftersom nykomlingarna arbetade och bodde jämsides med svenskarna lärde de sig språket, vanorna och ovanorna relativt snabbt.
På 70-talet begränsade LO och socialdemokraterna kraftigt arbetskraftsinvandringen. Invandrarna ansågs konkurrera med svenskarna om jobben. Men det socialdemokratiska partiet, där internationell solidaritet stod på dagordningen, kläckte istället idén om att bygga ut flyktingmottagningen. Indirekt var flyktingarna ett mindre hot på arbetsmarknaden, eftersom de hölls borta från den i många år. Detta kunde tydligen LO acceptera.
Flyktingmottagning skiljer sig väsentligt från arbetskraftsinvandring, här handlar det om människor med en speciell status reglerat av FN. Flyktingar har ofta utsatts för förföljelse, kanske suttit i fängelse, eller t o m blivit torterade. Flyktingar kan vara i behov av läkarvård, psykologhjälp och behöver framförallt försörjning. Staten vill givetvis utreda den asylsökandes ursprung, och då får vederbörande vänta i flera år på en flyktingförläggning utan möjlighet att försörja sig.
Flyktingar kostar pengar, och till skillnad mot arbetskraftsinvandrare så bidrar de inte nödvändigtvis med skattepengar och välstånd till sitt nya land. Vi kan inte heller förvänta oss att flyktingar assimilerar sig till det svenska samhället, eftersom de kanske planerar att återvända till sitt hemland när de blir fred.
Som mottagarland kan vi inte ha samma krav på nyanlända flyktingar som på arbetskraftsinvandrare. Kanske var det därför makthavarna började prata om integrering istället för assimilering. Med integrering menas att bägge parter anpassar sig en smula, både svenskar och flyktingar, för samhällets bästa.
Den s k flyktingdebatten i Sverige har kantats av stor förvirring, många kan inte skilja på flyktingar och arbetskraftsinvandrare, eller assimilering och integrering.
En restriktiv hållning mot utökad flyktingmottagning har ofta bemötts med anklagelser om rasism. Medan vanlig invandring (arbetskraftsinvandring) ofta har beskrivits i förnedrande ordalag. Göran Persson kallade företeelsen social turism.
Vi kan uppenbarligen inte ta emot alla jordens flyktingar, därom är vi nog alla överens. Till syvene och sist är det en budgetfråga, vi har helt enkelt inte råd. Och i förlängningen kan vi omöjligt skapa en migrationspolitik som ENBART bygger på flyktingmottagning.
Om vi istället skulle vikta över till arbetskraftsinvandring så måste LO och arbetarrörelsen ändra inställning. Och det är en svår nöt att knäcka för moderna mittenpolitiker som gärna vill hålla sig väl med allt och alla.
Ur en kulturell aspekt är även integrations- och assimilerings-frågan svår, den lägger ju grunden till all migrationspolitik, oavsett vilken sort vi väljer. I ett modernt samhälle kan vi inte kräva att invandrare assimilerar sig, vi vet att många inhemska kulturella drag inte kan tvättas bort, även om man lär sig språket hyffsat. Och varför ska man tvätta bort sitt ursprung, sina rötter?
Integrering är inte heller okomplicerat, vi kan ju knappast kräva att svenskar anpassar sig efter invandrarnas seder och bruk. Givetvis är det önskvärt att vi möts på halva vägen, att alla anpassar sig en smula, men det är ingenting som kan påtvingas medborgarna.
Segregering är ett annat fenomen som ofta beskrivs i negativa termer av medier och politiker. När vi alla vet att även svenskar gillar att klumpa ihop sig utomlands, det ger trygghet och närhet till vänner. Segregering behöver inte vara fel, vi måste ju själva få bestämma var vi ska bo.
Måhända har den svenska invandringen blivit alltför politiserad? Kanske skulle vi medborgare klara av det här bättre på egen hand, utan pekpinnar, luddiga termer och social ingenjörskonst? Det skulle med all säkerhet inte bli sämre.
— Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, invandring, flyktingar, migration, flyktingfrågan, sd
Det var de små osynliga människorna som röstade fram sverigedemokraterna, hantverkare, fabriksarbetare, lagerarbetare, sjukpensionärer etc. Den socialgrupp som marxisterna kallar proletariat eller arbetarklass, somborgarna kallar vanligt folk.
Delar av den här gruppen går ibland också under den förnedrande benämningen white trash. Och det är de jag tänker skriva om, men låt oss kalla dem vanligt folk för enkelhetens skull, för det är just precis vad de är.
