Vad skulle ha hänt om Napoleon VANN slaget vid Waterloo? Om Engelsmännen fick spö av den spanska armaden? Om första världskriget vanns av Tyskland och Österrike-Ungern. Eller om Attaturk inte lyckades ena den splittrade Ottomanska hären?
Ja, vad skulle ha hänt?
Den här kartan kan inte ge svar på alla möjliga och omöjliga scenarion, men avspeglar en möjlig alternativ verklighet? Känner du igen ditt Europa?
Den Europeiska unionen började som ett fredsprojekt efter andra världskriget, först under namnet Kol och stålunionen, där handel och affärssamarbete skulle binda samman de forna antagonisterna Frankrike och Tyskland. Men är freden det verkliga målet för dagens union?
Samarbetet utvecklades sakta, med fler medlemsstater och utökad centralmakt på bekostnad av de enskilda ländernas integritet. Kulmen på verket var den gemensamma valutan, som i och för sig ratades av några länder, däribland UK, Danmark och Sverige.
Eftersom det inte finns EN centralbank och finanspolitik så var euron redan från början ett högriskprojekt. Nobelpristagaren i ekonomi Milton Friedman gav projektet 10 år innan det skulle haverera, och även om han missade beräkningarna med några år verkar det som om han slutligen får rätt.
Vad är egentligen nyttan med en union? Länder som för bara några decennier sedan slogs för sin självständighet ger plötsligt upp allt, bara för att få vara med i EU. Kanske är det storheten, styrkan, och den starka valutan som lockar – och icke att förglömma pengarna som brukar betalas ut till eftersatta regioner. Eller är det bara masshysteri – alla andra är med – klart vi också ska vara med! Våra politiker får dessutom en ny spelplan och kan bli upplyfta till stora statsmän och dignitärer.
Vi får inte glömma att EU är ett politiskt projekt, det här är inte något som kommit från gräsrötterna och därefter vidare till de fina salongerna. Nej, det handlar snarare om att leda folket till fållorna. Röstar medborgarna inte rätt håller men helt fräckt en ny omröstning några år senare. Beslutprocessen i parlamentet lämnar också en del övrigt att önska; ibland går saker och ting väldigt snabbt, ledamöterna hinner knappt begrunda vad som klubbas igenom.
Vi ser att tanken om EU som ett fredsprojekt håller på att urholkas, i dagsläget där nord står mot syd, och medelhavsländerna anklagas för fusk, instabilitet och vanhushållning – när sanningen är den att nästan alla länder idag har enorma statsskulder och finanspolitiska problem.
Politik kostar mycket pengar – men inte anade vi medborgare att det skulle kosta så mycket – alla skattepengar i världen räcker inte för att infria de folkvaldas svulstiga visioner.
Man ser osökt paralleller med USA, där konflikten mellan nord och synd resulterade i ett blodigt inbördeskrig i mitten av 1800-talet. I historieböckerna får vi lära oss att negerslaveriet var en av de bidragande orsakerna till varför södern ville lämna unionen.
Rika plantageägare som nyttjade gratis arbetskraft ville inte ge avkall på sin livsstil. I verkligheten fanns det flera skäl, notera att avhopparna kallade sig Confederate states of America, de ville ha en konfederation istället för en union. Skillnaden är att i en konfederation behåller länderna sin suveränitet, något som nordstaterna inte ville gå med på.
Samma problem kan i framtiden uppstå inom EU – om unionen överlever finanskrisen vill säga. Det som många politiker nu funderar på är HUR man håller ihop en union, där länder drar åt olika håll, där kultur och ekonomi skiljer sig åt, men även språk och lagstiftning.
Kanske är det inte en slump att USA har världens största försvarsmakt, och att den sakta byggdes upp efter inbördeskriget, samt första och andra världskriget. Det handlar inte bara om att vara världspolis, nej, det är också en signal till de egna staterna – ni har inte en chans, sitt stil i båten. Och det är förmodligen samma medicin som krävs för att hålla ihop EU, men vi har inte kommit dit än, och jag hoppas vi aldrig når dit.
Tyskarna vill inte mata in mer pengar den grekiska bankrutta statskassan, och Athens bekymmer blir allt mer förbundskansler Angela Markels största huvudbry och tillika mardröm. Varför, kan man fråga sig? Vad har tyskarna med den grekiska statsbudgeten att göra? Egentligen ingenting, men nu när EU blir alltmer sammansvetsat så kan en fjärils vingslag på Irland skapa oro i Rumänien el dyl.
