Tag Archives: Ideologi

Thatcher gjorde en del rätt, men inte på rätt sätt…

Posted on by
3

Thatcher gjorde en del rätt, men inte på rätt sätt. Det är vad vi får lära oss när vi läser Aftonbladets ledare, i kölvattnet av den nya filmen med Maryl Streep i huvudrollen, som åter satt den kontroversiella brittiska politikern på kartan.

Järnladyns politik slog mot de svagaste. Hon gjorde en massa saker fel i början, sen blev det möjligen liiiite bättre. Det är kontentan.

Inte en särskilt ödmjuk ledare, med tanke på att genomsnittsstandarden i Storbritannien under tidigt 70-tal var på öststatsnivå. Fackföreningarna hade järngrepp om politiken, strejker lamslog landet gång på gång. Skattesystemet var helt felkalibrerat; vem minns inte när Rollings Stones tvingades lämna landet, då de annars skulle betala mer skatt än de tjänade. Hela städer var på utdöende med kolgruvenedläggningar och massarbetslöshet.

Efter Thatcher var läget helt annorlunda, då hade Storbritannien förvandlats till Europas finansiella motor, alla ville bo i London, och även obskyra hålor fick hoppet åter.

Jag tror att det är svårt att se en större positiv förändring under en premiärminister, i något land, någonsin.

Och det här är ju jättesvårt för vänstern att acceptera, att en högerpolitiker, dessutom kvinna, lyckades med detta. Att hon tidigt i karriären ville avkriminalisera homosexualitet och legalisera aborter i det konservativa Storbritannien vill man helst inte tala om. Det passar inte med bilden av Thatcher som stockkonservativ avgrundsborgare.

Thatchers politik slog hårdast mot de svagaste, återupprepas gång på gång tills det blir en slags naturlag. Och visst var järnladyn avskydd, till och med hatad under sin samtid, men inte mer än att britterna röstade fram henne gång på gång. Sanningen är den att ALLA britter fick det bättre. Punkt.

Och dessutom är Thatcher en mycket intressant person som med sin relativt enkla bakgrund, fadern hade en livsmedelsbutik, tog in liberalism och frihandelstänk i de blåblodiga konservativa korridorerna. Hon hade en idé, och hon genomförde den, inte utan svårigheter dock. Vem skulle tro att man kunde förvandla Smogbritannien till västvärldens avund över en natt, utan att stampa på några tår?

Uppoffringar anses vara vänsterns paradgren. En högerpolitiker får inte strama åt budgetar och resurser. Däremot anses arbetarna kunna stå ut med vad som helst under proletariatets diktatur, tills det börjar falla stekta kycklingar under det stundande kommunistiska lyckoriket.

För att återknyta till verkligheten, socialdemokraten Göran Persson sänkte till och med pensionerna under 1990-talet för att komma till bukt med dåtidens finanskris. Om dagens alliansregering gjorde samma sak skulle varenda vänsterfot i hela landet stampa sig stukade i månader.

Hårda uppoffringar görs samstämmigt och solidariskt under vänsterregeringar, medan högern piskar folket blodigt i sin giriga jakt efter de fattigas slantar…

Därför befinner sig socialdemokraterna i kris

Posted on by

Socialdemokraterna har en tradition av kontroversiella eller rent ut sagt dåliga ledare, t.ex Palme, Carlsson, Sahlin och nu Juholt. Och visst har Juholt bidragit till partiets kris, men problemen ligger djupare än så.

Palme var en ikon för många, men då glömmer man att han införde fondsocialism, trots att många av partikamraterna var emot. Han nasade också kanoner till Indien som en första klassens stridstupp, trots att han marknadsförde sig som en fredsduva. Värt att addera är dessutom Geijeraffären, och att han förlorade två val till borgarna, efter en lång tid av socialdemokratisk dominans.

Även Göran Persson sågades av somliga för sin bufflighet och maktfullkomlighet, men nog var han en stark ledare som förde partiet framåt, tills det inte gick längre.