Vanligt folk försvinner ofta i debatten. Politikerna pratar över deras huvuden. Medelklassen i storstäderna tycker att vanligt folk klär sig fult, uppför sig illa, pratar konstig dialekt och inte kan uttrycka sig på ett vettigt sätt. Sällan synliggörs de i media utanför bingolottos sändningstid, och då oftast som offer eller förövare på kvällspressens uppslag.
De saknar akademisk utbildning, tjänar måttligt, bor i enkla lägenheter och hus som inte inretts enligt de senaste trenderna. Man gillar enkel populärkultur, hårdrock, dansband, öl, tatueringar, pizza, konspirationsteorier, hamburgare, falukorv och ketchup. Det är närmare till missbruk och kriminalitet än bland många andra grupper.
Skillnaden är påtaglig mot den maniska espressosörplande medelklassen i storstäderna. Och det handlar inte bara om vem som tjänar mest, vi vet alla att en flitig snickare kan tjäna mycket mer än en högutbildad bibliotekarie. Nej, det handlar väldigt mycket om attityd. Idag består klassbegreppet i stor utsträckning av vår egen självbild, mentala tillhörighet och våra ambitioner.
Egentligen borde vanligt folk rösta på socialdemokraterna eller vänsterpartiet. Problemet är att vanligt folk är inte alltid är så förtjusta i höga skatter, genus-, hbt-frågor, och ymnig flyktingpolitik. Ibland röstar de på borgarna, men känner sig inte hemma där heller bland fisförnäma överklassiga jurister och företagare. Ofta stannar de på sofflocket.
Socialdemokratin har dessutom genom flyktingmottagning och anhöriginvandring etablerat en ny utländsk arbetarklass som bor i miljonprogrammen runt storstäderna. Och strax bredvid bor de bortglömda svenskarna, de som känner sig utmanövrerade, blåsta, osedda, och överkörda av etablissemanget.
Det förekommer givetvis motsättningar mellan dessa två olika arbetarklasser. Ibland blir det bråk mellan skinnskallar och invandrargäng, eller minns sjuttiotalets slagsmål mellan zigenare och raggare. Men oftast stannar vreden vid en knuten hand i fickan.
Ibland sker en sammanblandning av de två världarna, och då uppenbarar sig märkliga fenomen t.ex invandrare som röstar på sd, eller svenskar gifta med thailändskor som sympatiserar med Åkessons idéer.
Socialdemokraterna koncentrerar sig mest på medelklassen och invandrad arbetarklass, medan vänsterpartiet helt och hållet tappat bort sin arbetarklassförankring. S valvaka liknade mest ett konvent för gymnasielärare, medan vänsterns påminde om ett hippt vernissage på Södermalm i Stockholm, med trendiga kläder och frisyrer inspirerade av den alternativa kulturscenen.
Här passar vanligt folk inte in.
Inte alls.
Och så länge våra etablerade partier inte lyckas kommunicera med sina väljare så kommer vanligt folk i allt större utsträckning att rösta på partier som sd. Och ju mer etablerad den nationalistiska politiken blir, desto fler röster kommer sd att vinna. Strategin är givetvis att sakta men säkert även engagera mellanskikten, dvs ingenjörer, ekonomer etc. Men här blir det svårare eftersom medelklassen har politiska alternativ som talar deras språk.
Det är dags för våra etablerade partier att kavla upp ärmarna, de måste ge vanligt folk ett vettigt politiskt alternativ som bygger på humanistiska kärnvärden. Socialdemokraterna och vänstern har dessutom byggt hela sin ideologi kring dessa människor. Frågan är om dylika postmoderna arbetarpartier vågar nedsänka sig och beblanda sig med white trash? Och ta diskussionen, ta fajten. Jag har i och för sig livlig fantasi, men har mycket svårt att se det framför mig.
Sverigedemokraterna kämpade länge utanför parlamentet och lyckades slutligenövertyga tillräckligt många om sin politik, och tar därmed plats i riksdagen under följande mandatperiod. Det parlamentariska läget är för närvarande osäkert.
Eftersom sd befunnit sig utanför de politiska finrummen har de etablerade partierna inte känt sig tvingade att ta debatten. Man har istället klankat ner på dem i raljerande ordalag, men nu är det för sent, vi har ett fullvuxet invandringsfientligt parti i riksdagen.
Hur kunde det ske? I många av landets regioner är flyktingfrågorna på nedgång. Det finns en allt större acceptans för invandrare och mångkultur. Ändå kommer sd in i riksdagen.
