Jag tänker inte falla in i hyllningskören för den senaste 23:e Bondfilmen Skyfall med Daniel Craig i huvudrollen och Javier Bardem som antagonisten.
Visst kan det vara spännande med Bladerunner-estetik och en psykopatisk superskurk, men jag gillar det inte. Och Craigs försupne skäggstubbige Bond påminner alltmer om Vladimir Putin till utseendet, och agentens arbetsplats liknar mest ett kontor någonstans i Moskvas bortglömda förorter.
Alla försök att skapa en mer realistisk Bond är dömda att misslyckas, eftersom Bond är och förblir en mytologisk figur.
Vi får inte glömma att genrens huvudtema under åren varit eskapism, en flykt till exotiska avlägsna platser, flärd, lyx, vackra kvinnor och utstuderade skurkar med ambitioner på världsherravälde. Blott spår av detta finns kvar. Till och med utflykten till Istanbul/Konstantinopel går i den grå färgskalan. Och jag lovar, det finns inga fina raka ramper på taket till Grand Bazaar som lämpar sig för motorcykelåkning.
James Bond-filmerna är ofta temperaturmätare på samtiden. Borta är Sean Connerys välskräddade självgoda leende och Roger Moores proffsiga gentlemannaclown. Det finns inte heller några spår av Pierce Brosnans korrekte kompromissfigur. Daniel Craigs iskalla KGB-agent må vara mer realistisk, men långt ifrån den coola superhjälte vi lärde känna från 60-talet och framåt.
Och vad blir det kvar när man skalar av alla lager? Inte mycket. Men uppenbarligen finns det en marknad för opersonliga mörka thrillers på vita duken. Filmen har gått mycket bra hittills.
Världen efter 9/11 är full av osynliga fiender och inbillade terrorister. Övervakning, kontroll, byråkrati och nykonservatism är tidens melodi.
Varken Connery eller Moore tvivlade någonsin på om de slogs för det goda. Med Craig är det annorlunda, ty hans agent arbetar för en statsmakt som mycket väl kan vara ondskan själv. I det nya panka, splittrade och toppstyrda EUSSR finns inga offentligt avlönade hjältar.
Avslutningsvis vill jag ändå lyfta fram Ralph Fiennes som en utmärkt ny M, samt överraskningen Ben Whishaws quartermaster, Q. Och kanske kan även Naomie Harris bli en bra Moneypenny? Återstår då Daniel Craig, vem ska ta hans plats?
Eftersom jag själv är tecknare har jag med visst intresse följt debatten om barnboksillustratören Stina Wirséns figur Lilla Hjärtat, som enligt vissa påminner om nidbilder av svarta, s k golliwogg-figurer, en amerikansk rasistisk kliché från förra århundradet.
Till saken hör att Wirsén har en fantastisk förmåga att teckna barn fula, och ändå söta på samma gång, det är en del av hennes konstnärliga förmåga. Och det är intressant både ur ett litterärt och konstnärligt perspektiv när någon väljer att inte avbilda småbarn sockersöta, vilket är det vanligaste inom genren. Lilla Hjärtat tillhör helt klart de sötare barnen i hennes persongalleri.
Åter till rasistanklagelserna. Jag slås av att toleransen mot riktiga svarta är väldigt låg. Färgade amerikaner med ljusare skinn och europeiska ansiktsdrag är tolererade inom musik och kulturvärlden, medan riktigt svarta afrikaner sällan förekommer i media i annat fall än svält och krigsreportage från avlägsna u-länder.
Om Wirsén gjort Lilla Hjärtat mer kaukasisk så hade debatten inte uppstått, om hennes skinn varit kaffelatte-färgat och läpparna lagom stora, hade de arga kulturskribenterna inte ens lagt märke till figuren, ty då hade den passat in i den gängse bilden av accepterade färgade människor. Men nu är det ju inte alla svarta som ser ut så där.
Ta en titt på bilden av Barack Obama och hans farmor Sarah Obama så förstår ni vad jag menar. Är Barack ens svart? Kanske inte i den här kontexten.
