Unga arga män kastar sten på polis och brandmän och tänder eld på bilar. Det hela började med ett gripande i Husby där polisen sköt den misstänkte i fråga, då denne inte ville lägga ifrån sig sitt vapen.
Det är iof tveksamt om det finns några kopplingar mellan den skjutne 69-årige mannen och de ungdomar som nu för fjärde natten i rad sätter förorten i brand. Läser också på flera ställen att ungdomarna blir provocerade av polisens närvaro, samt att polisen ska ha uttryckt sig fördomsfullt mot ungdomarna.
Spänningen till ordningsmakten går som en röd tråd genom hela dramat. Svaret på polisens (upplevda eller verkliga) provokationer blir något som närmast liknar en krisgszon.
Många har hittills viftat bort det här som något slags bus av sysslolösa ungdomar. Förorten ligger långt borta, det berör inte den samhällsbärande medelklassen. Men nu börjar händelserna urarta, och krypa under huden även på de välanpassade.
Stockholm är en delad stad, nyanlända flyktingar bor i ghettoliknande områden, medan svenskar och assimilerade invandrare bor i innerstaden, närförorter eller villastäder. Och så här är det i många andra städer runt om i Europa, förorten erbjuder billigare boende, det är här folk med låga inkomster samlas. Samt att folk av samma nationalitet dras till varandra.
Vart gick det fel?
Har Sverige tagit emot för många flyktingar? Är det fel på integrationen? Satsas det för lite på förorten? Är det arbetslöshet och sysslolöshet som är boven i dramat?
Husby, där allt började, är en förort där 82% har utländsk bakgrund. Miljonprogramshusen är insprängda mellan ängs- och skogspartier. Det är nära till Kista, som har en av Nordens största shoppinggallerior och andra nöjen. Stränder och bad ligger inte heller långt borta. Husby skiljer sig markant åt från betongstäderna runt London eller Marseille. Vid en sådan jämförelse påminner Husby snarare om Bullerbyn i Astrid Lindgrens böcker.
Här har alltså mammastaten Sverige tagit emot mängder av flyktingar – en invandrargrupp som har speciell status enligt FN – och tagit hand om dem, försörjt dem, givit dem skola, vård och omsorg.
Nu biter man handen som föder en.
Och inte nog med det, man utmanar statens våldsmonopol (polisen), samt gör våldsamma attacker mot brandmän etc. Tyvärr har det här pågått lågintensivt i flera år, ambulanser vågar sig inte in i vissa förorter utan poliseskort, vilket kan vara till men för de sjuka. Förorter förvandlas till ghetton och sedan till enklaver.
Staden brinner på nätterna, värden för miljoner går upp i rök varje natt, familjer låser in sig i sina lägenheter som om det vore krig. Men statsmakten kommer inte att ge sig, de kan inte ge sig; polisen kommer att slå ner de här upploppen, gör de inte det så urartar hela samhället. Även om ungdomarna i förorten känner sig utanför, ledsna, kränkta så är det utsiktslöst att med våld utmana en demokratisk stat och de som försvarar den.
I många andra länder hade polisen redan svarat med gummikulor, tårgas och vattenkanoner. Och vill det sig illa kommer polisen även att skjuta skarpt. Sedan några år tillbaka kan även militär sättas in, om man misstänker att terrorister infiltrerat ungdomarna. Och begreppet terrorist är ju väldigt tänjbart. Det kommer att sluta illa.
Och förlorarna är de fattiga, de som kom till Sverige med två tomma händer, de som ville jobba och skapa sig en framtid. Men varken jobb eller framtid gick att hitta. Och nu brinner hus och hem upp.
Kan vi se det här som början på slutet för mammastaten?