Kommer grekerna att orsaka EU:s fall?
Det vore en historiens ironi i så fall. Grekland var under antiken känt för sin obefintliga sammanhållning. De grekiska stadsstaterna låg alltid i luven på varandra, och man slöt alla möjliga oheliga allianser för att komma åt sina fiender. Det var inte förrän makedoniern Alexander erövrade detta lapptäcke som någon slags enighet kunde skönjas. Några årtioenden senare var det dags igen, när Alexander var död fortsatte de hellenistiska härskarna att bråka med varandra ända tills romarna införlivade dem i sitt imperium. Och då var det slut med gnäbbandet.
Tyvärr blev det också slut på nya innovationer och storslagna vetenskapliga framsteg. Den hellenistiska perioden och tidig romersk kejsartid var en av de mest framgångsrika perioderna i mänsklighetens historia, därefter startade en lång tid av stagnation. Ända fram till senmedeltiden, då det splittrade Europa tog vid där de splittrade grekerna slutade. Johan Norberg berättar intressant om detta i ett radioprogram.
Personligen hoppas jag på en skilsmässa mellan Tyskland och Grekland, vem som tar första steget återstår att se. Europas mångfald och oenighet är en enorm tillgång. Att tvinga greker att tänka som tyskar, och tyskar som greker är lika meningslöst som det dagliga byråkratiska trasslet i Bryssel.
—
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, EU, Bryssel, Grekland, Tyskland, ekonomi
Jag läste Johan Ingerös roliga jämförelse med dagens samhälle och det samhälle som Olof Palme propagerade för på sin tid. Jämförelsen är tragikomisk, få människor skulle vilja ha den tiden tillbaka, med näringsförbud inom utbildning, telekom, vård, radio, tv, samt enorma skatter och löntagarfonder vars syfte var att socialisera näringslivet.
Tyvärr blev det inte bättre av det korta borgerliga intermezzot på 70-talet. Den tidens borgerlighet känns lika passé som Palme och hans kollegor. Kanske var det inte förrän på slutet av 80-talet som man upptäckte valfrihet och individualism? Och började respektera den lilla människans önskan istället för kollektivets.
Hursomhelst, medan jag delar ut kängor till vänster och höger, kan jag inte låta bli att läsa kommentarsfältet till Ingerös artikel. Hit dras tydligen landets politiska virrpannor som flugor till en komocka. Eftersom Ingerö är nyliberal behöver man tydligen inte ens bemöta hans argument. Vi får också reda på att socialismen byggde landet.
Medan man skrattar lite behärskat åt dessa dumheter inser man att det finns riktiga människor bakom varje kommentar, och att de har en världsbild och en förståelsehorisont. Uppenbarligen gillar de inte dagens friare samhälle, utan längtar tillbaka till det mörka 70- och 80-talet när politikerna agerade maktfullkomliga småpåvar.
På den tiden gjordes landets ekonomi upp via inofficiella samtal mellan Palme och Volvos Gyllenhammar. Gick det trögt för verkstadsföretagen utomlands så devalverade man kronan. Trots detta försvann halva Sveriges näringsliv utomlands tillsammans med lika många arbetstillfällen. Om Palme ogillade någon artikel i landets tidningar ringde han och skällde ut vederbörande. Och då har jag inte ens nämnt Geijeraffären, Boforsaffären eller Harvardaffären, där landets politiker ömsom träffar tonårsprostituerade och ömsom agerar vapenmånglare i Indien, samt lyckas få in sina söner på världens bästa universitet (som märkligt nog inte ligger i ett socialistisk land).
Nej, jag saknar inte Olof Palme, och inte Torbjörn Fälldin heller.
—
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, Palme, 70-talet
László Almásy (zsadányi és törökszentmiklósi Almásy László Ede, 1895-1951) var en ungersk pilot, racerförare, kartograf, upptäcktsresande, och sedermera förlaga till Michael Ondaatjes huvudperson i boken Den engelska patienten och filmen med samma namn.
Han föddes 1895 i staden Bernstein (Borostyánkő) i det Österrike-Ungerska imperiet, son till zoologen och etnografen György Almásy.
Almásy tog ett uppehåll från studierna i England vid första världskrigets utbrott och tjänstgjorde som pilot vid det kejserliga flygvapnet.
Efter nederlaget och den snöpliga delningen av imperiet, där Ungern förlorade stora delar av sitt territorium, fortsatte han att stödja Habsburgarna.
