Ideologi
Ska var och en ha rätt att bära vapen för att kunna försvara sig mot brottslingar och allsköns galningar? Den här debatten är möjligen lite hetare i USA än i Europa, vilket inte gör den mindre intressant.
Tanken att man skyddar sig själv och sina närmaste med vapen i hand är lika gammal som människan, den är äldre än vårt samhälle, äldre än vår civilisation.
Kanske är det tecknet på ett ordnat samhälle att man INTE behöver gå beväpnad till tänderna. Statens primära uppgift är att skydda medborgarna och se till att rättvisa skipas.
Rättsväsendet är det enda vi medborgare inte kan lösa själva, där behöver vi en neutral valbar part som representerar alla i samhället, som kan hålla sig borta från särintressen och mutor.
Tanken om vapenrätt går på sätt och vis emot tanken om nattväktarstaten. Om vi alla är beväpnade så behövs ju ingen stat längre, och vi kan vara säkra på att tvister och bråk utbryter förr eller senare, som löses med hämnd, blodshämnd och småkrig.
Staten borde vara själva motsatsen till detta oordnade samhälle, där alla hävdar sin rätt med våld eller med hot om våld.
Bildligt betraktat kan vi se det som att forntidens människor var trötta på fejder; de lade ner sina vapen, och lämnade över dem till överhögheten, som lovade att skapa fred och rättvisa.
Handlingen är inte bara en symbol för underkastelse. Nej, det här är den yttersta poängen med staten, och den symboliska alliansen mellan medborgare och statsmakt.
När medborgarna återigen känner att de INTE är säkra och vill beväpna sig, då är det något fel. Staten sköter inte sin primära uppgift längre. Staten upphör att vara stat, och medborgarna är inte längre medborgare.
Det finns en mängd olika livsstilar i omlopp, många väljer en slags medelväg, medan andra väljer att leva ut sina idéer och ideal.
En person med socilistiska idéer kan exempelvis starta kooperativa företag där de anställda delar på vinsten, man kan starta hela små samhällen som bygger på de här jämlikhetsidealen.
En konservativ person kan leva sitt liv med familjen, kyrkan och nationen i fokus tillsammans med likasinnade, och utöva den moral man anser riktig.
Så länge man inte kräver att alla andra ska dela idealen så är man egentligen inte politisk. Politik blir det först när man tar förslagen till parlamentet och röstar igenom dem, och gör allmängiltiga lagar av sin livsstil. Dvs man tvingar grannen att leva som man själv vill.
Därför vill vi ha få och allmängiltiga lagar.
För inte vill du väl själv bli utsatt för detsamma, att grannen tvingar på dig sin livsstil?
Många svenskar är stolta över statliga SVT, som anses vara oberoende, reklamfritt och ett bra alternativ till de kommersiella kanalerna.
SVT finansieras av en tvingande avgift. Alla som äger en TV eller dator måste betala oavsett om de tittar på SVT eller ej. Systemet är ett arv från tiden då det bara fanns en TV-kanal, som de flesta tittade på.
Idag finns en uppsjö av sätt att konsumera media via Internet, vi läser nyheter på nätet, bloggar, tittar på streamade filmer, serier, använder sociala medier etc etc. TV-tittandet är inte lika hett, och den statliga televisionens roll blir allt otydligare, och betalningsmodellen allt mer besvärlig.
Ändå är det många som slår bakut om man kritiserar systemet. Svensken i gemen gillar SVT, annars skulle hon inte betala, någon egentligen kontroll förekommer ju ej. Kontrollanten får ju inte göra husrannsakan. Det står var och en fritt att betala eller ej. Och de flesta betalar.
Det är fint med statlig TV utan reklam, kommersiella kanaler anses vara undermåliga och ha en tvetydig agenda.
Fast egentligen är det ju tvärt om.
Statlig TV har en sorglig historia, ty den har använts till politisk indoktrinering på väldigt många håll runt om i världen, Ryssland, Kina etc.
Medan det kommersiella TV-utbudet är ganska harmlöst. Kanske är det ändå bättre att du blir lurad att köpa en brödrost, än att dina barn indoktrineras av statsmakten i en ideologi som du inte sympatiserar med?
Man brukar lyfta fram Italien som ett land där den kommersiella TV:n spårat ut fullständigt. Där den mäktige Berlusconi äger alla betydande kanaler och använder dem i politiskt syfte.
Nu är ju inte Italien ett praktexempel på fri marknad, utan snarare ett korporativistiskt samhälle där vänskapskorruption mellan politiker och näringsliv utgör kompassriktningen.