Jag är en av många som förespråkar fri invandring. På den premissen att invandrarna skaffar jobb och försörjer sig. Att vi har hela stadsdelar i arbetslöshet och utanför det övriga samhället är en politisk konstruktion. När arbetskraftsinvandringen avvecklades av socialdemokraterna och LO på 1970-talet infördes istället flyktingmottagning. Flyktingar ansågs inte vara ett hot mot arbetsmarknaden på samma sätt som hungriga murare, svarvare, kockar och städare från Östeuropa. Och vi byggde mammastaten, där förvaring och bidragsberoende blev slutresultatet istället för arbete och framtid.
Min källa, en person som jobbar vid immigrationsmyndigheten i ett land i Östra Medelhavet, säger att 5-miljonersstaden Athen hyser mängder av illegala flyktingar och immigranter. Det kan tydligen röra sig om miljoner, vilket låter otroligt, men man upphör aldrig att förvånas numera.
Tydligen tar sig flyktingarna illegalt över till Grekland via Turkiet, en gränssträcka som tidigare inte krävt så värst mycket bevakning. Och om flyktingarna stöter på patrull så finns även möjligheten att muta sig in i landet, efter nedskärningar och åtstramningar lär tydligen poliser och gränsvakter tjäna under 1000 euro i månaden.
Gränsen i fråga är förövrigt inte bara Greklands gräns till västra Asien och Mellanöstern – utan hela EU:s gräns.
Väl i Grekland blir det svårare att ta sig vidare till nästa land. Drömmen för immigranterna är ju att nå norra Europa, framförallt Tyskland och Storbritannien. Därför korkas Athen igen av folk på vift utan jobb och försörjning. På fem år har antalet brott ökat markant, och athenarna känner sig inte säkra på gatorna längre. Kanske kan detta ligga bakom vågen av främlingsfientlighet, och det grekiska nynazistiska partiets framgångar?
Jag har ingen aning om vad i EU-byråkratin som leder till att immigranterna inte kan ta sig vidare, men det här är uppenbarligen inte ett problem som orsakats av Grekerna själva, flyktingarna vill ju egentligen inte stanna i landet. Och grekerna kan knappast lösa problemet själva. Och det är märkligt att det är så tyst om detta? Ännu ett misslyckande av EU:s politiska och byråkratiska maskineri?
Jag tror inte att byråkratin är värre på Cypern än i andra EU-länder, men det är en hel del papper som ska vändas innan man får uppehållstillstånd. Någonting säger mig att processen såg ungefär likadan ut redan innan landet gick med i EU.
Då kan man fråga sig vad EU:s fria rörlighet egentligen betyder?
Ska vi vara glada för att vi överhuvudtaget KAN flytta till andra europeiska länder? Men inte nödvändigtvis på ett enkelt sätt?
Tack snälla söta goa för att jag får flytta min verksamhet till just ert land och betala er skatt!
Nej, nu ska jag sluta gnälla, det här är ett europeiskt problem inte ett cypriotiskt. Alla myndighetspersoner som jag träffat och pratat med i telefon har varit mycket trevliga och hjälpsamma, speciellt “One Stop Shop” i Nicosia som hjälper utlänningar att starta företag på ön.
För den som är intresserad behövs följande för att man ska få stanna på ön: Av kommunkansliet stämplat hyreskontrakt el motsv. Socialförsäkringsnummer och intyg från arbetsgivare. Översatt personbevis inkl uppgifter om maka/make. Samt kopior av pass och bifogade foton för id-kort.
Inte så knepigt kan tyckas, men det blir lite mer komplicerat när man är egenföretagare. Då måste man starta en firma här, skaffa sig ett socialförsäkringsnummer, och därefter påbörja ovan angivna process.
Det har uppstått en debatt kring regeringens förslagom rätt till vård och skola för s.k papperslösa immigranter, dvs personer som befinner sig i landet utan myndigheternas godkännande.
Det finns två aspekter, den första handlar om läkaretiken och våra västerländska humanistiska värderingar. Självklart hjälper vi främlingar i nöd, vi låter dem inte ligga kvar på gatan om de drabbats av en olycka. Även länder med privat vårdförsäkring hjälper främlingar med akut vård. Samma gäller för skolan, alla barn har rätt till utbildning, oavsett vilka dumheter deras föräldrar begått.
Den andra aspekten är att dylika lagar möjligen uppmuntrar fler olagliga immigranter att ta sig till Sverige, och att det i längden blir både dyrt och ohållbart. Att vårdplatser tas från skattebetalarna och ges till folk som inte har gjort rätt för sig, som inte är en del av vårt samhälle.
Papperslösas rättigheter är egentligen inte ett renodlat inlägg i migrationsdebatten, utan en lösning på ett praktiskt problem. Läkare hjälper ju folk i nöd, men vem ska betala för det, vilket personnummer ska anges i blanketterna? Nu har man skapat en byråkrati för detta.
Vi bör ha i åtanke att det INTE är vården och skolan som reglerar invandringen i landet.
Vad är det då som reglerar invandringen i Sverige? Eftersom vi valt att satsa på flyktingmottagning (och inte arbetskraftsinvandring) så är det politiker och myndigheter som sätter upp kvoter och bestämmer vilka länder och regioner som anses ge flyktingstatus. Här uppstår givetvis en slags svart marknad, många asylsökande ljuger om sitt ursprung och/eller slänger sina pass och hoppas på det bästa. Med lite tur får de stanna.
Om efterfrågan på arbetsmarknaden istället reglerat invandringen hade det förmodligen sett annorlunda ut. Man söker sig inte till ett land där det inte finns arbetstillfällen, då prövar man lyckan någon annanstans. Och finns det gott om jobb i det aktuella landet då finns det också möjlighet att stanna och skapa sig en framtid, där man bidrar till det nya landets välfärd etc.
Kontentan är att ett konstgjort system (som vi har idag) aldrig kommer att bli bra. Oavsett hur man vänder och vrider på det. Ska slumpen avgöra om du ska få stanna, eller dina drivkrafter och din kompetens?
Och notera att det inte handlar om vi enbart ska importera hjärnkirurger och toppingenjörer, inte alls. I länder som satsat på arbetskraftsinvandring (t ex Australien, Canada etc) finns det immigranter på alla samhällsnivåer.
Den svenska arbetskraftsinvandringen blockerades av LO och socialdemokraterna för flera decennier sedan för att skydda den inhemska arbetsmarknaden. Istället valde man att satsa på flyktingar, som hölls i karantän, på behörigt avstånd från fabriker och kontor.
Om vi fortsatt med arbetskraftsinvandring hade Sverige med all säkerhet varit ett mycket lyckligare och framförallt rikare land.
Flyktingfrågan är ett hopplöst diskussionsämne, många vill inte ens prata om saken, det är oerhört infekterat. Idag tänkte jag reda ut en sak – huruvida den som vill minska antalet flyktingar ALLTID är rasist – oavsett vilka skäl hon åberopar?
Man skulle kunna påtala PRAKTISKA SKÄL, att vikta över till vanlig invandring (alt. arbetskraftsinvandring), dvs att personerna som vill bosätta sig i Sverige söker jobb i vanlig ordning. Får de napp kan de stanna, om inte är de välkomna att söka på nytt. Då kan vi minska antalet flyktingförläggningar, och flyktingarna slipper vänta passiva i flera år på svar från migrationsverket. Samt att invandringen ses som något positivt, eftersom invandrarna bidrar med arbete och skattepengar. Via arbetsplatsen går även anpassningen till det svenska samhället snabbare.
Nu är det så att LO och arbetarrörelsen länge tyckt att vanlig invandring är s.k social turism. Därför är denna ståndpunkt tro det eller ej ganska kontroversiell i vissa kretsar, men man blir i alla fall numera sällan kallad för rasist om man vill vikta över till vanlig invandring. Rasistanklagelsen kan dyka upp om man vill dra ner på flyktingmottagningen FÖR mycket, men vad som är en normalnivå är svårt att veta.