Det har skrivits många rader om sossarnas kris, och jag tänkte sammanfatta det hela i en kortfattad och enkel mening som röjer den fundamentala problematiken:

Vården ska inte gå med vinst.

Vinst i vården har många sossar (framförallt vänstersossar) stora problem med, även om man officiellt accepterar privat vård finansierat av det offentliga socialförsäkringssystemet.

Men varför ska vården inte få gå med vinst?

Svaren är ofta svävande, och landar inte så sällan i att det finns marknadskrafter som vill suga ut folket och berika sig på deras bekostnad. Vinst är tillika något fult, och det privata näringslivet är opålitligt.

Värt att nämna är att det stora flertalet arbetar i det privata näringslivet, att alla skattepengarna ytterst härstammar därifrån. Och att flertalet innovationer och standard-förbättringar också kommer från denna sektor.

Näringslivet är en del av samhället som de flesta på något sätt är involverade i, det privata näringslivet är därmed inget särintresse i motsats till den offentliga sektorn, som är beroende av skattepengar och politikernas välvilja.

Att svartmåla det privata näringslivet, att kalla ägarna för giriga kapitalister etc är kontraproduktivt och meningslöst. De flesta företagsledare är som du och jag, både bra och dåliga, ibland gör de misstag, och ibland är de ytterts kompetenta.

De tillhör är inte en speciell klass människor med specifika egenskaper eller en specifik agenda, såsom ofta framställs i den socialistiska retoriken.

De flesta företagare äger små eller medelstora företag och sliter som vanliga arbetare, ofta jobbar de längre än de anställda, eftersom de fackliga avtalen och överenskommelserna knappast gäller dem själva.

Många brinner för att utveckla och stärka sin firma, några få blir våldsamt rika, några går i konkurs, de flesta harvar på år efter år utan att göra något större väsen av sig.

Givetvis ska företagarna kritiseras när de gör något fel, och lyftas upp när de gör gott. Och givetvis ska de följa lagar och förordningar, precis som alla andra i samhället. Men de ska inte bestraffas kollektivt, eller svartmålas kollektivt, av en socialistisk mobbingkör.

Ofta när framförallt stora företag står inför nedläggningshot, då vill sossarna plötsligt rädda dem! Retoriken som kablas ut handlar om att rädda jobben. Ja, då är det privata näringslivet plötsligt väldigt viktigt och värdefullt, men då är det ofta försent.

Att tillika svartmåla den privata vården är ett rejält magplask, ty de flesta innovationer och patent görs i länder där det finns en privat vårdmarknad (framförallt USA). Sverige tar givetvis del av dessa uppfinningar, och åker snålskjuts på det privata systemets framgångar.

Vinst och vinstintresse är tvärtemot något bra, runt om i världen är privata kliniker ofta bättre än de offentliga, och erbjuder bättre löner till sina anställda.

Skulle vi vara politiskt stringenta och lyhörda borde ett system med privata sjukhus införas, samt privat sjukvårdsförsäkring. I de fall där patienten inte har försäkring eller kan betala går staten in och hjälper till via försäkringskassan eller socialtjänsten.

Det är en gammal sanning att det blir mer kostnadseffektivt för staten att enbart betala för de som verkligen behöver hjälp. De flesta av oss andra klarar oss själva utan statens hjälp.

Systemet skulle bli effektivare, billigare, bättre och samtidigt erbjuda vård till alla – även de utslagna och utsatta.

Problemet är att socialdemokraterna vill hjälpa alla, även de som ingen hjälp behöver, detta kan till en början upplevas som fint och trevligt, men efter ett tag tröttnar man på den där tjatiga morsan som lägger sig i allting. Vi vill ju leva våra egna liv, utan en överförmyndare, som har en massa åsikter om ditten och datten. Den hjälpande handen håller tyvärr ofta i en piska.

Socialismen dog någon gång på 1980-talet, men det har varit en segdragen dödskamp. De verklighetsfrämmande idéerna har avskräckt duktiga och ambitiösa människor, och kvar i partiet blir traditionalister, passiva jasägare, maktmänniskor och giriga parasiter som vill åka snålskjuts på andras arbete.

Så hejdå Juholt, välkommen nästa ledare, lycka till; det finns tusen hål att täta i skutan. Kanske är det dags att byta båt?

 

Juholt åker utför

Posted on by

Det går inget vidare för socialdemokraterna i opinionsmätningarna, och förtroendet för partiledaren Håkan Juholt dalar allt mer. S är inte längre det statsbärande parti det en gång var, förmågan att dominera den svenska samhällsdebatten är borta, liksom visionerna, den folkliga förankringen och det grundbultade stödet från arbetare och lägre tjänstemän.

Att socialismen är i kris är ingen nyhet, den idémässiga stagnationen började faktiskt redan i slutet på 1800-talet då arbetarna började få det bättre och viljan till revolution och större samhällsomdaningar försvann.

Ur detta konkreta faktum föddes dagens moderna socialdemokrati, som avsade sig de revolutionära kraven, och istället verkade genom allmänna val och parlamentarism. Och i många decennier var de europeiska socialdemokraterna en stark och samhällsbärande kraft.

Tyvärr kunde de aldrig göra sig av med arvet från kommunismen – föraktet och avunden gentemot de som arbetar hårt och tjänar mer – och viljan att styra och ställa över folks liv och leverne blev ofta viktigare än att hjälpa de svaga.

I och med att medborgarna blev allt mer upplysta och fria i sina sinnen insåg de att de inte behövde en överförmyndare. Och socialdemokraterna i Europa åkte ut från finrummen. Röda regeringar är snart lika sällsynta som ärliga EU-politiker.

Så Juholt är inte själva sjukdomen utan blott symptomet på något som pågått under lång tid. Rent taktiskt var det kanske inte så lämpligt att satsa på en relativt okänd kandidat som inte haft en ministerpost, särskilt när partiet redan var i kris efter den förra S-ledaren Mona Sahlins missar. Problemet är väl kanske att de kända och lämpliga ansiktena är försvinnande få.

Råttorna överger skeppet. Unga maktlystna politikerbroilers söker sig till det starkaste partiet, i det här fallet M, ty där finns det bäst karriärmöjligheter. Ideologi och stringens har aldrig varit de aggregerade åsiktsmaskinernas paradgren. Makten lockar mer än den smala politiska stigen.

Reinfeldts blå sossar är populärare än Juholts röda. Och så kommer det att förbli tills de röda formulerar intressanta frågor som engagerar väljarna, och gör det meningsfullt att rösta på s. Tills dess kommer det att gå utför för Juholt.

 

Unionen – ett fredsprojekt?

Posted on by

Den Europeiska unionen började som ett fredsprojekt efter andra världskriget, först under namnet Kol och stålunionen, där handel och affärssamarbete skulle binda samman de forna antagonisterna Frankrike och Tyskland. Men är freden det verkliga målet för dagens union?

Samarbetet utvecklades sakta, med fler medlemsstater och utökad centralmakt på bekostnad av de enskilda ländernas integritet. Kulmen på verket var den gemensamma valutan, som i och för sig ratades av några länder, däribland UK, Danmark och Sverige.

Eftersom det inte finns EN centralbank och finanspolitik så var euron redan från början ett högriskprojekt. Nobelpristagaren i ekonomi Milton Friedman gav projektet 10 år innan det skulle haverera, och även om han missade beräkningarna med några år verkar det som om han slutligen får rätt.

Vad är egentligen nyttan med en union? Länder som för bara några decennier sedan slogs för sin självständighet ger plötsligt upp allt, bara för att få vara med i EU. Kanske är det storheten, styrkan, och den starka valutan som lockar – och icke att förglömma pengarna som brukar betalas ut till eftersatta regioner. Eller är det bara masshysteri – alla andra är med – klart vi också ska vara med! Våra politiker får dessutom en ny spelplan och kan bli upplyfta till stora statsmän och dignitärer.

