Kärnfamiljen (med mamma, pappa och vanligtvis två barn) kritiseras med jämna mellanrum, ofta från vänsterhåll. Däremot lyser alternativen med sin frånvaro. Hur vill de radikala leva? Vilka familjekonstellationer föredrar de? Och varför vill de påverka oss andra med sin livsstil?

Mänskligheten har ända fram till modern tid levt i större familjekonstellationer, med många barn, och ofta far- och morföräldrar, mostrar, fastrar, far- och morbröder samt ev inneboende, drängar och pigor. Storfamiljen fungerade i mångt och mycket som ett arbetslag, och det fanns gott om kvinnor och gamla som kunde se efter småbarnen, medan resten av medlemmarna brukade åkrarna och vallade djuren.

En annan variant handlar om att mannen, kvinnan och barnen inte bor ihop. Makarna ingår i olika arbetsgemenskaper, medan barnen utbildas på kollektiva institutioner. Så har Marx tolkats i olika sammanhang, med begrepp som kvinnogemenskap och offentlig och kostnadsfri uppfostran av alla barn.

Modellen skiljer sig inte så värst mycket ifrån den feodala aristokratins familjebildning, där barnen tas hand av ammor, och tidigt skickas iväg på internatskolor, klosterskolor eller militärutbildning, medan makarna lever vitt skilda liv under samma tak.

Bägge varianterna har en anknytning till det kollektivistiska Sparta, vars krigargemenskap inspirerat mången tänkare, inte minst Platon.

Under 70-talet experimenterats det i radikala kretsar med kollektivt boende och storfamiljer, vilket inte satt några märkbara spår. Skilsmässor och delad vårdnad har däremot skapat en viss förändring i familjestrukturerna, med skillnaden att dessa barn ofta ingår i två kärnfamiljer istället för en. Samma fenomen ser vi i homosexuella familjebildningar, där barnen spenderar tid hos både mammorna och papporna.

Problemen med dagens kärnfamilj handlar om stress och ekonomi. Bägge föräldrarna förvärvsarbetar för att klara lån och räkningar. De hämtar och lämnar på förskolan, däremellan ska mat lagas, och fritidsaktiviteter och sömn klämmas in. Har man tur finns far-, morföräldrar, släkt eller vänner tillgängliga för avlastning.

Tanken på den gemensamma storfamiljen är bortblåst, det gamla glada arbetslaget är borta, alla är upptagna med sina egna liv. Ökad individualisering bidrar till att allt färre människor vill uppoffra sig för familjen, eller det allmännas bästa. Oavlönat påtvingat hushållsarbete hos släkten står inte högst upp på listan hos dagens ungdomar.

Kärnfamiljen däremot byggde ursprungligen på att mannen försörjde hela familjen, medan kvinnan tog hand om barnen, och detta var verklighet ända fram till slutet av 60-talet då skattetrycket och arbetslösheten började eskalera, samt kvinnorna gjorde entré på arbetsmarknaden. Dåtidens kärnfamilj var uppenbart ojämlik, men gav inte upphov till lika mycket påfrestningar och stress.

Högskattesamhället är uppenbarligen en bov i dramat. En person som tjänar 25ooo kr i månaden får ut ca 17500 kr efter skatt. Men hans arbetsgivare har egentligen betalat ca 31000 kr/månad, före arbetsgivaravgiften. Dra sedan av sedan av för 25% moms och ev. andra avgifter och slutsumman blir ca 13000 kr/mån.

Av 31000 kr blir det alltså ca 13000 kr kvar i fickan. Sorgligt men sant. Inte undra på att vi måste jobba som dårar och stressa hit och dit.

Rejäla skattesänkningar skulle absolut kunna lätta på den krisande kärnfamiljens bördor, vilket skulle tillåta att den ena parten stannade hemma under en tid, eller arbetade halvtid. Och det behöver givetvis inte vara kvinnan.

Jag tänker inte gå in på kärnfamiljs-kritikernas eventuella alternativ, det får de presentera själva. Däremot är det intressant varför radikala tänkare ideligen kritiserar andras val av liv? Kärnfamiljen har ju inte uppstått av en slump.

Det finns en stor portion osmaklighet i den slentrianmässiga kritiken av kärnfamiljen. Och den framläggs ofta med en viss tvångsmässighet utan uppenbara poänger eller klara syften. Den sociala ingenjörskonsten är tydligen ingen bortglömd disciplin, med sin klåfingriga sammanblandning av den politiska, privata och offentliga sfären.

Visst förekommer det problem i dagens s.k kärnfamiljer, men dessa löses knappast med unken kollektivism eller brådmogen vänsterretorik á la kulturvetarlinjens grundkurs.