Att anföra rent EKONOMISKA SKÄLär en annan variant.Skattepengarna borde gå till annat, höftledsoperationer, dagis eller sjukersättningar etc. Ett fullgott skäl kan tyckas, men här bemöts vederbörande ofta med anklagelsen att det egentligen inte handlar om ekonomi. Nej, bakom den ekonomiska fasaden lurar trots allt en liten rasist. Ekonomin är bara en förevändning. Rasistanklagelsen klibbar ofta fast, det blir svårt att friskriva sig. Ekonomi anses dessutom inte vara särskilt hedervärt i flyktingsolidariska kretsar.
Sedan finns det RELIGIÖSA SKÄL. Många flyktingar är ju muslimer, och västerlänningar uppfattar ofta koranens budskap som hotfullt och kvinnoförnedrande. Borde inte detta vara ett fullgott skäl till minskad flyktingmottagning? Nej, även här blir vederbörande kallad rasist, trots att det är religionen man inte gillar. Dessutom implicerar kritik av islam att man själv är konservativ och kristen. Detta stämmer i och för sig inte alltid, men det blir tillika svårt att försvara sig.
Några förespråkar KULTURELLA SKÄL. Svenskarna är blott en folkspillra bland de övriga 6 miljarderna på jorden – och bör därför bevara sin särart. Den här fungerar dåligt kan jag säga. Rasiststämpeln kommer snabbare än en Lapplisa i Stockholm, dessutom blir man även kallad för kulturimperialist.
Slutligen hävdar somliga att DEN SVENSKA BLODSLINJEN BLIR UTTUNNAD om man släpper in för många flyktingar. Att den nordiska människotypen riskerar att blandas ut, med lägre stående folk. Det är ytterst viktigt att bevara det överlägsna nordgermanska utseendet och karaktären, ty här vilar civilisationens vagga. Det var från Norden bronsålderskulturerna härstammade och spred sig vidare till Egypten, Sumer, Indus och vidare till greker och romare. Vissa hävdar att det var till Norden atlantiderna kom, för länge länge sedan, efter att deras kontinent slukats av havet…
Personer som på fullt allvar hyser dylika åsikter är rasister på riktigt.
Och det var dit jag ville komma.Själva poängen nalkas. När man nu kallar allt och alla för rasister i tid och otid, vad ska man kalla en riktig rasist för? Oavsett om skälen är ekonomiska, praktiska, religiösa så brukar debattören i slutänden ofta bli kallad för rasist. Och detta spelar egentligen bara de riktiga rasisterna i händerna. Vi framstår som töntiga, intoleranta, överdrivet politiskt korrekta – medan de smider sina släggor i skuggorna.
Om någon anför ekonomiska skäl för minskad invandring, så måste man bemöta med ekonomiska motargument. Om kulturella skäl anges bör man övertyga med kulturella aspekter, och religiösa skäl ska bemötas med religiös debatt. Att kalla alla för rasister duger inte. Ju mer vi lägger locket på desto fler blir Åkessons skuggtrupper. Tyvärr.
Själv är jag för fri invandring enligt den första modellen, och det är ungefär så invandring fungerar i framgångsrika invandrarländer, som t.ex Canada, Australien etc.
När min far flyttade till Sverige i slutet av 60-talet fanns det inte så många flyktingförläggningar. Folk flyttade till Sverige och började ofta arbeta dagen efter ankomsten. Staten erbjöd ett fördelaktig lån, för att de nyinflyttade skulle komma igång. De flesta tackade nej, man ville ju inte stå i skuld.
Fenomenet kallades arbetskraftsinvandring. Konjunkturen styrde tillströmningen, fanns det många jobb så kom det fler, fanns det mindre jobb kom det färre. Det förväntades att invandrarna assimilerade sig, d v s anpassade sig och gick upp i det svenska samhället. Eftersom nykomlingarna arbetade och bodde jämsides med svenskarna lärde de sig språket, vanorna och ovanorna relativt snabbt.