Varför finns det bara x-antal kanaler i landet? Hur kommer det sig att nya kanaler utanför mediemogulens maktsfär inte kan etablera sig? Någon bestämmer hur, vilka och hur många som får sända TV. Och denne någon är oftast statsmakten. Och då är vi tillbaka till ruta ett. Statlig kontroll av medier.
Jag hävdar att fria statsoberoende medier och mångfald är grunden för ett fungerande informationssamhälle. Och Internet är en förlösande faktor i detta sammanhang, alla kan numera starta etersändningar, skriva och debattera inför en miljonpublik. Och vi ser också bloggar och bloggare som inte bara har många besökare, men som även inspirerar och utmanar journalister på traditionella mediehus.
Det finns inget egenvärde i att staten äger och styr media. Hur mycket vi än avskyr TV-reklam så kommer vi inte förbi det faktum att TV-produktion faktiskt inte tillhör statens grundläggande uppgifter. Och det blir allt svårare att hålla uppe fasaden ju mer diversifierat medielandskapet blir.
De unga tittar snart inte på TV numera, de ägnar sig åt sociala medier, spel, streamad film och musik, och läser nyheter på nätet. Traditionellt TV-tittande är på utdöende. Och snart sitter det en liten dator kopplad till varje TV-apparat, där du kan ladda ner och titta på vad du vill. Och då är TV:n inte en TV längre, utan något annat.
Det är stor uppståndelse kring centerns nya idéprogram, men tankar kring fri invandring behöver inte betyda fri bidragförsörjning, och slopad skolplikt betyder inte herrelösa barn på stan, utan begreppet ersätts istället av läroplikt.
Nötandet på skolbänken kanske inte är det bästa måttet på inlärning? När ett barn idag, genom att fingra på en iPad under en timme, kan lära sig mer än under en vecka i skolan så ställs givetvis samhället inför en rad pedagogiska utmaningar.
Som vanligt har bara några få verkligen läst manuskriptet. Uppståndelsen är helt eller delvis en mediaanka som fått onödigt stora proportioner.
Begreppet nyliberal knyts ofta till centerns nya idéer, ofta av människor som knappt kan skilja på talman och minister, eller föra en meningsfull ideologisk diskussion.
Kanske kan dessa nysocialister och nykonservativa istället ägna sig åt en egen idépolitisk debatt, ty det var längesedan något intressant kom ur dessa led, om någonsin.
Men det är alltid lättare att klaga och klanka ner på någon annan, särskilt när offret är en ung partiledare, och av kvinnokön. Vuxenmobbing är en uppburen paradgren i världens jämlikaste land, ty när jämlikheten tvingats fram med politiska beslut ändras bara ytan, kärnan är lika mörk och rutten som förut.
Karl Marx verk är fullt av felaktigheter och märkliga profetior, men den största logiska vurpan är nästan för uppenbar för att man ens ska notera den.
Han läser lusen av 1800-talets fabrikörer och effekterna av den industriella revolutionen. Fattigdom, miserabla arbetarbostäder – i kontrast mot höga hattar och punch-bjudningar. Han kallar det kapitalism, och det är dåligt.
Vad han missar är att detta tillstånd var ett resultat av det feodala samhällssystemet som präglade många delar av Europa ända in på slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Marx föddes i Tyskland, och glöm inte att Centraleuropa industrialiserades ganska sent, och Östeuropa ännu senare. Ryssland gick direkt från feodalism och livegenskap till revolution och kommunism så sent som 1917.
I Västeuropa flyttade fattiga bönder till städerna i hopp om ett bättre liv. På landsbygden rådde självförsörjning, men smågårdar gav sällan någon avkastning, man tjänade inga pengar i egentlig mening.
Däremot fick drängar och pigor en stadig lön i fabrikerna, och sakta men säkert fick de ett drägligare liv. Redan runt sekelskiftet hade den revolutionära flamman släckts i förmån för högre standard, framgångsrika fackföreningar och snabbt växande meningsfull fritid. Utvecklingen accelererade och tog enorm fart efter 2:a världskriget då dagens enorma medelklass vällde fram (medan Marx trodde att medelklassen skulle dö ut).
EFFEKTEN av feodalismen var ett stagnerat klassamhälle, med liten social rörlighet, sporadisk möjlighet till högre utbildning, samt en närmast självklar fruktan för kyrkan och överheten.
EFFEKTEN av liberalismen och industrialismen blev raka motsatsen, att rikedomar spreds till allt större och bredare sociala grupper, som bara för några årtionden sedan var outbildade fattiglappar, medan kyrkan och överklassen monterades ner.
