Vad som gäller nu är nedskärningar och att spara, men detta visar sig vara svårare än man tror. Så fort regeringen försöker minska antalet statliga tjänster eller avskaffa någon obskyr myndighet så sätter facket käppar i hjulen.

Fackbossarna har enorm makt, strejkhotet är alltid närvarande, och presidenten som befinner sig på den politiska vänsterkanten går ofta med på deras krav. Besparingarna låter därför vänta på sig. Och skattehöjningar är i praktiken omöjliga eftersom man då skrämmer bort de utländska företagen och fördyrar de redan dyra levnadsomkostnaderna.

Vad som då återstår är att presidenten avgår, och man byter politisk inriktning, något som förmodligen inte heller kommer att hända.

Jag vill poängtera att Cypern inte alls befiner sig i närheten av Greklands kris, man har länge haft god ekonomi även under finanskrisens värsta år 2008. Men allt detta kan vända om man inte vidtar drastiska åtgärder nu. Landet kan hamna i EU:s låneträsk, och då är det kört, precis som för PIIGS-länderna vars skulder aldrig kommer att  minska.

Det fackliga motståndet mot statliga besparingar känns igen från Grekland, och även andra europeiska länder. Personer som jobbar inom statlig tjänst har ofta goda förmåner, låg pensionsålder, medan de övriga inom det privata näringslivet ofta sliter med två jobb för att få ekonomin att gå ihop.

Ändå har facken svårt att inse att de offentliganställdas villkor måste försämras i tider av kris, samt att omfattande utförsäljningar och besparingar måste göras. Statsmakten har helt enkelt blivit för fet, den måste bantas rejält, politikerna kan inte fortsätta att spendera pengar som inte finns.

Kommer Sydeuropas fackbossar att köra EU:s ekonomi i botten? Detta är väldigt långt ifrån den ursprungliga solidaritetstanken där man via arbetarföreningar förhandlade med arbetsgivarna om löner och villkor, med hot om strejk som en sista utväg. Dagens sammanslutningar påminner mer och mer om maffian, där varken löntagare eller arbetsgivare tillhör vinnarna, ty när jobben och pengarna försvinner finns det inte så mycket att slåss och strida om längre.

Många tycker att det här är en rimlig regel, det skapar trygghet för de som arbetat länge och väl, och det uppfattas som rättvist att det gamla gardet får stanna medan de nya får sluta.

Om det hade gällt en frivillig sammanslutning, eller en klubb av något slag, utan krav på produktion eller ekonomisk avkastning – så skulle regeln möjligen kunna uppfattas som rättvis.

Men det handlar om ditt företag i kris – att någon lägger sig i vem du ska varsla, och vilka som ska få stanna kvar.

Någon annan bestämmer hur du ska sköta din firma. Du anses helt enkelt inte vara kompetent att själv göra urvalet.

Det kan mycket väl vara så att du just anställt två nya duktiga ingenjörer, och har flera andra anställda som mest går på tomgång, och väntar på att hitta ett nytt jobb. Om företaget går dåligt måste du varsla de nya förmågorna – oavsett hur viktiga de är för ditt företags produktivitet och långsiktiga framgång.

Facket lägger sig nämligen inte i dina skulder och problem, de får du ta hand om själv. Däremot har de parkerat en osynlig mullvad på personalavdelningen. Till syvene och sist handlar det om en socialistisk modell där fack och politiker vill kontrollera näringslivet allt mer.

De bryr sig inte så värst mycket om löntagarna heller, sist-in-först-ut-regeln slår ju naturligtvis hårdast mot nyanställda och ungdomar, de grupper som facket verkligen borde värna, övertyga och erbjuda sina tjänster.

Kanske är det inte en överraskning att fackföreningarna i landet står inför en enorm åderlåtning, medlemmarna lämnar och nya strömmar inte till. Frågan är hur ska ett fackförbund verka utan medlemmar? Styrkan ligger ju i att löntagarna organiserar sig och bildar en motpart till företagens organisationer; här löser man konflikter och bygger gemensamt en god tillvaro både för arbetare och arbetsgivare.

Ibland tror jag att socialister och arbetarkämpar har glömt att löntagarna och arbetsgivarna lever i symbios. Därför måste vi tillämpa regler som ger största möjliga trygghet och frihet åt BÄGGE parter.

Länge har man ensidigt byggt löntagarnas rättigheter, medan man blott betraktar arbetsgivarna som ymnighetshorn, varifrån allsköns godsaker och skattepengar strömmar i all oändlighet.

Tyvärr fungerar detta inte i verkligheten. Arbetstillfällena och även entreprenörerna flyttar till andra länder, som erbjuder bättre villkor. Sedan 1950 har knappt några nya arbetstillfällen skapats i Sverige inom den privata sektorn, trots att befolkningen ökat med över 2,3 miljoner!

Och kvar sitter vi med igenbommade industrier och en landsort i kris. Sist in först ut.

—

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, LO, LAS, näringsliv, företagande, företag, entreprenör

Det halvdana blandsystemet vi har idag är måhända inte helt logiskt. Om skattebetalarna står för fiolerna kan man ju fråga sig varför facket är med på tåget?

När industrisamhället växte fram i slutet av 1800- och början av 1900-talet var det ofta fackföreningar som stod för arbetslöshetsförsäkringar, sjukförsäkringar, även pensioner. Dylika försäkringar var ett av huvudargumenten för att gå med i facket och ev. bli fackligt aktiv.

Därefter har staten blandat sig i mer och mer, och det mesta är numera finansierat av skattebetalarnas pengar och inte föreningsavgifter. Vi har ett system där fackföreningar och statsmakt närmast går upp i varandra, systemet skapades av arbetarrörelsen där LO och socialdemokraterna gick hand i hand.

När allt fler medborgare arbetar utanför den traditionella LO-sfären och socialdemokraterna tappar stöd i opinionen ifrågasätts givetvis systemet. Många borgerliga politiker och sympatisörer upplever det rådande blandsystemet som främmande och märkligt.

Nog vore det mer logiskt om a-kassan finansierades av fackförenings-avgifterna, då skulle kopplingen till den fackliga verksamheten bli tydligare, och intresset för facket skulle förmodligen öka. Staten skulle stå för socialhjälp och stöd till de som blivit utförsäkrade etc.

Statsmakten skulle därmed få mindre befogenheter, och viktiga beslut och funktioner decentraliseras till organisationer och/eller försäkringsbolag. Folkets inflytande skulle på detta sätt öka, då det står fritt för var och en att välja vilken form av försäkring man vill ha – gå med i facket, bli fackligt aktiv, teckna hos försäkringsbolag, eller om man väljer att avstå. Detta är klassisk liberal politik (som även socialdemokraterna och LO stödde en gång i tiden) som nu folkpartiet liberalerna opponerar sig emot.

—

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, a-kassa, a-kassan, folkpartiet

Jag antar att ridån är på väg ner?

Jag välkomnar en debatt om fackföreningarnas roll i samhället. Om hur de bör verka, och hur de bör representera sina medlemmar. Personligen tycker jag att de har en viktig roll att fylla som förhandlingspart till arbetsgivarna. Vi har dessutom mycket att tacka facket för historiskt, genom att vara pådrivande i löne- och rättvisefrågor fick industriarbetarna det allt bättre; det förra sekelskiftets revolutionära krafter tappade mark, och parlamentarism och demokrati växte fram. Här bör kanske tilläggas att flera fackförbund växte fram på liberal värdegrund, och inte enbart socialistisk.

LO är en jätteorganisation som äger och förvaltar enorma tillgångar, uppbyggt av medlemmarnas strejkkassa. De är hälftenägare av Aftonbladet, och har plöjt ner ca 20 miljarder i fastigheter. LO har tillika stora intressen i folksamkoncernen, som i sin tur numera är delägare i Swedbank. Det är inte helt lätt att göra sig en bild av deras totala tillgångar.

LO lever i symbios med socialdemokraterna, som ett av arbetarrörelsens två ben, och agerar i det närmaste som en osynlig minister när partiet sitter vid makten. Facket sponsrar partiet med ca 16 miljoner om året, och sponsring av valrörelsen, samt med frivilligarbetare.

LO har varit drivande i frågan om socialisering av näringslivet meddelst löntagarfonder, men även i frågor gällande invandring; det är ingen hemlighet att de varit hårdnackade motståndare till fri arbetskraftsinvandring. Det fackliga motståndet är förmodligen en av anledningarna att Sverige till stora delar satsat på flyktingmottagning istället för arbetskraftsinvandring. Jag vill iof tillägga att LO mjuknat med åren, men samtidigt är det svårt att bli kvitt gamla synder.

Kritik har också riktats mot den så kallade kollektivanslutningen som pågick fram till början av 90-talet, där ett medlemskap i fackförbundet också gav medlemskap i det socialdemokratiska partiet. En grov kränkning av borgerligt sinnade industriarbetare, grafiker eller servitriser etc.

Framförallt är det LO:s enorma tillgångar och kapital som väcker frågor. Facket skulle förmodligen kunna bära a-kassan själva för sina medlemmar, utan statens tillskott, som i dagsläget bekostar den större delen av ersättningarna. Hur mycket av tillgångarna har någonsin använts till strejkkassa, som var det ursprungliga syftet? Vad har de egentligen för planer angående medlemmarnas pengar? Borde inte en viss summa betalas tillbaka, eller ska allt bara samlas på hög, och växa i oändlighet? Och givetvis ska frågorna inte ställas av mig, utan av medlemmarna.

Facket har genom sitt ägande i diverse bolag en möjlighet att påverka näringslivet, men faran finns också att de hamnar på fel sida av skranket. Genom sina vittförgrenade tillgångar har de nämligen förvandlats till ägare, kapitalister. Och det är inte lätt att sitta på två stolar, dels försvara sina medlemmar, och dels driva företag och förvalta kapital.

Vi bör kanske fråga oss när en fackförening slutar att vara fackförening och övergår till något annat?

—

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, facket, fackföreningar, LO, socialdemokraterna

Självklart är facket en viktig kraft för att balans ska råda på arbetsmarknaden. Sedan arbetarna började organisera sig har orättvisor och extremt låga löner motats bort.

Även viljan till revolt försvann, arbetarna valde bort den revolutionära kommunismen i förmån för stillsamt medelklassliv. Därför är vi tacksamma för mötesfrihet, föreningsfrihet och fackföreningar.

Det är viktigt med balans, att arbetsgivare och arbetstagare befinner sig i jämvikt. Bägge parterna kan nämligen bidra till elände, fabrikörerna kan suga ut arbetarna med otjänliga löner och dåliga avtal. Medan fackföreningar och arbetare kan utpressa fabrikörer genom strejker, och i värsta fall bidra till konkurs. Därför är ömsesidigt förtroende och sunda avtal av avgörande betydelse.

I LO:s värld är arbetsgivarna alltid onda, de utnyttjar unga flickor, och beter sig som ärkesvin. Och visst förekommer det i enstaka fall sådana arbetsgivare, de är ju precis som folk i allmänhet, varken bättre eller sämre på det moraliska planet.

Själv har jag aldrig råkat ut för dylika orättvisor på en arbetsplats, trots att jag haft massor av jobb, varav många skulle gå under beteckningen skitjobb. Jag har snarare upplevt en rädsla för att inte informera tillräckligt mycket, eller för att missförstånd ska uppstå – problem med facket vill ingen arbetsgivare ha. Arbetsgivaren är rädd.

LO:s kampanj bygger och förstärker fördomar, varför visar de inga schyssta arbetsgivare? Varför är fackets värld så svartvit? Är arbetsgivaren dömd att för evigt vara ond – schavotterad av socialistisk retorik – där ord som klasskamp och rovkapitalism strös åt alla håll och kanter?

Detta beteende skapar tveksamma attityder, som riskerar att rubba den känsliga balansen på arbetsmarknaden. Och resultatet kan på sikt bli förödande.

Jag tror att fler och fler struntar i att starta företag, eller flyttar sitt företag utomlands. Personligen kommer jag aldrig att anställa någon i min firma, varför dela med mig, varför göda någon annan – så att de kan kalla mig kapitalistjävel?

Inte heller tänker jag investera mina pengar i andra företag, så att dessa bolag kan växa och anställa. Nej, jag syr in pengarna i madrassen, och när det är dags tänker jag slösa bort rubbet på champagne och paraplydrinkar! Varför skulle jag någonsin vilja bli en kapitalist?

—

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, facket, fackföreningar, fackförening, LO, antikapitalism, socialism

Jag menar att svartfoten har en viktig funktion, han bör snarare betraktas som termometern som visar hur viktig strejken är. Ju fler avvikare och strejbrytare, desto sämre är förmodligen skälen och målen. Eller så har facket inte lyckats kommunicera sitt budskap på ett trovärdigt sätt.

En arbetare och facklig medlem har alltid rätt till en annan åsikt än kollektivet, och att handla därefter. Det kallas för åsiktsfrihet och är lika viktig som mötesfriheten, sjäva grunden för fackföreningsrörelsen.

Jag ser facket som en synnerligen viktig samhällelig kraft. Den dagen medborgarna tilläts att organisera sig dog både rovkapitalismen och kommunismen i praktiken. Genom strejker och avtal satte arbetarna stopp för fabrikörernas nonchalans; löner, arbetstider och arbetsmiljö förbättrades snabbt. Och hatet mellan arbetare och arbetsgivare försvann – själva grogrunden för marxismen – idag är det blott ett fåtal som kallar sig revolutionära socialister.

Många ser fackföreningar och socialistiska partier som en enad kraft, men det är helt fel. Organiserade löntagare kan agera effektivt oavsett vilka som sitter vid makten. Kanske är det därför de mäktiga amerikanska fackföreningarna ofta varit motståndare till kommunism och socialism. Att hjälpa socialisterna vore att släppa makten, en oberoende sammanslutning kan agera fritt, för sitt eget bästa, och sina medlemmars bästa.

Strejkvapnet är fruktansvärt effektivt, ett arbetskollektiv som går ut i strejk kan i princip förhandla till sig vadsomhelst. Stillastående fabriker kostar nämligen astronomiska belopp. Och det är inte lönt att avskeda de anställda och ta in nya, nej, samma sak kommer att hända igen. En skrupellös fackförening skulle kunna förhandla (utpressa) till sig merparten av företagets vinst. Därför har vi avtal som reglerar förhållandet mellan arbetsgivare och fackföreningar, vilka ständigt befinner sig i en terrorbalans, som sig bör.

Facket kan både vara en positiv och en negativ kraft, som arbetare kan vi aldrig lita på att facket gör rätt; vi bör alltid göra vår egen bedömning. Facket kanske går över gränsen en dag och fördärvar ett företag eller en arbetsplats. Och då är vi plötsligt arbetslösa, och lönen och förmånerna som vi ville justera finns inte alls.

Vår framtid och vår frihet bygger på att vi tar eget ansvar och egna självständiga beslut, annars riskerar vi att nyttjas som marionettdockor i någon annans teater.

—

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, facket, fackföreningar, strejkbrytare, strejk

Om denna premiss saknas faller egentligen vänsterns ursprungliga världsbild. Givetvis har man under årens lopp lappat ideologin med en rad ad hoc-argument, men vi kommer inte ifrån faktum att arbetstagare och arbetgivare snarare har närmat sig varandra, både löne- och beroendemässigt. Idag kan vi närmast tala om ett symbiosförhållande.

Det var fackföreningarna som slog sönder Marx världsbild. Få anade att strejkvapnet var så effektivt att löner och förmåner skulle ÖKA istället för att minska. Proletariatat blev inte utarmat, och ägandet kom inte koncentreras till allt färre kapitalister.

Hotet om strejk, och stillastående fabriker utgjorde basen för en närmast unik förhandlingsposition. Och det var principer som yttrande-, mötes-, och föreningsfrihet som gav arbetarna kraft och mod att gemensamt bekämpa låga löner och dåliga avtal.

Socialdemokratin föddes i början av förra seklet, som ett resultat av fackets framgångar, ty alltfler marxister insåg att det inte behövdes en revolution för att skapa rättvisa och välstånd. De liberala socialisterna bejakade fackets framgångar, men fortsatte att nyttja gammal marxistisk klasskampsteori, trots att den redan då var förlegad och kontraproduktiv.

Sedan dess har vi tillkämpat oss medborgerliga rättigheter, allmän rösträtt, rättvist utbildningsväsende och sociala skyddsnät. Industrialism, utveckling, fred och frihet har resulterat i en enorm höjning av vår levnadsstandard. Utan fackföreningarna hade allt detta gått mycket långsammare, eller varit omöjligt.

Kanske ska vi påminna oss själva om vår historia, i dessa dagar då allt fler väljer att lämna fackföreningarna. Dagens löntagar-organisationer har måhända svårt att definiera sin samhälleliga roll. Individen är starkare än för 100 år sedan; allt fler vill förhandla själva gentemot arbetsgivaren, ty man ser henne som en vän och inte en fiende. Den förfelade klasskamps-retoriken retar många. Det är trots allt inte utsugning att betala ut lön, som Marx påstod.

Det kommer alltid att finnas behov av sammanslutningar som tar tillvara den lilla människans rättigheter, men organisationer som mest värnar sig själva och sina egna förmåner kommer inte att överleva.

—

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, facket, fackföreningar, LO, socialism, kommunism, socialdemokraterna, arbetarrörelsen

Alla moderna organisationer som vill värva nya medlemmar eller propagera för sina åsikter använder någon form av marknadsföring. Om LO annonserar så är det en sak för medlemmmarna, och inga andra. Man må ha åsikter om innehållet; reklamkritik är ju en svensk folksport, där sköna gossar som inte har en aning om marknadsföring sitter och bedömer reklamen utifrån hur rolig eller dålig den är mellan chipstuggorna. Guldäggsjuryn har onekligen många diskvalificerade aspiranter.

Det har blivit en liberal tvångsghandling att sparka på fackföreningar, som om de saknar existensberättigande, som om de skulle sitta på djävulens högra sida i Dantes inferno. Jag motsätter mig denna antifackliga mobbingkör, vi glömmer lätt att facket har gjort mycket gott för sina medlemmar under åren.

Fackföreningar är en mycket viktig samhällelig kraft för oss liberaler. I en stat med mindre statsmakt och politikermakt är det bl a dessa fackföreningar som sköter a-kassa, sjukpenning och andra sociala försäkringar. Detta gjorde de förr om åren, innan staten tog över rubbet.

Om Sverige ska bli ett mer liberalt land är det fackföreningarna vi måste vinna. Och de i sin tur vill förmodligen ha mer ansvar, fler åtaganden, sköta försäkringar etc – ty då ökar deras existensberättigande, och antalet medlemmar. Och medborgarnas makt ökar eftersom antalet socialförsäkrings-bolag ökar. Idag har vi bara ett – staten.

Jag skulle vilja påstå att fackföreningarna är nyckeln till ett mer liberalt Sverige. Genom att befria staten från många av dagens tunga försäkrings-åtaganden (och ge dem till fackföreningarna) kan skatten sänkas rejält, till gagn för företag såväl som privatpersoner. Sverige kan på detta sätt bli ett mycket mer utvecklat och rikt land.

Fackföreningar är dessutom en viktig länk mellan arbetstagare och arbetsgivare, och den svenska kollektivavtals-modellen är långt mer liberal än systemet med statliga minimilöner, som är vanligt förekommande på kontinenten.

Fackföreningarna har degenererat en smula – det måste medges – framförallt är det vid konflikter som det spårar ur. Det är här staten kommer in i bilden; det är staten som ska reglera fackföreningarnas stridsåtgärder, den stat som för närvarande styrs av borgerliga politiker. Och det vore trevligt om våra riksdagsledamöter kunde ta sig an dessa frågor – istället för att irritera sig på fackföreningarnas reklamkampanjer.

—

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, facket, LO, fackföreningar

Artikel om facket och arbetskraftsinvandringen.

Intressant? Andra bloggar om: samhälle, politik, fackföreningar, LO, facket, invandring, blockad

Jag motsätter mig också den behandling som salladsbaren Wild n´ Fresh fick utstå, då fackföreningen HRF utsatte baren för blockad, med anledning av att de inte hade kollektivavtal. Det fanns inga fackligt anslutna anställda, en advokatbyrå konstaterade att barens avtal väl motsvarade de gängse – ändå utsatte fackförbundet den pyttelilla rörelsen för en helt oproportionerlig blockad. Efter flera månaders strid valde ägarinnan att sälja verksamheten.

I min värld är fackförbund stiftade av fria individer, som går samman, för att tillsammans förhandla med arbetsgivaren om skäliga löner, semestrar, arbetsmiljö etc. Jag tror precis som marxisterna att det råder en spänning mellan arbetstagare och arbetsgivare. Till skillnad från den skäggige profetens anhängare tror jag att denna spänning INTE enbart beror på arbetsgivarens överläge, den kan också bero på att arbetstagaren har ett överläge, eller att organisationen är felaktigt utformad, att personkemin inte stämmer, att någon eller några har felaktig kompetens. Jag anser vidare spänningen ibland inte ens existerar, då många av oss gladeligen går till jobbet, tycker det är kul att jobba och gillar chefen.

Jag tror inte heller att denna konflikt mellan arbetstagare och arbetsgivare är historiens starkaste drivkraft, och att den kommer att resultera i en samhällsomvälvning där arbetarna kommer att ta makten över samhället och avskaffa det privata ägandet, upphäva familjen och äktenskapet, utfärda kvinnogemeskap, upphäva fri handel, upphäva nationen, samt expropriera all jordegendom, konfiskera allt kapital och införa en statlig monopolbank, införa offentlig och obligatorisk barnuppfostran, förena uppfostran med den materiella produktionen samt upprätta lika arbetstvång för alla och skapa industriella arméer (saxat ut Karl Marx Kommunistiska manifest).

Ändå är det dessa tankar som ligger till grund för många av våra fackförbund, om än i förvanskad och starkt moderniserad form. Och det är detta arv som tillåter storskalig mobbning av oskyldiga individer, speciellt om offret tillhör den förhatliga s k petit-bourgeoisien.

—

Intressant.se. Andra bloggar om: samhälle, politik, facket, fackförbund, hrf, Wild n´Fresh, satir