Vi får inte glömma att EU är ett politiskt projekt, det här är inte något som kommit från gräsrötterna och därefter vidare till de fina salongerna. Nej, det handlar snarare om att leda folket till fållorna. Röstar medborgarna inte rätt håller men helt fräckt en ny omröstning några år senare. Beslutprocessen i parlamentet lämnar också en del övrigt att önska; ibland går saker och ting väldigt snabbt, ledamöterna hinner knappt begrunda vad som klubbas igenom.

Vi ser att tanken om EU som ett fredsprojekt håller på att urholkas, i dagsläget där nord står mot syd, och medelhavsländerna anklagas för fusk, instabilitet och vanhushållning – när sanningen är den att nästan alla länder idag har enorma statsskulder och finanspolitiska problem.

Politik kostar mycket pengar – men inte anade vi medborgare att det skulle kosta så mycket – alla skattepengar i världen räcker inte för att infria de folkvaldas svulstiga visioner.

Man ser osökt paralleller med USA, där konflikten mellan nord och synd resulterade i ett blodigt inbördeskrig i mitten av 1800-talet. I historieböckerna får vi lära oss att negerslaveriet var en av de bidragande orsakerna till varför södern ville lämna unionen.

Rika plantageägare som nyttjade gratis arbetskraft ville inte ge avkall på sin livsstil. I verkligheten fanns det flera skäl, notera att avhopparna kallade sig Confederate states of America, de ville ha en konfederation istället för en union. Skillnaden är att i en konfederation behåller länderna sin suveränitet, något som nordstaterna inte ville gå med på.

Samma problem kan i framtiden uppstå inom EU – om unionen överlever finanskrisen vill säga. Det som många politiker nu funderar på är HUR man håller ihop en union, där länder drar åt olika håll, där kultur och ekonomi skiljer sig åt, men även språk och lagstiftning.

Kanske är det inte en slump att USA har världens största försvarsmakt, och att den sakta byggdes upp efter inbördeskriget, samt första och andra världskriget. Det handlar inte bara om att vara världspolis, nej, det är också en signal till de egna staterna – ni har inte en chans, sitt stil i båten. Och det är förmodligen samma medicin som krävs för att hålla ihop EU, men vi har inte kommit dit än, och jag hoppas vi aldrig når dit.

Massmördarens manifest

Posted on by

Det pratas mycket om massmördaren Anders Behring Breiviks manifest som han publicerade strax innan sina bägge vansinnesdåd. I en youtube-film och i ett 1500 sidor långt dokument beskriver han islam som ett hot mot Europa, och vilka åtgärder som ska vidtas för att förhindra dess spridning. Han nämner olika historiska personer som slagit tillbaka islams utbredning, t.ex El Cid, Vlad Tepes mm. Han lyfter också fram tempelriddarna och främjar en världsordning baserad på kristen monokultur.

Det pratas ofta om hur smart denne Breivik är och att han planerat sina dåd så väl. Själv ser jag en ensam kille, med frånvarande pappa, som mestadels uppfostrats av sin mamma. Notera att fadern arbetat i den sprängda byggnaden. Utmärkande är att han redan i 20-årsåldern lyckades förvärva över en miljon kr genom goda aktieaffärer, men förlorade det mesta genom fortsatta spekulationer, trots att marknaden var stark. När dådet genomfördes var han i princip bankrutt och skyldig pengar till mängder av kreditkortsföretag, samt sin hyresvärd etc.

Vad gäller Breiviks ideologi så är det ett sammelsurum av allsköns konspirationsteorier. Det handlar om en mutation mellan Dan Brown och amerikansk kristen konservatism. Det mesta är ideologiskt bråte, som sorterats av en halvbildad person som inte riktigt orkar eller förmår att sätta sig in i materialet. Märkligt nog verkar han imponerad av islamisternas metoder, eftersom han använder liknade terror själv.

Sammanfattningsvis kan man säga att Breiviks ideologi präglas av kollektivism och strukturalism. Ett synsätt som är mycket vanligt hos socialistiska och konservativa grupper. Han ser inte enstaka människor och individer, utan olika falanger, religioner, ideologier etc. Han avmänskligar oss alla, och ser oss blott som komponenter i någon grupp styrda och anförda av antingen ödet, Gud eller någon mäktig härförare. Den enskilda lilla människan är ointressant i sammanhanget – förutom han själv som är utvald av högre makter. På detta sätt kan man legitimera slakten av judar, kapitalister, muslimer, kulturmarxister etc –  eller de oskyldiga barn som offrades på Utøya. Mönstret återfinns inom fascismen, nazismen, stalismen, maoismen etc.

Hans kunskaper om vapen och explosiva ämnen var goda, men bombtillverkning är inte raketforskning och recepten är lätta att hitta. Och i Norden, där jakt nästan betraktas som något heligt, så är vapenlicens snarare regel än undantag. Vi har också ett arv av värnpliktsarméer, hemvärn etc.

Det finns många där ute som sitter inne med lika bra kunskaper som Breivik, om inte bättre, men de kommer aldrig att bli terrorister. Även hans synsätt delas av många, islam ses som ett hot av mången arg ung man, men de beger sig sällan till politiska ungdomskonvent för att ta medlemmarna av daga, inte heller planerar de att spränga regeringen i bitar.

Breivik är säkert speciell på många sätt och vis, men det finns ingen större intelligens bakom hans dåd, även om media gärna vill måla upp massmördare som särdeles smarta och beräknande.

Kanske var det avsaknaden av en fadersgestalt i hans liv, brist på bekräftelse i kombination med empatistörningar som ledde fram till massakern? Ett barn som vill bli sett, som medvetet eller omedvetet döljer sin önskan bakom historiska och religiösa lapptäcken.

Nu ser alla Breivik, och han tittar leende tillbaka, all världens media bevakar Norge, men om några månader är han återigen bortglömd och vi tittar på någon annan, och den intelligente massmördaren kommer med all säkerhet att spendera resten av sitt liv i fängelse eller på någon annan institution.

 

Jordgubbsfördelning

Posted on by

Johan Hedin skriver intressant om utfallsjämlikhet och möjlighetsjämlikhet. Han jämför med två personer som plockar jordgubbar, den ene kämpar på och får ihop fem lådor, den andra tar det lugnt och lyckas bara skrapa ihop en låda.

Enligt det liberala synsättet har de rätt till den mängd de plockat, vilket bäst kan beskrivas med termen möjlighetsjämlikhet. Bägge har ju fått samma möjlighet att plocka i fältet, därefter är det upp till var och en hur man nyttjar denna rätt.

Socialister vill däremot gärna omfördela, och därför har våra två jordgubbsplockare rätt till tre lådor var, oavsett insatts, vilket kallas utfallsjämlikhet. Den som plockat fem lådor måste ge två lådor till den andre.

Jag tycker att liknelsen är strålande, och pedagogisk, ty det är ofta svårt att beskriva omfördelning eller redistribution med enkla ordalag.  Och politiker döljer ofta sina avsikter i en retorisk gröt. Det är synd om den som bara plockat en låda, han kanske haft en svår barndom, kommer från dåliga förhållanden, och då ska man i efterhand kompensera för detta genom att ta från den flitiga plockaren.

Genom att dela in folk i olika klasser, fattiga och rika, priviligierade och eftersatta etc kan man hävda att det finns strukturella orättvisor – och att det är viktigt för samhällets utveckling att man kommer till bukt med detta.

Omfördelning av de gemensamma resurserna anses ofta vara botemedlet. Märkligt nog finns det ingen tidsram för omfördelningen, den pågår för all framtid, som om de faktiska eller inbillade orättvisorna vore konstanta och eviga.

Notera att jag hela tiden pratar om fullt friska personer, inte sjuka eller handikappade – ty de har ju inte samma möjligheter att plocka, och faller därför utanför denna diskussion.

Vilka är egentligen konsekvenserna av jordgubbssocialismen?

Den flitiga plockaren blir givetvis förnärmad, han har ju lagt ner mer tid och energi än latmasken, men måste ändå dela sin skörd. Och latmasken blir belönad för sitt beteende. I praktiken kan han sluta att plocka, han får ju ändå en låda eller två. Bägge inser att verksamheten är manipulerad.