Man kan väl säga att Marx upplevde paradigmskiftet, men såg inte helheten. Och vad gäller spänningen mellan arbete och kapital så hade han förmodligen inte räknat med att arbetarna skulle bli så framgångsrika i sina förhandlingar, och inte heller att fabrikörerna skulle vara så medgörliga.
Marx beskriver egentligen varken feodalismen eller den mogna industrialismen utan ett övergångsläge som vi snart lämnade bakom oss. Och det är märkligt att detta övergångsläge har bildat norm och har format så många politiska åsikter och ideologier.
Den kommunistiske filosofen dog redan 1883 blott 64 år gammal. Hade han levt några decennier till så hade han möjligen förstått vart utvecklingen pekade. Han skrev sina mest betydande verk redan på 1840-60-talen, vilket innebär att han egentligen missade den s.k andra industriella revolutionen, som präglades av nya metoder och idéer, masstillverkning, löpande bandet, bessemermetoden, växelström etc etc. Kort och gott, industrialism så som vi upplever den idag.
När man betraktar Marx från vår horisont så framstår han mest som en förindustriell romantiker, med djupa rötter till den esoteriske Hegel, och en närmast sjuklig oförmåga att förstå självklara ekonomiska samband, mänsklig kreativitet och drivkraft.
Om jag behöver trygghet, skaffar jag en hund. Om en grupp behöver trygghet, kan vi underteckna ett kontrakt och få en enorm urstark hund. Låt oss kalla den REGERINGEN. Den är stor, dum, bajsar på platser den inte bör och slösar en massa tid att sova och slicka sin “representations prinskorv”, eftersom den kan.
Men anta att den stora och illaluktande hunden också gör ett ganska bra jobb, att skydda mitt och ditt hus. Så att vi kan bygga fabriker, skapa välstånd, och en massa andra nyttiga saker.
Och det är sant att vi behövde hunden, för säkerhet, så att vi kunde koncentrera oss på saker som idiotiska lata hundar inte kan göra.
Ibland kommer du att stöta på folk som säger att hunden ÄGER DITT HUS.
Men glöm det, hunden är bara en hund.
Fritt översatt från Kids prefer Cheese via Alltid Varför.
Kollektivet är den stora illusion som vi alla vill gömma oss bakom. När något går bra kan alla ta åt sig av äran en smula, ty det var ju kollektivet som beslutade. När något går dåligt kan den ansvarige gömma sig i massan, ty det var allas fel.
Samtidigt vet vi alla att det alltid finns en ansvarig person, den som kläckte idén, drev på och fick den genomförd. Ibland kan ansvaret till och med delas mellan flera individer, två eller tre – men aldrig ett helt folk, grupp, klass eller ras.
Kollektivet är den stora illusion som vi alla vill gömma oss bakom. Ty vi är rädda, rädda för att sticka ut, rädda för att inte duga, rädda för att synas alltför länge i strålkastarljuset.
Kollektivet är de rädda och ängsligas fristad. Men vad de inte vet – och inte heller vill veta – är att de starka och dominanta mer än gärna delar deras sällskap. Inte som deras vänner, jämlikar eller bröder – utan som deras härskare och självklara överhöghet.
De lever i symbios. De rädda och den starka. Utan alla rädda skulle den starke inte ha någon makt, då skulle hon själv blott vara en rädd stackare.
Kollektivet är den stora illusion som vi alla vill gömma oss bakom. Utan den vore vi alla individer, starka människor, som har kontroll över våra liv och handlingar, som frivilligt väljer att samarbeta med andra fria individer. Och för många är detta det mest skrämmande och frånstötande de kan tänka sig.
Kollektivet är den stora illusion som vi alla vill gömma oss bakom.
Kommer kapitalismen att överleva? frågar sig Kajsa Ekis Ekman på DN. Och med denna artikel visar hon att hon har missförstått det mesta. Låt oss klargöra några elementära ting.
Kapitalism betyder att medborgare tillåts äga företag, inget annat. Det innebär att du får odla och skörda dina äpplen utan att någon hindrar dig. Alternativet brukar kallas för fascism, diktatur eller kommunism.
Kapitalismen är intimt förknippad med den fria marknaden, vilket betyder att du får gå ner till torget och sälja dina äpplen, utan att någon hindrar dig. Alternativet blir lätt militärjunta, feodalsamhäle, stalinism etc etc. Fri handel anses av de flesta som något självklart, varför ska du hindras i din försörjning så länge du inte skadar någon annan?
Det system vi har idag är inte ren kapitalism, utan en slags blandekonomi, där politiker reglerar vissa näringar, som exempelvis alkohol i Sverige och bolån i USA, där hela bolånesystemet de facto är nationaliserat via de halvstatliga företagen Fannie Mae och Freddie Mac. Det är inte ren kapitalism.
Det finns inte heller några länder som tillämpar en renodlad nyliberal politik, allra minst USA, där staten lägger sig i allt mer. Nyliberalismen handlar om att minimera staten, lämna över ansvar till medborgarna, och premiera den fria marknaden. Det finns inte idag, då byråkrati och myndighetsmakt snarare sväller på alla nivåer.
Och Grekland är inget exempel på misslyckad kapitalism, utan snarare något som kallas för korporativism där staten och näringslivet sitter i knät på varandra, myglar, skapar monopol och stänger ute konkurrenter.
Här saknas på många sätt den verkligt fria marknaden som är kapitalismens följeslagare, samt de demokratiska instrument som undanröjer etatism, myndighetsvälde och korruption. Något som ofta förknippas med de misslyckade socialistiska experimenten i Östblocket.
Kapitalismen är ingen ism. Utan det är det system som framkommer när staten lämnar medborgarna i fred och låter oss sälja och köpa våra äpplen bäst vi vill. Det är ingen perfekt ordning, ibland blir det dåliga tider, finanskriser, men detta kan inte undvikas med någon slags alternativ finanspolitik.
Det finns nämligen inga perfekta system, trots att många tror det, eller åtminstone önskar att det fanns.
Även om vi skulle anlita världens främste socialistiska ekonom och låta henne planera världens ekonomi 50-år framåt, med de metoder som hon anser vara mest ansvarsfulla och goda, så kommer det att bli helt fel.
Jämför med Öststaterna som ständigt befann sig i lågkonjunktur, och där varor alltid saknades, och man blev hänvisad till en alternativ ekonomi som kallades för svarta börsen. Eller jämför med merkantilismen, eller skråväsendet eller vilket annat system du vill. Det fungerar inte i längden.
Det går inte att planera människans komplexa ekonomiska system, som inkluderar nya innovationer, nya produkter, nya behov, nya tjänster och system, som ständigt ersätter gamla.
Ersätt kapitalismen med ett konstruerat system och det kommer att falera värre än någon jämförbar finanskris. Kapitalismens kritiker måste ta sig i kragen och servera lösningar istället för slumpvis sammanställda ord som staplas på varandra utan mening eller mål. Kritik i alla ära, men vad ska vi göra istället, på riktigt, här och nu?
Jag skulle vilja vända på det. Och istället hävda att det är alla regleringar och politiska ingrepp som skapat finanskrisen. Det handlar nämligen om blandekonomins kris.
USA:s krig mot terrorismen och undantagslagarna USA Patriot ACT har kostat enorma belopp, både i reda pengar, anseende och människoliv. Och det ÄR politiker som står bakom dessa beslut, påhejade av säkerhetsföretag och militärindustrin. Ett ganska tydligt exempel på korporativism, som vi redan varit inne på. Staten och näringslivet ska leva åtskilda.
Community Reinvestment ACT tvingade banker att låna ut pengar till folk med dålig ekonomi, för att kunna säkerställa den amerikanska drömmen om ett eget hus. När räntan gick upp kunde dessa lågavlönade människor inte betala sina lån, gav huset tillbaka till banken, och allt rasade. Det var upphovet till den förra finanskrisen – ifall ni glömt. Även här ligger politiska beslut bakom.
Och det ÄR politiker som reglerar hur lånen får förpackas, säljas och överlåtas etc – inte giriga finansvalpar från Wall Street.
Och slutligen till den europeiska skuldkrisen; ytterst är det den gemensama valutan som misslyckats, då den inte kan bäras upp av vitt skilda ekonomier, politiska traditioner och kulturer. Även euron ÄR ett politiskt beslut. Hela EU är ett politiskt projekt, genomfört från ovan, utan att passera gräsrötterna.
Man genomför i och för sig folkomröstningar ibland, men röstar folket fel så genomförs en ny omröstning några år senare. Tills de röstar rätt.
Notera att bägge de svenska politiska blocken plötsligt är för den nybildade europeiska finanspakten, ett beslut som är mycket viktigt och som vi praktiskt taget inte kan rösta bort.
Politiker, politiker, politiker.
Och vänstern vill ge dem ännu mer makt…