På 70-talet begränsade LO och socialdemokraterna kraftigt arbetskraftsinvandringen. Invandrarna ansågs konkurrera med svenskarna om jobben. Men det socialdemokratiska partiet, där internationell solidaritet stod på dagordningen, kläckte istället idén om att bygga ut flyktingmottagningen. Indirekt var flyktingarna ett mindre hot på arbetsmarknaden, eftersom de hölls borta från den i många år. Detta kunde tydligen LO acceptera.
Flyktingmottagning skiljer sig väsentligt från arbetskraftsinvandring, här handlar det om människor med en speciell status reglerat av FN. Flyktingar har ofta utsatts för förföljelse, kanske suttit i fängelse, eller t o m blivit torterade. Flyktingar kan vara i behov av läkarvård, psykologhjälp och behöver framförallt försörjning. Staten vill givetvis utreda den asylsökandes ursprung, och då får vederbörande vänta i flera år på en flyktingförläggning utan möjlighet att försörja sig.
Flyktingar kostar pengar, och till skillnad mot arbetskraftsinvandrare så bidrar de inte nödvändigtvis med skattepengar och välstånd till sitt nya land. Vi kan inte heller förvänta oss att flyktingar assimilerar sig till det svenska samhället, eftersom de kanske planerar att återvända till sitt hemland när de blir fred.
Som mottagarland kan vi inte ha samma krav på nyanlända flyktingar som på arbetskraftsinvandrare. Kanske var det därför makthavarna började prata om integrering istället för assimilering. Med integrering menas att bägge parter anpassar sig en smula, både svenskar och flyktingar, för samhällets bästa.
Den s k flyktingdebatten i Sverige har kantats av stor förvirring, många kan inte skilja på flyktingar och arbetskraftsinvandrare, eller assimilering och integrering.
En restriktiv hållning mot utökad flyktingmottagning har ofta bemötts med anklagelser om rasism. Medan vanlig invandring (arbetskraftsinvandring) ofta har beskrivits i förnedrande ordalag. Göran Persson kallade företeelsen social turism.
Vi kan uppenbarligen inte ta emot alla jordens flyktingar, därom är vi nog alla överens. Till syvene och sist är det en budgetfråga, vi har helt enkelt inte råd. Och i förlängningen kan vi omöjligt skapa en migrationspolitik som ENBART bygger på flyktingmottagning.
Om vi istället skulle vikta över till arbetskraftsinvandring så måste LO och arbetarrörelsen ändra inställning. Och det är en svår nöt att knäcka för moderna mittenpolitiker som gärna vill hålla sig väl med allt och alla.
Ur en kulturell aspekt är även integrations- och assimilerings-frågan svår, den lägger ju grunden till all migrationspolitik, oavsett vilken sort vi väljer. I ett modernt samhälle kan vi inte kräva att invandrare assimilerar sig, vi vet att många inhemska kulturella drag inte kan tvättas bort, även om man lär sig språket hyffsat. Och varför ska man tvätta bort sitt ursprung, sina rötter?
Integrering är inte heller okomplicerat, vi kan ju knappast kräva att svenskar anpassar sig efter invandrarnas seder och bruk. Givetvis är det önskvärt att vi möts på halva vägen, att alla anpassar sig en smula, men det är ingenting som kan påtvingas medborgarna.
Segregering är ett annat fenomen som ofta beskrivs i negativa termer av medier och politiker. När vi alla vet att även svenskar gillar att klumpa ihop sig utomlands, det ger trygghet och närhet till vänner. Segregering behöver inte vara fel, vi måste ju själva få bestämma var vi ska bo.
Måhända har den svenska invandringen blivit alltför politiserad? Kanske skulle vi medborgare klara av det här bättre på egen hand, utan pekpinnar, luddiga termer och social ingenjörskonst? Det skulle med all säkerhet inte bli sämre.
— Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, invandring, flyktingar, migration, flyktingfrågan, sd
Det var de små osynliga människorna som röstade fram sverigedemokraterna, hantverkare, fabriksarbetare, lagerarbetare, sjukpensionärer etc. Den socialgrupp som marxisterna kallar proletariat eller arbetarklass, somborgarna kallar vanligt folk.
Delar av den här gruppen går ibland också under den förnedrande benämningen white trash. Och det är de jag tänker skriva om, men låt oss kalla dem vanligt folk för enkelhetens skull, för det är just precis vad de är.
Vanligt folk försvinner ofta i debatten. Politikerna pratar över deras huvuden. Medelklassen i storstäderna tycker att vanligt folk klär sig fult, uppför sig illa, pratar konstig dialekt och inte kan uttrycka sig på ett vettigt sätt. Sällan synliggörs de i media utanför bingolottos sändningstid, och då oftast som offer eller förövare på kvällspressens uppslag.
De saknar akademisk utbildning, tjänar måttligt, bor i enkla lägenheter och hus som inte inretts enligt de senaste trenderna. Man gillar enkel populärkultur, hårdrock, dansband, öl, tatueringar, pizza, konspirationsteorier, hamburgare, falukorv och ketchup. Det är närmare till missbruk och kriminalitet än bland många andra grupper.
Skillnaden är påtaglig mot den maniska espressosörplande medelklassen i storstäderna. Och det handlar inte bara om vem som tjänar mest, vi vet alla att en flitig snickare kan tjäna mycket mer än en högutbildad bibliotekarie. Nej, det handlar väldigt mycket om attityd. Idag består klassbegreppet i stor utsträckning av vår egen självbild, mentala tillhörighet och våra ambitioner.
Egentligen borde vanligt folk rösta på socialdemokraterna eller vänsterpartiet. Problemet är att vanligt folk är inte alltid är så förtjusta i höga skatter, genus-, hbt-frågor, och ymnig flyktingpolitik. Ibland röstar de på borgarna, men känner sig inte hemma där heller bland fisförnäma överklassiga jurister och företagare. Ofta stannar de på sofflocket.
Socialdemokratin har dessutom genom flyktingmottagning och anhöriginvandring etablerat en ny utländsk arbetarklass som bor i miljonprogrammen runt storstäderna. Och strax bredvid bor de bortglömda svenskarna, de som känner sig utmanövrerade, blåsta, osedda, och överkörda av etablissemanget.
Det förekommer givetvis motsättningar mellan dessa två olika arbetarklasser. Ibland blir det bråk mellan skinnskallar och invandrargäng, eller minns sjuttiotalets slagsmål mellan zigenare och raggare. Men oftast stannar vreden vid en knuten hand i fickan.
Ibland sker en sammanblandning av de två världarna, och då uppenbarar sig märkliga fenomen t.ex invandrare som röstar på sd, eller svenskar gifta med thailändskor som sympatiserar med Åkessons idéer.
Socialdemokraterna koncentrerar sig mest på medelklassen och invandrad arbetarklass, medan vänsterpartiet helt och hållet tappat bort sin arbetarklassförankring. S valvaka liknade mest ett konvent för gymnasielärare, medan vänsterns påminde om ett hippt vernissage på Södermalm i Stockholm, med trendiga kläder och frisyrer inspirerade av den alternativa kulturscenen.
Här passar vanligt folk inte in.
Inte alls.
Och så länge våra etablerade partier inte lyckas kommunicera med sina väljare så kommer vanligt folk i allt större utsträckning att rösta på partier som sd. Och ju mer etablerad den nationalistiska politiken blir, desto fler röster kommer sd att vinna. Strategin är givetvis att sakta men säkert även engagera mellanskikten, dvs ingenjörer, ekonomer etc. Men här blir det svårare eftersom medelklassen har politiska alternativ som talar deras språk.