Det finns en risk att den flitige plockaren slutar att vara flitig, det lönar sig helt enkelt inte. Kanske slutar han  t o m att plocka jordgubbar. Men risken är ännu större att den flitige inte redovisar hela sin skörd, han undanhåller några lådor från räkning, och slipper på detta sätt att dela med sig. Manipulation föder ofta mer manipulation.

För att komma till rätta med problemet måste jordgubbsverket övervaka jordgubbsplockarna, kanske till och med införa visitation när man kommer till jordgubbsfältet och när man lämnar det. Och man måste anställa kontrollanter, som får en jordgubbslåda var i ersättning, givetvis på bekostnad av den totala skörden. Man uppmuntrar också plockarna att hålla koll på varandra. Och snart uppstår ett system där de flitiga plockarna erbjuder extra jordgubbslådor till de kontrollanter som tittar åt sidan vid räkningen. Vilket leder till att kontrollen skärps ytterligare…

Är det någon som tror att intresset för jordgubbsplockning ökar eller minskar i en dylik miljö?

För(s)tatliga näringslivet?

Posted on by

Systemet med lånecyklar i Stockholm har tydligen blivit en succé; man köper ett accesskort, och kan därefter låna och lämna lånecyklar på olika platser i stan.

Nu vill några socialdemokratiska politiker att lånecykelföretagens verksamhet ska drivas av SL istället. Man preciserar inte huruvida de befintliga företagen ska konkurreras ut av en identisk skattefinansierad verksamhet, eller om den ska inkorporeras i SL på något sätt?

Skulle lånecykel-systemet funka bättre om politikerna tog över? Eller fungera alls? Får staten/landstingen/kommunen överhuvudtaget hålla på med sånt här?

—

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

En politik för överbefolkning

Posted on by

Välfärdsstaten och trygghetssystemens stolta försvarare utgörs oftast av partierna till vänster på den politiska skalan. Socialdemokrater, vänsterpartister och miljöpartister slåss med näbbar och klor för barnbidrag, föräldrapenning, folkhälsa, offentlig vård, omsorg etc.

Samtidigt är vänstern sjukligt rädd för överbefolkning, överutnyttjande av resurser, rovdrift och miljöproblem. Socialister ser visserligen faror och problem i nästan allt, men en överbefolkad, hungrig, smutsig och utarmad värld hör till de absoluta favoriterna.

Ju fler vi blir desto mer kommer vi att anstränga jordens resurser. Och enligt den här logiken borde man ju ge bidrag till de som INTE skaffar barn. Man borde definitivt inte uppmuntra till överdrivet god folkhälsa, och inte motarbeta bruk av tobak, narkotika och alkohol.

Att uppmuntra unga par att skaffa barn genom olika former av lättnader och bidrag är framförallt ett utslag av 1800- och 1900-talets nationalism. Tanken var att den egna nationen skulle växa, att fler bönder skulle bruka åkrarna, och fler soldater skulle ta plats i de ständigt växande arméerna. En nations storhet berodde i allra högsta grad på antalet invånare. Det fick framförallt små nationer som Sverige erfara, trots goda stridsmän och vapensmeder lyckades man inte behålla sitt östersjövälde.

Idag har vi inte längre ett behov av massarméer, då teknik och material blivit allt viktigare. Vi kan ställa upp hur många konventionellt rustade soldater som helst utmed våra kuster, men om ett modernt hangarfartyg med följeskepp anländer kan vi hälsa hem. Istället har den månghövdade befolkningen blivit ett problem. Jordens resurser anses knappa, olja och mineraler sinar, odlingsmarkerna utarmas, medan vi bara blir fler och fler.

Varför värnar då vänstern trygghetssystem som uppmuntrar till befolkningsökning? Är det blott ett mantra från 1800-talet, eller finns det någon djupare innebörd?