Almásy bistod Karl I vid två misslyckade försök att återta tronen i Budapest. Möjligen förärades han titeln greve för dessa bedrifter, en titel han enbart använde utanför Ungern.
Under mellankrigstiden arbetade Almásy för den österrikiska biltillverkaren Steyr Automobile, och deltog framgångsrikt i en rad motorsporttävlingar. Han demonstrerade deras terrängfordon i Saharaöknen, organiserade storviltjakt, och skaffade sig vänner i det Egyptiska kungahuset. Den ungerske greven acklimatiserade sig i Nordafrika, han talade god arabiska och kallades Abu Ramla (sandens fader) av sina beduinvänner.
Som deltagare i en rad brittiska saharaexpeditioner kom Almásy att bidra med en rad extraordinära upptäckter, som den legendariska Zerzuraoasen och Cave of Swimmers, där 10.000 år gamla grottmålningar avslöjar att platsen en gång i tiden varit omgiven av vattendrag. Almásy berättar om sina resor och upptäckter i boken The Unknown Sahara.
Vid andra världskrigets utbrott blev han officer i Luftwaffe som en konsekvens av att Ungern anslöt sig till axelmakterna. Almásy hjälpte tyskarna att röja spioner, och pansargeneralen Rommel nyttjade hans vittgående kunskaper om Saharas geografi. Dessa äventyr publicerades i boken With Rommels army in Libya.
Var Almásy ett olyckligt offer för omständigheterna, eller blott en simpel förrädare? Och sist men inte minst, var han nazist?
Mig veterligen finns inga belägg för att han var nazist eller pilkorsare (den ungerska motsvarigheten). Inte ens alla tyska officerare delade nazisternas värderingar. Som ungrare tillhörde han den centraleuropeiska kultursfären, och det var naturligt att stödja Tyskland och Österrike, och härigenom hoppades man givetvis på att återvinna en stor portion förlorad stolthet och storhet.
Dessa var avsikterna innan vansinnet bröt ut på allvar, innan den industriella avrättningen av judar och de stora förlusterna i Ryssland. 1943 försökte Ungern att bryta med Tyskland och utverka en kapitulation, men blev året därpå ockuperat av de forna vännerna.
Almásy påverkades förmodligen av denna ambivalenta hållning till de tysktalande grannarna, han var ett barn av sin tid. Under krigets slutskede hjälpte han judar att fly från Budapest. Hans kosmopolitiska natur gick tydligen inte ihop med de rådande antisemitiska stämningarna.
Han var utan tvekan en mer sammansatt och förslagen person än Ondaatjes stundtals träiga romanfigur. Verkligheten överträffar ibland dikten. Om man målade upp den verklige Almásy som en fiktiv karaktär skulle få acceptera honom som en trovärdig gestalt.
Under senare år har en omfattande korrespondens påträffats mellan Almásy och en tysk officer. Breven avslöjar att det inte var inte var bokens fagra engelska dam som var hans livs stora kärlek, utan en ung soldat i Tredje rikets tjänst. En typ av kärlek som inte direkt uppmuntrades i den rådande tidsandan.
Efter att sovjetiska trupper intagit Ungern hamnade Almásy i fängelse, men lyckades fly landet med hjälp av den brittiska underrättelsetjänsten och mutor betalda av det egyptiska kungahuset. John Bierman, författaren till boken The Secret Life of Laszlo Almasy, frågar sig om Almásy i själva verket var spion, och för vem, tyskarna eller engelsmännen?
Via Österrike, jagad av sovjetiska agenter, hamnade han slutligen i Kairo och blev teknisk chef för det nybildade ökenforskningsinstitutet. László Almásy dog 1951 i dysenteri efter att hastigt ha insjuknat vid ett besök i Österrike.
Han slapp att se det en gång så stolta imperiet slutgiltigt förvandlas till Europas bakgård. Vad vi också kan lära oss, i sann Machiavellisk anda, är att förlorarens vänner ofta blir de största förlorarna. Västtyskland repade sig snabbt efter kriget, medan Östblocket försvann bort i en unken brunkolsdimma, bort från all ära och redlighet. Stora delar av befolkningen spreds ut över världen i en självvald diaspora, och karaktärer och livsöden som Almásys glömdes bort. Europa var delat, nya stormakter tog vid efter de gamla, och bortom järnridån fanns blott mörker.