Väljarbasen finns i Skåne och Blekinge långt från maktens korridorer. Här har man odlat ett slags regionalt utanförskap, och det handlar förmodligen inte bara om flyktingfrågan, utan man lever starkt på det faktum att man ser sig själv som politiskt inkorrekta, en slags upplevd sanningens röst mot ett allt mer verklighetsfrämmande etablissemang.
Sverige hade en fungerande invandringspolitik ända fram till 70-talet då LO satte stopp för arbetskraftsinvandringen. Arbete gav trygghet, språk, gemenskap och en snabb väg in i det svenska samhället. Istället satsade man på flyktingmottagning. Och den här verksamheten blev allt mer esoterisk för varje år som gick. Flyktingarna fick inte arbeta under den allt längre prövotiden, deras första kontakt var socialtjänsten och inte arbetsförmedlingen. Allt fler flyktingar togs emot, de fick vänta allt längre på besked på om de fick stanna eller ej, förorterna blev allt mer invandrartäta, isolerade och bidragsförsörjda.
Tillslut reagerar svenska folket, och möjligen agerar de inte speciellt rationellt, men de har ju ingen annan än sd att vända sig till med sitt missnöje. Socialdemokraterna låtsas som om problemet inte existerar och moderaterna agerar för långsamt. Till slut har m fått igenom att flyktingarna får arbeta under prövotiden, men då är det för sent.
Tidigare fanns det en restriktiv hållning mot invandrare i högerblocket, och en protektionistisk syn på arbetsmarknaden från LO och socialdemokratin. Förmodligen räckte detta sluka dagens missnöjda väljare. Men när sossarna allt mer pratar om internationell solidaritet, och moderaterna slänger av sig den gammelkonservativa manteln – så har de missnöjda inga etablerade partier att vända sig till.
Sd har vuxit sakta under många år, samtidigt som flyktingmottagningen förfallit allt mer, och nu är vi framme vid 2010-års valresultat. Alla visste att sd var på väg, men ingen förmådde göra något åt saken.
Det är framförallt ett enormt underbetyg för socialdemokratin som i så många år misskött flyktingmottagningen. Det är också en spark i baken på Reinfeldt som inte förmådde reformera systemen och rikta in dem på arbetskraftsinvandring. Trots att förslaget finns i partiets program.
Vi lever i en kosmopolitisk och mångkulturell värld, folk flyttar allt oftare, och allt längre. Invandringen kan inte stoppas, ty nya möten och öppenhet skapar nya idéer, gemenskaper, företag och arbetstillfällen.
Men vi måste sluta med att förvandla invandrare till socialfall, och istället låta dem vara med och bygga vårt samhälle. Lyckas vi med detta är det kört för sd.
Man kan fråga sig varför jag skriver om Gene Simmons, när jag istället borde engagera mig i valrörelsen, agitera och analysera politiska utspel etc. Det här är ju trots allt en politisk blogg. Tyvärr förmår inte valet att väcka mitt intresse på allvar. Istället vill jag dröja mig kvar vid just Gene Simmons, min barndomsidol, den sminkade basisten från rockgruppen Kiss.
Ni som orkade lyssna igenom den ungerska radiointervjun jag postade för några dagar sedan vet att Simmons mor kom från den lilla byn Jánd i östra Ungern. Eftersom hon var av judisk börd tvingades hon att fly nazisternas härjningar, först till Israel och sedan USA, där sonen sedermera påbörjade sin karriär och blev en av rockens ikoner. Och det här är blott ett familjeöde bland miljoner andra. Flyttlassen har gått från Europa till resten av världen under många år.
Simmons släkt bodde i dubbelmonarkin Österrike-Ungern. Denna märkliga statsbildning är intressant ur flera olika aspekter, bl.a för sin kosmopolitiska karaktär. Här samsades många olika språk och nationaliteter, det pratades tyska, ungerska, flera slaviska dialekter och jiddisch. Wien var under det förra sekelskiftet världens 6:e största stad och en smältdegel för kultur, konst, musik och forskning. Här kunde man träffa på Mahler, Bruckner, Brahms, Strauss, Freud, Wittgenstein, Kafka m fl.
Nationalism, osämja och första världskrigets nederlag rev sönder imperiet. Kvar blev några små sömniga centraleuropeiska stater, som därefter utsattes för nazisternas och kommunisternas härjningar. Av det en gång så mäktiga riket fanns inget kvar. Men människornas idéer, tankar och drivkrafter försvann inte, nej, de flyttade någon annanstans. Där det fanns bättre grogrund, och ett mer tillåtande klimat.