Nå, ska man få teckna svarta och färgade människor hur som helst, utan att bli anklagad för rasism? Egentligen borde ju svaret bli ja, eftersom vita människor tecknas hur som helst utan att dylika rasistanklagelser uppstår. Karikatyren och satiren är ju en europeisk uppfinning.
Men nu är det ju så att det finns en spänning mellan vita och svarta, eftersom de vita under historiens gång behandlat svarta som andra klassens medborgare och t o m förslavat dem. I det här sammanhanget blir det lite väl magstarkt att vita gör narr av svarta pga deras utseende. Och vi måste ha respekt för historien.
Är då Stina Wirséns figur rasistisk? Nej, det finns absolut inget rasistiskt budskap och inget dylikt uppsåt. Wirén gör inte narr av svarta, inte heller hånar hon dem på något sätt. Och kanske har debatten i sitt senare skede muterat till att bli en slags intern kulturgegga, där man vill visa upp sig, briljera lite, och försvara sina inmutade positioner.
Kanske är det den politiskt korrekta kultureliten Wirsén hånar mest, som inte har sett riktiga afrikaner, som tror att alla svarta ser ut som Obama och Rihanna? Som blir störda i sin världsbild. Kanske är det också här vi finner den eventuella rasismen? Och framförallt den ljumma självgoda dumheten.
Nu rensas seriehjälten Tintin från Kulturhusets barnbibliotek i Stockholm, med anledning av att man anser att böckerna ger en kolonial stereotyp bild av världen. Kulturhusets ansvarige uttalar sig:
– Afrikaner är lite dumma, araber sitter på flygande mattor och turkar röker vattenpipor, säger han till dagens Nyheter.
Frågan är om utrensningen är så värst genomtänkt. Tintin har ju några år på nacken, och tecknaren Hergé speglar sin tid, vilket kan vara oerhört värdefullt att läsa för både barn och vuxna.
Afrikaner var ju lite dumma, från vårt perspektiv, eftersom det fanns få skolor och analfabetismen var vitt utbredd. Och visst satt araber på vackra mattor, och den flygande mattan härrör från den fantastiska orientaliska sagoskatten Tusen och en Natt. Och visst rökte turkar vattenpipa, det gör man än i dag både i Turkiet och i andra muslimska länder.
Är det så att man skäms över sina stereotyper? Och anser dem vara rasistiska? Sen när blev karikatyr, satir och humor så laddat och farligt?
Medan man i väst har lärt sig att leva med sina nidbilder, Engelsmannen är korrekt och hämmad med stel överläpp. Svensken är en inåtvänd, jämlik ingenjör men släpper loss och dansar med en lampskärm på huvudet om han blir bjuden på brännvin.
Och så fortsätter det, det finns lustigheter om alla folk, själv skulle jag vara den fiolspelande ungraren som sitter och käkar paprika hela dagen lång och drar obegripliga anekdoter på ett obegripligt språk.
I den västerländska kulturen har vi integrerat de här nidbilderna i vår kultur, vi kan göra narr av oss själva och skratta åt våra märkliga egenheter. Varför blev Änglagård och Solsidan sådana succéer, jo, man driver med den egna nidbilden av svensken i olika sammanhang. Och vi tycker att det är kul. Kanske är britterna bäst på genren, där Monty Python-gängets karikatyrer av stela engelsmän når sin absoluta höjdpunkt.
Även i Astrid Lindgrens Pippi Långstrump-böcker finns det förenklade beskrivningar av färgade människor och hjältinnans pappa var ju negerkung. Att slänga ut den svenska sagoskatten från biblioteken blir det nog däremot inte tal om.
Tintin är en kosmopolit, och han träffar folk från hela världen, och de görs till karikatyrer. Vi tänker kanske inte på att den odräglige operadivan Castafiore faktiskt är en karikatyr av en italienare, eller att skurken Rastapopolous är grek etc etc. Det handlar inte bara om svarta och muslimer. Och de flesta karikatyrer och roliga gubbar är ju givetvis från Tintins hemland, Belgien.