—

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, kärnfamilj, kärnfamiljen

Paul Ankas svenska fru Anna, har genom sitt deltagande i TV3-programmet Hollywoodfruar, samt en artikel på Newsmill provocerat fram en ganska intressant debatt. Hon förespråkar traditionella könsroller, där mannen sköter arbete och ekonomi, medan kvinnan är hemma med barnen, och månar om sitt yttre för att behaga maken.

Hushållssysslor läggs ut på fattiga gästarbetare, där Anna Anka menar att de ges en chans till ett bättre liv. Hon kritiserar vidare den svenska veligheten, där man dividerar om vem som ska betala på restaurangen efter en träff, att svenska män byter blöjor, att de inte tillåts vara män.

Detta retar många till ursinne.

Kanske bör kritikerna fundera lite på vad de egentligen menar – inte för att jag håller med Anna Anka – men det är faktiskt upp till oss själva att bygga våra liv och vår livsstil. Häcklarna visar prov på en ganska unken kollektivism, där alla ska motas in i den gängse fållan; ingen ska sticka ut, ingen ska bryta mot de oskrivna lagarna.

Det är tillika provocerande att en kvinna lyfter fram dylika åsikter. Att hon väljer ett liv, som i mångas ögon framstår som ojämlikt och traditionellt. Givetvis utmålas hon som lurad, korkad etc. Få verkar vilja ta in att Anna Anka uppenbarligen vill leva såhär, och att det är upp till var och en att välja sin vardag och skapa sin framtid.

Vad vi gör i hemmet är inte politik – även om många anser det – vi bör själva kunna avgöra vem eller vilka som ska passa barnen, vem som sköta hushållssysslorna, betala på restaurangen, byta blöjor, försörja familjen etc.

Kanske ligger det största provokationen i just det faktum att Anna Anka har gjort ett val. Och att hon har skapat sig möjligheten att göra detta val.

—

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, feminism, jämställdhet, jämlikhet, Anna Anka

Det är farligt att vänta alltför länge med att skaffa barn, skriver barnmorskan och professorn Ulla Waldenström i SvD. Risken för komplikationer ökar med stigande ålder. I dagsläget är det inte alls ovanligt med 35-åriga förstföderskor i t.ex Stockholm.

En yngre kvinna blir lättare med barn och får oftast en enklare och snabbare förslossning, med färre komplikationer. Även männens fertilitet sjunker efter 40-årsåldern. Waldenström vill påverka folk att skaffa barn tidigare i livet, genom att justera bidrag, höja grundnivån i föräldrapenningen samt informera om fertilitetens gränser etc.

Jag och min fru var själva i trettioårsåldern när vi fick våra barn; det blev liksom inte aktuellt förrän det började bli för sent. Och då fick jag och hela min generation panik, och resultatet av detta ser ni just nu överallt, barnvagnar, gravidmagar och överfulla förskolor.

Många i min generation skulle inte gifta sig, vi skulle inte ha barn, vi skulle leva fritt och esoteriskt, resa och lära känna människor, kulturer etc. Villa, vovve och Volvo var någon slags skräckvision vi odlade vid sidan av Vilse i Pannkakan.

En dag insåg vi att den ultimata resan är att bilda familj och uppfostra barn. Att det är mer givande att krama sina barn är att spela didgeridoo i den australiska stenöknen, och att livet blir ganska tråkigt utan barn, barnbarn och familjeband.

Vad tänkte vi på egentligen? Att vi stod över själva livet? Att föröka sig är förmodligen den mest grundläggande egenskap en levande organism besitter, och vi trodde att vi kunde dribbla bort denna drift, precis som vi kunde bli vegetarianer, veganer, eller kuvade stillasittande kontorsråttor – helt emot våra anlag och drifter. Men det där med att strunta i barn var svårare, det gick inte så lätt. Så när vi närmade oss 35 började äggklockorna att ringa lite varstans. Sen fick alla barn, på en gång.

Att försöka ändra på det sena barnafödandet med bidragstrixande är nog inte särskilt meningsfullt, de flesta av oss känner inte ens till hur föräldrapenningar o dyl fungerar förrän vi får barn. Stan är full av 30-åriga tonåringar i munkhuva och fjortis-attityd. Vi blir vuxna allt senare, ungdomen konserveras, och förlängs till det yttersta. Västvärldens rikedomar och överflöd tillåter oss att leka halva livet.

Samhällsklimat och trender styr mer än politiska visioner och social ingenjörskonst. Och politiken hamnar alltid på efterkälken, står där i sin ensamhet och undrar hur det kunde bli såhär? För visst verkar det som om 20-åringarna smittats av 30-åringarnas vurm för familj och barn? Alla får barn just nu. Undrar om det också är ett problem?

—

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, barn, gravid, livstil, generationer, familj