Det finns givetvis flera olika förklaringar. En av dem är att befolkningsökningen oftast pågår i fattiga och underutvecklade regioner, medan de industrialiserade länderna snarare lider av befolkningsminskning, så är fallet i exempelvis Ryssland.

Att värna den egna befolkningens tillväxt uppfattas då inte som ett problem, trots att det är en rejäl ideologisk vurpa. Varför skulle inte kineser och indier kämpa för rätten till god sjukvård, barnbidrag, föräldrapeng etc? Mja, då skulle de ju bli ännu fler. Kanske är den västerländska vänsterpolitiken inte tillämpbar i alla världens regioner?

En annan förklaring är givetvis traditioner och historia. Det är väldigt svårt att i grunden ändra ett partis politik. Jag har personligen mycket svårt att se socialdemokraterna skrota barnbidraget, föräldrapenningen och den generella välfärdsstaten – trots att allt detta uppmuntrar till befolkningsökning och slöseri med jordens resurser.

Kanske är den viktigaste lärdomen att statsmakten inte ska uppmuntra specifika beteenden medelst skatter eller bidrag. Blott allseende gudar har hela bilden framför sig, och våra politiker hör inte till denna skara.

—

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Fridolism

Posted on by

Det är intressant att höra hur mp:s nya språkrör Gustav Fridolin värjer sig för de ideologiska stämpeldynorna, men ändå pratar om en slags grön vision. Skillnaden mellan ismer och visioner må vara hårfin, kanske handlar det om vägen till målet, och själva målet. Ska vi tolka det som att mp vet vad de vill, men inte hur de ska genomföra det hela?

Eller så handlar det om att hålla sig väl med både socialister och liberaler? Utan denna balansgång hade mp förmodligen inte lyckats med konststycket att vinna över 7% av den svenska väljarkåren.

Balansgången fortsätter med Fridolin, som flirtar med både vänster och höger, men i praktiken är och förblir mp ett förbudsparti, där höga skatter ska avskräcka från miljöfarliga alternativ. Baksidan av detta är givetvis att medborgarnas frihet inskränks, det lär bli dyrare och svårare att resa, och elen kommer knappast att bli billigare. Mindre i plånboken helt enkelt. Vad tycker en högt beskattad genomsnittlig arbetare om det egentligen?

Samtidigt växer det fram en hel rad miljövänligare alternativ runt om i världen, där t ex bilindustrin arbetar för fullt med att ta fram el och hybridbilar. Gissningsvis kommer bilparken att se väldigt annorlunda ut om 10-20 år. Redan nu märker åtminstone vi som bor i Stockholm att Toyotas hybridbil Prius rönt enorma framgångar. De syns överallt, även bland taxibilarna.

Ibland känns det som att mp inte riktigt förmår att ta in den väldiga kraft som finns i teknik och utveckling. Man värnar hellre vindsnurror än modern kärnforskning, trots att den senare är effektiv, säkrare och mindre strålningsbenägen. Man är ofta motståndare till begreppet “tillväxt”, trots att detta hatade uttryck faktiskt innefattar en hel del miljövänliga alternativ. Grön teknik är ju en del av “tillväxten”. Att byta ut världens alla bilar till miljövänligare alternativ lär ju innebära en enorm tillväxt. Samt att tillvarata och återanvända de gamla bilarna.

Ibland får man rent av för sig att det är själva bilismen och det moderna konsumtionssamhället som är fienden, och det lantliga självhushållet idealet. Det man glömmer är att specialisering och fördelning av arbetsuppgifter är själva grunden till vår rikedom och kultur. I en värld där alla ska odla och tillverka det mesta själva blir tiden knapp för andra aktiviteter, intressen och utbildning.

Nu vet jag att det absolut finns teknikintresserade miljöpartister, och de blir fler och fler. Kanske kommer det att bli roten till morgondagens interna strider inom den gröna rörelsen? Back to nature mot teknikförnyarna?

Då är det alldeles naturligt att miljöpartister som t ex Fridolin står och stampar lite fram och tillbaka på den ideologiska kartan. Det gäller ju att inte stöta sig med någon. Snacka om minerad mark.

—

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,