Det är dags för våra etablerade partier att kavla upp ärmarna, de måste ge vanligt folk ett vettigt politiskt alternativ som bygger på humanistiska kärnvärden. Socialdemokraterna och vänstern har dessutom byggt hela sin ideologi kring dessa människor. Frågan är om dylika postmoderna arbetarpartier vågar nedsänka sig och beblanda sig med white trash? Och ta diskussionen, ta fajten. Jag har i och för sig livlig fantasi, men har mycket svårt att se det framför mig.
Sverigedemokraterna kämpade länge utanför parlamentet och lyckades slutligenövertyga tillräckligt många om sin politik, och tar därmed plats i riksdagen under följande mandatperiod. Det parlamentariska läget är för närvarande osäkert.
Eftersom sd befunnit sig utanför de politiska finrummen har de etablerade partierna inte känt sig tvingade att ta debatten. Man har istället klankat ner på dem i raljerande ordalag, men nu är det för sent, vi har ett fullvuxet invandringsfientligt parti i riksdagen.
Hur kunde det ske? I många av landets regioner är flyktingfrågorna på nedgång. Det finns en allt större acceptans för invandrare och mångkultur. Ändå kommer sd in i riksdagen.
Väljarbasen finns i Skåne och Blekinge långt från maktens korridorer. Här har man odlat ett slags regionalt utanförskap, och det handlar förmodligen inte bara om flyktingfrågan, utan man lever starkt på det faktum att man ser sig själv som politiskt inkorrekta, en slags upplevd sanningens röst mot ett allt mer verklighetsfrämmande etablissemang.
Sverige hade en fungerande invandringspolitik ända fram till 70-talet då LO satte stopp för arbetskraftsinvandringen. Arbete gav trygghet, språk, gemenskap och en snabb väg in i det svenska samhället. Istället satsade man på flyktingmottagning. Och den här verksamheten blev allt mer esoterisk för varje år som gick. Flyktingarna fick inte arbeta under den allt längre prövotiden, deras första kontakt var socialtjänsten och inte arbetsförmedlingen. Allt fler flyktingar togs emot, de fick vänta allt längre på besked på om de fick stanna eller ej, förorterna blev allt mer invandrartäta, isolerade och bidragsförsörjda.
Tillslut reagerar svenska folket, och möjligen agerar de inte speciellt rationellt, men de har ju ingen annan än sd att vända sig till med sitt missnöje. Socialdemokraterna låtsas som om problemet inte existerar och moderaterna agerar för långsamt. Till slut har m fått igenom att flyktingarna får arbeta under prövotiden, men då är det för sent.
Tidigare fanns det en restriktiv hållning mot invandrare i högerblocket, och en protektionistisk syn på arbetsmarknaden från LO och socialdemokratin. Förmodligen räckte detta sluka dagens missnöjda väljare. Men när sossarna allt mer pratar om internationell solidaritet, och moderaterna slänger av sig den gammelkonservativa manteln – så har de missnöjda inga etablerade partier att vända sig till.
Sd har vuxit sakta under många år, samtidigt som flyktingmottagningen förfallit allt mer, och nu är vi framme vid 2010-års valresultat. Alla visste att sd var på väg, men ingen förmådde göra något åt saken.
Det är framförallt ett enormt underbetyg för socialdemokratin som i så många år misskött flyktingmottagningen. Det är också en spark i baken på Reinfeldt som inte förmådde reformera systemen och rikta in dem på arbetskraftsinvandring. Trots att förslaget finns i partiets program.
Vi lever i en kosmopolitisk och mångkulturell värld, folk flyttar allt oftare, och allt längre. Invandringen kan inte stoppas, ty nya möten och öppenhet skapar nya idéer, gemenskaper, företag och arbetstillfällen.
Men vi måste sluta med att förvandla invandrare till socialfall, och istället låta dem vara med och bygga vårt samhälle. Lyckas vi med detta är det kört för sd.
