Spanien och Grekland har en arbetslöshet som är högre än under 30-talets depression i USA. Och det finns fler tecken som pekar på att vi är på väg mot en riktigt skakig resa. Dyster läsning, men vi kan ju inte låtsas som ingenting. Även om våra politiker gör det.
Idag röstar det cypriotiska representanthuset om nödlånet från trojkan. Debatten pågår för fullt. Det finns ingen majoritet för att ett ja, men många tror att någon på nejsidan av olika skäl lägger ner sin röst.
Det är framförallt socialdemokrater och kommunister som ogillar förslaget. Vissa pratar öppet om att lämna eurozonen och återinföra pundet. Men rädslan är stor för att slänga sig ut i ingenmansland. Trots att man befann sig där bara för några år sedan. Euron infördes 2008 på Cypern.
Undrar om det faktum att det är 1:a maj imorgon (arbetarklassens högtidsdag) kommer att påverka utgången?
*
Uppdatering: Det blev ja, med blott två rösters övervikt.
Flera europeiska stater är skuldsatta upp över öronen. I slutänden förväntas medborgarna stå för jättenotan, som har sitt ursprung i politiska felsatsningar, missberäkningar och ren och skär dumhet.
Är det rätt av våra folkvalda att belåna ett land, med medborgarna som yttersta säkerhet?
Det är nog inte så många som tänker på det här, men i praktiken är ju medborgarna inte ansvariga, de kan ju lämna landet, och på så sätt också lämna skulden. Vi är inte livegna och kan flytta nästan vart som helst i världen.
Alltså är inte medborgarna, tekniskt sätt, en god borgenär för politikernas lån. Nu kan ju inte alla medborgare flytta, tillräckligt många kommer alltid att finnas kvar för att via skatten betala räkningarna.
Den filosofiska frågan lyder emellertid, är det möjligt och rätt att ta lån i andras namn?
Varför låter vi våra politiker skuldsätta oss?
Redan nu, innan Cypern ens fått sitt nödlån, medger tongivande ekonomer att pengarna inte räcker och att landet måste ha mer eller någon typ av skuldavskrivningar.
Samma problem finns egentligen fortfarande i Grekland, och man kan spekulera om de bägge länderna kommer att tvingas lämna eurozonen, eftersom lånen och trojkans pålagor i längden är ohållbara. Krisen riskerar att permanentas, och hämmar både tillväxt och EU-samarbetet.
Finansmannen George Soros menar att många av krisens fundamentala problem skulle kunna lösas med gemensamma eurobonds, nationalekonomen Danne Nordling skriver utförligt om detta. Eurobonds har varit på tapeten förut, men Tyskland har sagt nej, och har genom sin obeslutsamhet förvärrat krisen.
Mycket kortfattat är eurobonds en slags skuldförbindelser som alla medlemsländerna tar på sig solidariskt. Och finanspaktens länder skulle få konvertera hela sin statsskuld till euroobligationer. Konkurshotet skulle försvinna, riskpremierna sjunka, bankernas balansräkningar förbättras liksom de skuldsatta ländernas budgetar genom att räntebördan blev mindre, anser Soros.
Kanske borde tyskarna lämna eurozonen om de inte vill ta tjuren vid hornen och göra något åt problemen som hotar att spräcka hela unionen?
Konspiratoriska röster skulle kunna hävda att det är det tyskarna egentligen vill, att lösa upp unionen och den gemensamma valutan.
Som andra världskrigets förlorare har mycket av dagens EU samarbete påtvingats landet. T o m euron var något som tyskarna vägrade till en början, med Frankrikes envisa förhandlingar gav resultat och tyskarna gav med sig till slut. Nu har Tyskland åter igen blivit Sydeuropas hatobjekt, man jämför Merkel med Hitler, och ser Nordeuropa som en kolonialmakt.
Har vi tappat tron på EU?
Att folket i många länder inte längre bryr sig om samarbetet är uppenbart. Många vill ha tillbaka sina nationella valutor, plötsligt inser man styrkan hos de “svaga skvalpvalutorna” som man trots allt kunde kontrollera.
Men politikerna då, har de också tappat tron på EU? Ja, man undrar ju. Det händer absolut ingenting, inga steg tas mot en lösning av eurokrisen, den bara fortsätter och förvärras ytterligare.
Snart har vi glömt Cypern, och trojkan måste ta itu med Spaniens banker, och sen står Slovenien på tur, därefter Italien och sedan Frankrike. Samtidigt måste de redan krisdabbade länderna fylla på med mer nödlån och eventuellt skuldavskrivningar.
Det var inte det här vi ville, vare sig med EU eller den gemensamma valutan.
Vi kommer aldrig upp till ytan. Och krisen förvärras ytterligare, då det stora lånelandet Tyskland också riskerar att drabbas då stora delar av landets export går till Europa, samt att problemen i Japan också påverkar ekonomin.
Det räcker med en liten gnista för att hela bygget ska rasa. Om t ex finnarna röstar nej till Cyperns nödlån, då lämnar cyprioterna valutaunionen vilket kan påverka hela samarbetet. Det finns också en risk att det cypriotiska parlamentet röstar nej till förslaget. Och även om alla röstar ja, och det är frid och fröjd i några månader, ja, ni vet vad som väntar. Krisen fortsätter. Och alla lösningar tenderar att bli vackra fraser utan någon förankring i verkligheten.
Förmodligen har Soros rätt, blir det inga gemensamma obligationer så är det kört för euron. Och när våra lokala politiker inser att det är kört, och ingen hjälp kommer från Bryssel, samt att euron dessutom sakta men säkert tappar i värde. Då kommer de att agera därefter. United we stand, divided we fall.
Det tyska parlamentet röstade med stor majoritet ja till 10 milj euro i nödlån för Cypern. Motiveringen var bland annat att skapa stabilitet i eurozonen, och att Cypern var systemkritiskt för valutaunionen.
Kanske var det därför man väntade i över ett år med att lösa cypernproblemen, då den förra cypriotiska regeringen förmodligen hellre lämnat samarbetet, vilket möjligen hade skadat den gemensamma valutan och finansmarknaden. Alltså väntade man tills den EU-vänlige presidenten Anastasiades blev vald, medan skulderna växte och blev ännu större.
Hursomhelst, nu ska nödlånet även godkännas av det cypriotiska representanthuset. Och det finns ett stort motstånd mot EU, trojkans villkor och hur Cypern blivit behandlat. Man vill inte återigen bli en koloni, utan stå på egna ben.
Grundtipset är att miljöpartisterna röstar nej, så även socialister och kommunister, eller att de sistnämnda lägger ner sina röster. Den styrande höger-centerregeringen har inte egen majoritet i frågan. Förmodligen blir det ett tveksamt ja. Men man vet aldrig.
Än så länge har inga pengar tagits från någons bankkonto, den kontroversiella räddningsplanen är inte satt i verket. Och man har haft tid på sig att förbereda pundets återinförande, om lagstiftarna säger nej. Vi väntar spänt på nästa steg i historien om EU:s uppgång och fall.
EU-politikerna har startat någon slags klappjakt på lågskatteländer som Cypern och Luxemburg. Men finns det inte en poäng i ekonomisk integritet? Politikerna behöver ju inte veta allt om dig.
En valuta att sämja dem,
en valuta att främja dem,
en valuta att i mörkrets vida riken tämja dem.
Ska vi ha samma penningar i Europa, eller en hel hoper olika? För mig spelar det ingen roll, jag vill bara ha ett fungerande valutasystem. Jag är ingen politisk idealist, jag bryr mig inte om hur du nyttjar dina sedlar och mynt, bara du respekterar några enkla grundläggande principer som handlar om respekt för den enskildes liv, hälsa och egendom.
För mig handlar politik om principer, inte visioner; jag har ingen idé om hur livet bör vara, eller hur andra ska leva sina liv. Jag vill ha en statsmakt som inte lägger sig i, som inte intervenerar, som inte moraliserar, förmanar eller lockar. Och fungerar inte euron – vilket blir alltmer uppenbart – så bör vi skrota den och hitta på något annat. Det är inget att gråta över.
Staten är vår vakthund, den har vi gemensamt införskaffat för att den ska vakta våra dörrar. Det är en stor och dum hund, men den biter hårt om någon gör något dumt, det är dess uppgift. På senare tid verkar den dumma hunden inbillat sig att den är herre i huset. Den lägger sig i hushållsekonomin också. Annars gillar den som vanligt att rulla sig i jorden och bajsa i rabatten.
När vi ändå funderar på att byta penningar. Vi kanske skulle skaffa oss en annan hund också?
När den cypriotiska finansministern ville hoppa av förhandlingarna redan på ett tidigt stadium, och lämna sin tjänst, anade man oråd. Sedan kom chocken med bankkonfiskationen, något som aldrig förekommit inom EU. Och nu detta, Cyperns lånebehov har plötsligt ökat från 17,5 till 23 milj.
Insatsen för detta nya lån har nästan fördubblats, från 7 till 13 milj euro. Hur den cypriotiska regeringen ska få ihop dessa pengar är för mig en gåta.
*
Uppdatering. Det visade sig att den här nyheten mest var ett rykte, det verkar stämma att lånebehovet är större, men det blir inga mer lån från EU, ECB & IMF.