—
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, historia, politik, Laszlo Almasy, Almasy, Den engelske patienten, Ondaatje, Ungern, Österrike-Ungern
Året är 1773, britterna har avskaffat alla tullar – utom på te – för de nordamerikanska kolonisterna. Det är en straffskatt, mest för att visa vem som bestämmer. Tullen betraktas som olaglig av kolonisterna, eftersom de inte fått vara med och besluta om dess tillblivelse.
Som en protest vräks över 300 lådor med te överbord från tre brittiska fartyg som ligger förtöjda i Bostons hamn. Ledaren för aktionen är frihetskämpen Samuel Adams, några av deltagarna påstods vara utklädda till mohawkindianer.
Denna symbolhandling var inledningen till den amerikanska revolutionen, där kolonierna i Nordamerika bröt sig loss från det brittiska väldet och förnyade världspolitiken med sina demokratiska och frihetliga principer.
Boston tea party handlar om strävan efter frihet, orubblighet och omvälvning. Kanske ska vi ha det i åtanke när vi idag betraktar dagens folkrörelse i USA med samma namn. Här kritiseras Obama, den översvallande statsmakten och alla digra räddningspaket. I svenska medier beskrivs medlemmarna som ett sammelsurum av rednecks, gammelkonservativa, rasister, vapenfetischister, konstitutionister, konfederalister, frihetsvänner, libertarianer och vanlig missnöjd medelklass i en märklig blandning.
Är det en klubb för politiska särlingar? Eller är det måhända så att även särlingar gillar idén om frihet? Och att blott dårar vågar avslöja att kejsaren är naken.
—
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, boston tea party, usa, frihet
Forskare har konstaterat att Hitler hade en kromosom kallad haplogrupp E1b1b1, som är vanlig bland nordafrikaner samt sefardiska och azkenaziska judar. Testet genomfördes genom analys av salivprov från 39 av Hitlers släktingar.
Dock fick man inte tillgång till de få kvarlevor som finns kvar av den tyske fuhrern, skelettdelarna är i ryskt förvar, och ingen utomstående har tillåtits att analysera dem.
Det har tidigare spekulerats om att Hitlers far Alois skulle ha varit en oäkting, och att dennes verklige far var en judisk man vid namn Frankerberger. Hitler ska själv ha varit orolig över att hans ursprung inte var helt ariskt.
Alois Hitler
Förmodligen kände Hitler till sin bakgrund, precis som polismördaren och nynazisten Jackie Arklöv kände till sitt. I det senare fallet var det iof mer påtagligt, då Arklöv var färgad. Och en av tredje rikets mest dekorerade generaler, Gotthard Heinrici var gift med en kvinna av judisk börd.
Rasismen och antisemitismen i nazityskland var en politisk konstruktion, och vilade mångt och mycket på ett folkligt missnöje och romantiskt historiesvärmeri som spårade ur. Det var egentligen inte förrän 1942 vid Wannseekonferensen som man beslutade hur man skulle lösa judefrågan. Då hade Hitler varit vid makten i nästan ett decennium.
Man kan fundera över hur dessa människors psyken fungerar, handlar det om gigantiska förträngnings-mekanismer? Eller var de bara iskalla strateger som spelade på den tyska revanschismen och antisemitismen enbart som en praktisk nyckel till maktens korridorer?
Rasism är en slags logisk omöjlighet, en mental återvändsgränd, vilket på många sätt skulle vara bevisat.
—
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, historia, Hitler, nazismen
I dagarna firas 20-årsminnet av murens fall i Berlin. Jag var där bara några månader innan betongbarriären revs, och då kändes det fortfarande som om ingen förändring fanns i sikte. Det var mörkt på andra sidan, invånarna var rädda och ville inte prata med oss, inte ens när man frågade om vägen. Jag besökte Pergamonmuseet, såg det berömda altaret och Babylons portar. Fasaderna på husen invid hade fortfarande kulhål.
Ett besök gjordes även på Berlin konsthögskola, där vi mötte studenter som var oerhört skickliga, även de var ganska tysta. Vi åt lunch i skolans matsal, korv med blaskig östtysk öl. Affärerna var tomma, gatorna öde, brunkolslukten påtaglig, staden hade konserverats och tillslutits som en burk inlagd saltgurka. Jag hann tillbaka till västsidan några minuter i tolv, visumet gick ut vid midnatt. Det var en oerhört dyster upplevelse.