Själv åminner jag mig boken “Tintin i Tibet” där Tintin reser ända till Himalaya och där han närapå förlorar livhanken för att rädda sin asiatiska vän Chang. Trots sina koloniala karikatyrer har Tintin en värme och humor som i många fall är tidlös. Och jag tycker att det är fegt, obildat och historie-förfalskande att slänga ut den stora skatt som Tintin ändå är, från ett av landets största barnbibliotek.
För snart ett halvsekel sedan lanserades en musikgenre som fortfarande skördar framgångar; med band som Led Zeppelin, Black Sabbath, Deep Purple m fl etablerades en hårdare bluesbaserad rockmusik, som kom att kallas hårdrock, heavy metal etc.
I Blekinge anordnas årligen hårdrockfestivalen Sweden Rock, som lockar till sig entusiaster från när och fjärran. Denna retrospektiva tillställning gjorde förra året en förtjänst på 25 milj kr. Vem säger att gammal fin kultur inte kan gå med vinst?
Under 60- och 70 talet frodades den alternativa musiken. Massor av progressiva band dök upp som svampar ur jorden och revolterade dåtidens musikscen. Det mesta samlades under ett vänsterparaply och kallades för proggmusik.
Idag utgör låtarna ett nostalgiskt arv, som på något sätt berättigar alla de galna idéer och felsteg som vänsterrörelsen gjorde. Vi kanske var på kant med politiken, men det svängde i alla fall om vänstern, brukar de gamla skäggen haspla ur sig. Musiken var en förenade enhet, och en dålig ursäkt för att man engagerade sig i totalitära partier på yttersta vänsterkanten.
Som så mycket annat med 60- och 70-talets vänsterrörelse så stämmer inte heller detta. Musikrörelsen var inte en fri och inspirerande kraft utan en intern klubb för förtryck. Det skulle sjungas på svenska, texterna skulle bära upp de politiska idéerna, och man skulle definitivt inte gå till de stora kommersiella skivbolagen.
Turid som var en gigant på den tiden gjorde fel, hon gillade att sjunga på engelska, och och bytte sedermera från det alternativa skivbolaget Silence till Metronome. Turid blev utmobbad av musikrörelsen, och vad jag vet jobbar hon idag på posten. Och hon var knappast ensam om sitt öde. Den som inte rätade sig i de marxistiska leden blev utfryst eller i bästa fall ignorerad. Många menar att de politiska tvisterna blev proggens död. Så mycket svängde det om vänstern.
Den samlade kulturvänstern gick i taket i går när liberalen och sanningssägaren Mario Vargas Lllosa tilldelades Nobels litteraturpris. Indignationen visste inga gränser, somliga skribenter gick t o m till ytterst låga och närmast komiska personangrepp mot den kontroversiella peruanen.
Han kallas ömsom högerliberal och stockkonservativ, och många har uppenbarligen svårt att placera honom i de gängse politiska facken. Enligt Vargas Lllosa själv så kämpar han både mot konservatism och socialism, och prisar självklart frihetliga tankar på en kontinent som så länge härjats av totalitära ideologier.
Kanske är det hans drogliberala ställningstaganden som väcker flest frågor. Men med tanke på att knarkförbudet har skapat en global storbolagsmaffia som omsätter miljarder, och inte bara kan köpa poliser, domare och politiker utan hela länder – så är hans åsikter måhända inte så kontroversiella. Kanske är själva förbudet ett mindre problem, sett i proportion till det Frankensteins monster det skapat.
Vi kan konstatera att det var länge sedan Nobelpriset i litteratur tilldelades en så intressant person.
—
Läs en intervju i magasinet Neo med Mario Vargas Llosa.
Min hjälte från tonårstiden, rocklegenden med den urstarka rösten Ronnie James Dio dog den 16 maj kl 7:45. Han utvecklade och förändrade rockmusiken som medlem i Rainbow, Black Sabbath och det egna bandet Dio. Han blev 67 år gammal. Här kommer en låt från tiden i Black Sabbath:
