Ja, det kan jag faktiskt, men det vore ett ganska otrevligt ställe. Läs mer om Wikipedias protest mot lagarna som stryper friheten på internet.
Tag Archives: Demokrati
Sätt handklovar på politikerna
Våra politiker är tillsatta i fyra år, valda av folket att vara deras förlängda arm, och agera på deras uppdrag. Det är en del av den representativa demokratitanken.
Under dessa fyra år kan politikerna stifta allsköns lagar och förordningar som främjar eller inskränker medborgarna både ekonomiskt och praktiskt. Skattehöjningar och övervakning på internet är exempel på det senare.
Politikerna kan också ta enorma lån för att förverkliga sina politiska ambitioner. Men efter fyra år är politikerna borta, några andra tar vid, men lånen är dessvärre kvar. Det är detta som har hänt i länder som Grekland, Irland etc.
Den genomsnittlige irländaren eller greken kan vara hur skötsam och sparsam som helst. Men om staten misslyckas med att sköta den gemensamma ekonomin drabbar detta alla, i form utav skattehöjningar, åtstramningar, och andra statliga sparåtgärder.
Mot bakgrund av detta förstår man varför greker och många andra folk försöker undvika att betala skatt. Varför ska de försörja inkompetenta politiska visioner som de kanske inte ens delar?
Dagens statsekonomiska skuldkris inom EU är ett perfekt exempel på mina tankar. Här har politikerna misslyckats totalt, den gemensamma valutan har fått hela det vackra projektet att kapsejsa.
Stater i söder med svagare ekonomi har fått låna pengar till samma villkor som de rikare länderna i norr. Resultatet har blivit ett skuldberg utan like, och utan någon som helst lösning i sikte.
För att förhindra liknande saker i framtiden talar våra folkvalda om att reglera finansmarknaden ytterligare, tvinga banker att skriva av skulder, och andra ingrepp i den privata marknaden.
När alla egentligen vet att felet är politikernas, och om något borde regleras så är det politiken. Har politikerna mandat att ta miljardlån? Och spela bort våra skol-, vård- och pensionspengar?
De folkvaldas spelplan borde begränsas rejält. Personer som sitter i parlamentet i några år, och därefter slipper allt ansvar, utan skuld eller påföljd ska inte ha möjlighet att skicka in oss i ett ekonomiskt Limbo.
Politikernas misslyckande – cut the middle man
Här på Cypern befinner vi oss i efterdyningarna av flottbas-katastrofen utanför Limassol. En väldig explosion slog ut öns viktigaste kraftverk som ligger strax intill. I flottbasen förvarades 98 containers innehållande vapen som beslagtagits i enlighet med ett FN embargo; de skulle till Syrien från Iran i ett cypriotisk-registrerat fartyg. När sedan vapnen väl var beslagtagna var det ingen som ville kännas vid dem, tills en svårsläckt skogsbrand fick hela förrådet att sprängas i luften.
Vad jag förstår så var varken den cypriotiska försvarsmakten eller vapenexperter särskilt förtjusta i att lådorna förvarades under bar himmel utsatta för väder och vind. Däremot ville politikerna det, de ville inte frakta bort vapenlasten eller destruera den, för att inte stöta sig med Syrien. De gömde huvudet i sanden.
Nu när man varit så snäll mot Syrien kanske de gladeligen hjälper till att betala återuppbyggnaden av kraftverket? Detta beräknas kosta över en miljard euro? Knappast.
Den politiska expertisen och det politiska kunnandet lyser allt som oftast med sin frånvaro. Givetvis tillfrågar politikerna experter, och gör utredningar, och likväl tar de ofta ett beslut som inte överensstämmer med de klokas goda råd. Detta gäller alla politiker, såväl greker, irländare eller amerikaner som inte kan handskas med landets ekonomi, eller EU-politiker som i smyg vill bygga ett Förenade Europa, eller kinesiska politiker som inte förstår att de mänskliga rättigheterna gäller alla, inte bara de själva.
Ibland undrar jag varför vi inte använder oss av principen cut the middle man och sätter experten i parlamentet istället för politikern? Experten besitter ju kunskapen, varför ta en omväg via politikern? Är jag en dum elitist, som inte förstår att folket måste ledas av politiker insatta i byråkratin försedda med idéer och ideologier? Om man med elitist menar att kompetenta människor ska sitta vid rodret så är jag nog en elitist, absolut.