Av denna anledning bor jag själv i Sverige och Gene Simmons i USA. Våra föräldrar gjorde ett val, de lämnade fattigdom, grymhet och elände för att söka lyckan på annat håll. Liksom miljoner andra. Vi söker ständigt de bästa möjligheterna för oss själva och för våra barn.
Under de senaste åren har jag alltmer börjat att tvivla på Sverige. Jag är visserligen född och uppvuxen här, fred och frihet råder, men jag känner att det här inte längre är drömlandet som mina föräldrar en gång flyttade till.
Oavsett vilka som vinner valet kommer Sverige att förbli ett högskatteland, härom är våra politiska partier överens. Häften av det vi skapar går till staten, för att finansiera givmilda politikers grumliga visioner.
Sverige är dyrt i drift, dyrare än de flesta länder, trots att att kvaliteten på vård, omsorg, skola och rättsäkerhet inte är högre än andra i västländer. Vi vill gärna intala oss att vi är världsbäst, men vi vet att det är en vit lögn, ett slags dimmigt självbedrägeri som får oss att överleva här i kalla nord. 8 av 12 månader genomlider vi i kyla och mörker. Men oavsett vad som händer ute i stora vida världen så kommer Sverige att vara världsbäst. Alltid.
Sanningen är den att vi är omkörda. Det är inte i Sverige de stora idéerna kläcks, kanske inte ens de små. Kanske har det blivit min tur att packa väskorna och flytta till ett annat land? Är jag ensam om dessa tankar?
Jimmie Åkessons (sd) debattartikel i gårdagens Aftonbladet väcker starka känslor. Dels för det hätska utfallet mot muslimer, och dels för ett antal faktabrister som uppdagats. Muslimerna beskrivs som den största hotet mot vårt samhälle, att de kommer att ta över städer och stadsdelar, med ökad radikalisering, risk för terror etc. Och debatten fortsätter, på Newsmill korrigerar Åkesson artikeln och anklagar Aftonbladet för förvanskning.
Frågan är om Åkesson vinner något på muslimdebatten. Sd:s kärnväljare jublar säkerligen, men alla de nya tveksamma anhängarna (som tillkommit de senaste åren) får måhända kalla fötter. Svensson vill ha sin röda stuga och midsommarstång i fred, men han gillar också att att mumsa i sig kebab och få trappuppgången städad av billig arbetskraft. Medelsvensson är ingen uttalad rasist, även om han är missnöjd med dagens flyktingpolitik.
Kanske är Åkessons debattartikel den första motgången för sd under senare tid? Han har haft det väldigt lätt i TV-sofforna, där oftast de andra inbjudna debattörerna munhuggits, medan Åkesson sitter stilla och talar om sans och förnuft.
Debattartikeln är måhända ett steg bort från den “centrumdemokratiska” inriktning som varit ledstjärnan under de senaste åren, dvs en politik som mestadels påminner om mittfårans, med skillnaden att sd förespråkar mer restriktiv flyktingpolitik.
Muslimerna är en lätt måltavla, de sticker ut mer än andra minoriteter pga klädval mm. Dessutom finns det representanter från flera andra invandrargrupper som också är kritiska mot muslimer. Hotet från öst är en central del av Europas historia, från och med Konstantinopels fall fram till modern tid, där framförallt turkarna har utmålats som barbarer och det största hotet mot vår civilisation. Att Orienten berikat och befruktat vår egen kultur på många olika sätt, talas det oftast mindre om.
Är det då religionskritik som Åkesson sysslar med? Knappast, det handlar fortfarande om invandring och rädslan för det främmande. Notera att de flesta religioner är mer eller mindre intoleranta, och accepteras endast av det moderna samhället i starkt sekulariserad form. Flera sidor i gamla testamentet vigs åt hur man ska straffa och kuva kvinnor, även om dagens moderna kristna väljer att bläddra förbi. Många sidor i västerlandets stora historiebok med korståg, slakt på civila, inkvisition, intolerans och häxbål är tillika föremål för snabbare bläddring.
Rasism ÄR den värsta formen av kollektivism. Det finns inget som heter muslimer eller kristna – det finns bara vitt skilda individer, som utövar olika religioner, seder och bruk. Precis som kristna skiljer sig åt, så skiljer sig även muslimer åt. Att klumpa ihop alla muslimer och ge dem samma egenskaper är kollektivism. Och för mig spelar det ingen roll om det är socialister som spelar ut det kollektivistiska trumfkortet eller konservativa; det är samma idévärld, samma gamla hatiska visa. Att kuva de giriga kapitalisterna, judarna, muslimerna, armenierna eller byzantinarna – är prov på samma vidriga människosyn. Kollektivismen avhumaniserar och förvandlar den enskilde till en gruppdeltagare, en klass, ett folk, en ras eller ett djur – därefter är det lättare att ta till olika metoder för att komma till bukt med problemet.
Jag tror att det finns många i vårt land som ser problem med dagens flyktingpolitik, som kanske även är rädda för massinvandring från vissa regioner, man är rädd för konflikter, nya sedvänjor etc. Men Åkesson har valt fel väg. Upplysning och sekularisering är det enda motmedlet mot fundamentalism och arkaiska sedvänjor. Och en utsträckt hand och en kopp kaffe är det enda motmedlet mot utanförskap och isolering. Ge inte den fattige en fisk, ge honom ett nät, för att citera en av de stora religiösa skrifterna. Och allt detta åligger civilsamhället, dig och mig. Staten och politikerna är oftast handfallna, men de kan stifta allmängiltiga lagar och regler, som gäller alla och envar, på samma grunder och utan undantag. Och det är en god plattform som vi alla kan utgå ifrån.
Nyss hemkommen från bloggarfrukost på handelskammaren, där temat för dagen var konjunkturen och framtiden för Stockholm. Slipslöse, charmige Ulf Adelsohn (m) och affärsmässiga, pålästa Annika Billström (s) var på plats med kommentarer och synpunkter, samt ett antal bloggare som diskuterade, bl.a Farmor Gun, Mina moderata karameller, Krohniskt, Oscar Swartz m fl.
Min fråga löd:
Svenskarna var för några år sedan rädda för att EU-inträdet skulle medföra att mängder av gästarbetare skulle invadera landet, men så skedde inte. Finns det ingen fara i att det omvända sker, att när svenskarna inser hur lätt det är att flytta och verka inom EU istället flyttar FRÅN Stockholm till intressantare europeiska städer?
Både Adelsohn och Billström menade att Sverige och Stockholm är tillräckligt attraktiva regioner för att folk ska stanna. Och att det faktiskt finns en positiv dynamik i att folk flyttar runt i Europa. Diskussionen tog på sätt och vis slut där, men jag vill utveckla det hela.
Jag är inte lika säker på Stockholms förträfflighet, dels har vi vädret emot oss, regionen är avlägsen, och dels de höga skatterna. Och när flertalet europeiska länder ökar sin standard, och till och med går om oss, då kommer förr eller senare situationen att förändras.
I scenariot jag ser framför mig kommer det att skapas små svenska kolonier i de europeiska städerna, och det kommer att bli lättare att etablera sig för nykomlingar. Vi är redan på väg dit, men trenden kommer säkerligen att stärkas. Samma sak gäller de andra EU-ländernas invånare. Kanske ser vi en framtid där det finns olika folkgrupper sida vid sida, inte helt olikt medeltidens städer, där judar, tyskar, ungrare och tjecker etc bodde och verkade vägg i vägg, med till viss del bibehållen identitet och kultur.
Icke att blandas ihop med dagens flyktingpolitik och segregerade förorter, där folk lämnar sina länder mer eller mindre ofrivilligt pga av krig och förföljelse, och har svårt att etablera sig på arbetsmarknaden etc. Jag talar inte om flyktingmottagning som sker på helt andra premisser, utan om arbetskraftsinvandring, arbetskraftsutbyten, frivillig karriärmigration etc.
Dylika stadsenklaver finns i t.ex New York, Los Angeles, London etc, som ju ofta räknas till världens mest expansiva städer och regioner. På samma sätt fungerade Wien under sekelskiftet, en magnet för intellektuella och entreprenörer i hela Österrike-Ungern.
Med en dylik utveckling skulle i förlängningen 1800-talets idé om nationalstaten försvinna. Och det ser jag som mestadels positivt. Nationalism och självhävdelse på andras bekostnad har kostat oss miljoner liv och skapat ett enormt elände. Människor har alltid velat att färdas, mötas och utbyta idéer, varor och tjänster. Att förhindra dem den rätten är av ondo, och gagnar knappast samhällsutvecklingen.
EU har en möjlig potential, trots att jag mestadels varit negativ till det förenade Europa under en tid. Men det är som vanligt inte politikerna som kommer att skapa denna dynamik, utan vi medborgare, på våra villkor. Vad Stockholm har för roll att spela i detta scenario låter jag emellertid vara osagt. En sak är säker, vi bör nog skärpa oss rejält, annars kommer vi att tappa många duktiga människor.