För några år sedan besökte jag en annan delad stad, Nicosia. Där grekcyprioter, turkcyprioter och turkar lever i en åtskild värld. Numera kan man passera över till turksidan, men grekerna gör sig inget besvär. Varför ska vi visa pass för att komma in i vårt eget land? löd den ständiga frågan. Ja, varför? Ytterst få greker visar någon aggression mot turkcyprioterna som de levt tillsammans med i hundratals år. Däremot har man inte mycket till övers för alla de turkar som skeppades in från Turkiet, för att fylla ut nordsidan efter oroligheterna på 70-talet.
Cypern är ännu ett exempel på etnisk rensning där olika folkgrupper flyttas hit och dit, för att lösa makthavarnas ekvationer. Nåväl, jag tror att det finns hopp. Invånarna pratar om en lös federation, och ett gemensamt styre, där de olika folken har representanter i ett gemensamt parlament. Kanske blir det verklighet en dag? Allt är möjligt, det vet jag som för 20 år sedan promenerade i en mörk sluten stad, som blott några månader senare öppnades upp. Förändringens vindar blåste över världen. Sovjetkommunismen och maoismen sopades bort, 90-talet blev symbol för framgång och frihet, medan 00-talet återigen i allt högre grad blickar tillbaka mot slutenhet, övervakning och överstatlighet, numera i en västerländsk tappning.
—
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, berlin, muren, kalla kriget, cypern, nicosia
Vi lever för de vackra och milda somrarna, när skärgårdens alla öar förenar det glittrande havet med himlen, när solen knappt går ner, midsommaraftonsruset, doften av skog och gräs, stillheten och friden.
Att resten av året mest bjuder på mörker och kyla, det förtränger vi mer än gärna. Kölden biter sig fast från oktober till maj. Slask, väta, kyla och mörker, detta förbannade mörker. När halva året tas ifrån dig och man låtsas som ingenting, då kan vi börja tala om en speciell nationalkaraktär.
Det är människans natur att erövra hela klotet, vi famlar efter varenda klippa, tuva eller lerpöl – bara vi kan kalla den min. Drömmar om rikedom, goda jaktmarker eller en bit land har förmodligen varit drivkraften till att färdas bortom bergen, att vandra till kalla länder där ingen tidigare satt sin fot.
Nåväl, det är upp till var och en att lämna de regioner och gemenskaper man ogillar. Vi är alla fria att bryta upp och söka oss en ny framtid någon annanstans. Åtminstone i teorin. Men de flesta av oss stannar, ty vi blir präglade av vår miljö, hur ogästvänlig den än är. För den infödde förfaller klimatet ofta naturligt – och de avlägsna varma länderna framstår istället som främmande – de ter sig alltför heta, febriga, skräniga och utmanande.
Många väljer ändå att lämna kylan, i årtusenden har nordeuropéer färdats söderut i omfattande skaror. Arkeologerna har funnit bronsåldersfynd som skvallrar om täta kontakter med Centraleuropa, och under folkvandringstid var det många blonda och rödhåriga män som gav sig av och aldrig kom hem. Franker, Langobarder, Goter, Vikingar, Normander, förmodligen är de bara toppen på isberget, och del av en tradition som pågår än idag. Även om den sista stora emigrationen skedde under 1800-talet, då 1,3 miljoner svenskar utvandrade till Amerika. Folkmängden i Sverige var då totalt ca 4 miljoner.
Det glesbefolkade Nordeuropa verkar ha en outsinlig källa av människor som ger sig av, ibland som handelsmän, turister, ibland som erövrare, åkerbrukare, flyktingar eller som livvakter åt den Byzantiska kejsaren.
Konspirationsteoretiker brukar tala om judiska sammansvärjningar, att judar skulle ha infiltrerat alla viktiga kulturella och politiska poster. Vänd på det hela, titta istället på hur många prominenta män och kvinnor som har germanskt påbrå?
Anglosaxer, tyskar och norbor har erövrat klotet, och då menar jag inte bara till ytan, utan även kulturen och föreställningsvärlden. När visigothernas härskare Alarik intog Rom år 410 skapades embryot till vår moderna värld. Hela den västerländska kulturen vilar på en germansk-romersk grund, lagar, etik, moral, det mesta.
Män och kvinnor som flydde kylan, mörkret och skogarna, som hellre valde att stanna hos främlingar, än att återvända till landet som födde dem. Vi är alla på väg någonstans, om inte alltid kroppsligen, så åtminstone i tanken. Och kanske är dagens västerländska s.k rotlöshet ett uttryck för en önskan att gå vidare, istället för att tvingas stanna, fjättrade av konventioner, lagar, förordningar och politiska gränser. En drift som vi glömmer och förtränger.
—
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, historia, Norden, Sverige