Den ursprungliga demokratitanken handlade om just detta, att läkare, ingenjörer, militärer, journalister, företagare och helt vanliga arbetare skulle sitta i parlamentet och besluta om riktlinjerna för landets styrelse. Nu sitter det politiker där, som odlats fram i politiska plantskolor. Sällan har de arbetat i samhället och haft gedigna opolitiska karriärer. Har vi tur har de lite juridiska eller ekonomiska studier bakom sig – annars är de alla lekmän, de som styr och ställer med våra liv.
Det är tur att det ändå funkar så bra som det gör… relativt sett alltså.
Tvångsförvaltning av den grekiska ekonomin?
Idag ordnas ett storbanksmöte anordnat av IFF med anledning av den grekiska krisen, de tongivande länderna är Tyskland och Frankrike, vars utrikesministrar spelar första fiolstämman. Om Grekiska politiker ens är med i orkestern framgick inte av artikeln.
Det hela verkar handla om hur Grekland ska göra en konkurs utan att det kallas för konkurs, och helst inte ens märks. Man försökte häromdagen genom att förlänga löptiden på en del obligationslån som löper ut de närmaste åren till 30 år. Men den gubben gick inte, tilltaget tolkades som en konkurs av kreditvärderingsinstitutet Standard & Poors och Fitch Ratings. Och nu sitter bankvärlden och ånyo och funderar över hur man ska administrera skuldberget.
Är det bara jag som upplever att Grekland, landet som det handlar om, inte längre är med i matchen? Åtminstone har man inte så mycket att säga till om. Kanske blir man tillslut en förbundsstat tillhörande Tyskland eller en provins i Frankrike?
Ska EU tvångsförvalta olydiga stater?
För att en gemensam valuta ska fungera smärtfritt krävs en gemensam finanspolitik och en gemensam centralbank, något som i dagsläget saknas i EU. Istället har medlemsländerna ett finansiellt regelverk som de ska hålla sig till, och om alla sköter sig säkras den gemensamma valutan.
I praktiken är det emellertid svårt för 27 skilda länder, kulturer och ekonomier att enas om gemensamma finansiella riktlinjer, inte ens A-barnet Tyskland håller sig till alla regler och förordningar.
Hur ska man då försvara euron? När det finns politiker som driver sina länder med lån på lån på lån, som aldrig kan betalas av. Hur ska bankrupta stater backa upp värdet på den gemensamma valutan?
För unionsbyggande EU-politiker är Greklands kris ett fantastiskt tillfälle att stärka greppet. Nu kan man hävda att vissa länder inte klarar av att sköta sin ekonomi, och därmed kräva hel eller delvis tvångsförvaltning, för att klara den gemensamma valutan. Ju mer man piskar upp stämningen och svartmålar greker och andra, desto större blir kraven på att EU ska intervenera. Och fler länder står på tur, Portugal, Irland, Spanien etc.
När de inflytelserika medlemsländerna tillslut tvångsförvaltar merparten av de andra staterna, då har EU slutligen blivit en riktig federation, ty då finns en gemensam centralbank och gemensam finanspolitik. Då är den gemensamma valutan säkrad – åtminstone från inre finansiell splittring.
Och politikerna har slutligen fått sitt efterlängtade Förenade Europa.
Kvällens omröstning i det grekiska parlamentet kan vara avgörande för den fortsatta utvecklingen, om grekerna röstar nej till fortsatta lån, finns det fortfarande en chans att vända skutan även om det är en mycket hård väg att vandra. Om Athen skuldsätter sig ytterligare förlorar hon sin värdighet och självständighet, och blir en vasallstat till Bryssel, så som hon en gång var en sömnig utpost till Rom, Bysans och Ottomanska riket.
Passkontroll
Numera måste du lämna fingeravtryck när du ansöker om pass. Du placerar bägge pekfingrarna på två infraröda plattor, och fingeravtrycken lagras på ett chip som finns inbakat i passet.
Om du går till polisstationen på Kungsholmen får du dessutom köa i en timme. Det går enligt uppgift lite snabbare på måndagar om man har tur. Därutöver får du betala 400 kr för kalaset. Det blir en diger slant för en familj med två vuxna och två barn. I praktiken reseförbud för den som ont om slantar har.
Statsmakten litar allt mindre på medborgarna, trots att medborgarna i vårt land har ett stort förtroende för statens välvilja. Du måste betala dyrt för den självklara rättigheten att resa, och du får lämna fingeravtryck som en simpel brottsling. Förmodligen är det bara en tidsfråga innan man får lämna DNA-prov.
Paranoid, jag? Låt oss se hur det ser ut om tio år. Om den här övervakningstrenden inom politiken fortsätter så har vi medborgare snart inte kvar ett uns av integritet eller privatliv. Du är märkt som en kossa med plastlapp i örat, kodad och arkiverad i statens överfulla databaser. Till vilken nytta, kan man fråga sig? Är det terroristhotet som spökar, eller handlar det om något svårare och märkligare som vi vanliga dödliga inte förstår?
På passexpeditionen på Kungsholmen finns det en udda symbol i golvet, en mosaik av svarta stenplattor. Mönstret bildar en fasces, den romerska ordningsmaktens symbol, ursprungligen ett spöknippe som man kunde banka skiten ur buset med. Vid värre upplopp kunde vapnet förses med yxblad.
Fasces används än idag ibland som symbol för ordning och reda, för polismakten eller statsmakten, och utgör dessutom den första stavelsen i ordet fascism.
—
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, demokrati
Rätt eller fel att bomba Libyen?
Just när Kadaffis styrkor var på gång att återta initiativet i det Libyska upproret la sig västmakterna i, med sanktion av FN, och satte igång att bomba strategiska mål i landet. Generellt sett har medier och debattörer stött rebellerna som vill störta diktatorn Kadaffi, som suttit vid makten sedan slutet av 60-talet.
Många frågade sig varför västmakterna inte gjorde något när Kadaffi brutalt började bomba sitt eget folk? När fransmän, britter och amerikaner väl började intervenera svängde debatten till att fråga sig varför väst lade sig i? Det finns ju massor av diktaturer i Arabvärlden, varför just Libyen? Amerikanerna vill väl åt oljan som vanligt, är väl svaret de flesta nöjer sig med.
Det är inte lätt att vara stormakt; antingen är man ett svin som inte gör något, eller ett svin för att man lägger sig i.
Är det då i enlighet med folkrätten att blanda sig i en suverän stats affärer, speciellt när det rör sig om ett inbördeskrig? Om detta kan man dividera länge. Men med tanke på att FN sanktionerat ingreppet, och att Libyen är med i FN så får vi väl anse att inblandningen i Libyens affärer är förenligt med folkrätten. Dessutom finns det ett begrepp som kallas för tyrannicid (tyrannmord), något som anses rättmätigt och gott för allmänhetens bästa.
Frågan är vad som kommer efteråt? Blir det radikala islamister som tar makten i Libyen nu, eller ett demokratiskt valt parlament enligt västerländsk modell? Detta är förmodligen själva anledningen till att väst inte intervenerat tidigare, man är rädd för efterverkningarna, ingen vill ha ett nytt Iran.
Och varför går man in i Libyen, och samtidigt tolererar andra diktaturer i området som exempelvis Saudiarabien, och till och med samarbetar med dem? Givetvis blir det en del falskspel här, men realpolitik är sällan logiskt perfekt; vi får nöja oss med att det förmodligen blir en diktator mindre under den närmsta månaden.
Och sist men inte minst, ska Sverige lägga sig i? Vi som avvecklat och knappt ens har ett försvar? Ska Sverige skicka ett antal stridsflygplan till Libyen? Det är givetvis en samvetsfråga, en praktisk fråga, samt en militärstrategisk-politisk fråga.
Skulle vi vilja ha hjälp från andra länder om vi själva befann oss i en militärt svår situation? Kan vi överhuvudtaget hjälpa till, finns resurserna? Och hur kommer omvärldens bild av landet Sverige att ändras om vi blandar oss i? Finns det en risk att vi blir utsatta för vedergällning eller terrorattacker pga vår inblandning? Och finns det ett folkligt stöd för inblandning?
Är det inte bättre att vi skickar ner några pallar med mellanmjölk istället?
—
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, Libyen, Kadaffi
Partidemokrati?
Vart fjärde år har vi val i Sverige, då lägger vi lappar i kuvert och lämnar över dem till valförättarna, som samlar rösterna, räknar och rapporterar vidare. När alla röster är räknade vet vi vilka politiska partier som vunnit, och vilka personer som kommer att sitta i riksdagen, stifta lagar och utse landets regering.
Vilka namns som finns på lapparna är däremot en annan femma. Partierna har inga interna val om vem som ska bli partiledare eller vilka som ska vara valbara. Nej, personerna nomineras ofta av en valberedning. Förfarandet är vanligt i småskaliga sammanhang t.ex när man väljer styrelse till en bostadsrättsförening eller till en idrottsklubb.
Systemet är som upplagt för fusk och taskspeleri. Det gäller att hålla en neutral fasad för att bli nominerad, den som sticker ut för mycket blir ofta negligerad. Man kan också blockera obekväma personer genom att föreslå neutrala ofarliga medlemmar. Vi ser ett smakprov på denna cirkus hos socialdemokraterna just nu, inför kongressen och valet av ny ordförande.
Varför inte anordna regelrätta val inom partierna istället? De som känner sig kallade träder fram, berättar om sina visioner, och därefter får medlemmarna rösta fram både partiledare och de som ska stå på valbar plats på röstsedlarna. Sedan är det folkets tur att vart fjärde år ta ställning till vilka av dessa som ska gå vidare till riksdag och regering.
I en demokrati borde alla politiska val vara demokratiska. Och inte blott en angelägenhet för den innersta kretsen i den politiska aristokratin.
—
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, socialdemokraterna, sossarna, kongressen, partiordförande
Den arabiska järnridån faller
Det som nu händer i arabstaterna, med revolter och folkligt missnöje, kan kanske jämföras med östblockets sammanbrott i slutet av 80-talet. Det sovjetiska kommunistexperimentet var fullständigt förödande, miljoner människor mördades, deporterades och många flydde till väst. Näringsliv, produktion och innovation kom aldrig upp på västvärldens nivåer. Det var egentligen bara en tidsfråga innan allt skulle braka samman.
Nu händer något liknande i den islamska världen. Efter årtionden av despotism och mystisk Kadaffi-socialism har libyerna tröttnat, liksom egyptier och andra grannfolk. Handeln och näringslivet är på många håll kraftigt skadat av misslyckad politik, korruption och nepotism. Arbetslösheten är hög, och inte ens folk som har utbildat sig i väst förmår skapa sig en dräglig tillvaro.
Vad var det då som utlöste diktatorernas skakiga resa i arabvärlden? Är det Obamas mjuka samtalston, det ekonomiska misslyckandet, fattigdomen, intoleransen, Bush hårdföra politik eller yttrandefriheten på internet? Kanske får vi lämna över detta till framtidens historieskrivare. I dagsläget är det svårt att se skogen för alla träd.
Kanske får vi också rannsaka oss själva, västerländska politiker har länge i tysthet accepterat alla dessa despoter, för att området ska förbli stabilt. Men diktaturer är aldrig stabila, det borde vi förstått för länge sedan, och låtit bli att klappa Mubarak, Kadaffi & Co på ryggen.
Frågan är vad som kommer efter revolterna? Kommer nya diktatorer att ta över? Eller kommer hela regionen att bli ett islamistiskt inferno med sharialagar och medeltidsambitioner?
Min förhoppning, och gissning, är att araberna är trötta på tyranner. De vill ha demokrati, och en gynnsam samhällsutveckling som vi i väst. Förmodligen kommer det att sitta islamistiska partier i deras parlament, men det får vi leva med. Vi har ju kommunister och ultranationalister i våra folkförsamlingar, men har ändå kunnat bedriva demokratisk politik under många år.
Islamismen är ju i grunden ett inhemskt problem. Det handlar om konservativa element som inte gillar att Medelmustafa tar sig ett järn på lördagskvällen, att han lägger sig till med västerländska värderingar, att han moderniseras och sekulariseras.
Mot detta reagerar islamisterna. Hatet mot västvärlden är sekundärt, vi är ju redan förtappade, problemet är att vi influerar arabvärlden. Vi är det dåliga exemplet, Den stora Satan. Ett ord som i sin ursprungliga betydelse betyder fiende eller anklagare. Och det är sant, demokratiska länder bör alltid vara tyranners fiender.
—
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, arabvärlden, Libyen, Egypten, islam