Ska var och en ha rätt att bära vapen för att kunna försvara sig mot brottslingar och allsköns galningar? Den här debatten är möjligen lite hetare i USA än i Europa, vilket inte gör den mindre intressant.
Tanken att man skyddar sig själv och sina närmaste med vapen i hand är lika gammal som människan, den är äldre än vårt samhälle, äldre än vår civilisation.
Kanske är det tecknet på ett ordnat samhälle att man INTE behöver gå beväpnad till tänderna. Statens primära uppgift är att skydda medborgarna och se till att rättvisa skipas.
Rättsväsendet är det enda vi medborgare inte kan lösa själva, där behöver vi en neutral valbar part som representerar alla i samhället, som kan hålla sig borta från särintressen och mutor.
Tanken om vapenrätt går på sätt och vis emot tanken om nattväktarstaten. Om vi alla är beväpnade så behövs ju ingen stat längre, och vi kan vara säkra på att tvister och bråk utbryter förr eller senare, som löses med hämnd, blodshämnd och småkrig.
Staten borde vara själva motsatsen till detta oordnade samhälle, där alla hävdar sin rätt med våld eller med hot om våld.
Bildligt betraktat kan vi se det som att forntidens människor var trötta på fejder; de lade ner sina vapen, och lämnade över dem till överhögheten, som lovade att skapa fred och rättvisa.
Handlingen är inte bara en symbol för underkastelse. Nej, det här är den yttersta poängen med staten, och den symboliska alliansen mellan medborgare och statsmakt.
När medborgarna återigen känner att de INTE är säkra och vill beväpna sig, då är det något fel. Staten sköter inte sin primära uppgift längre. Staten upphör att vara stat, och medborgarna är inte längre medborgare.
Den här kartan gjorde jag till min engelska blogg Grafeus.com. Och jag tror många blir förvånade över att våra demokratiska traditioner är så korta. Det handlar alltså om när man senast tog sig ur en ockupation, diktatur, militärjunta, statskupp el dyl, eller när man tillät rösträtt för alla vuxna medborgare i nationella val.
Det ser mörkt ut i öster, men flera central- och östeuropeiska länder hade faktiskt demokrati lika tidigt som i norr, men man förlorade den under andra världskriget och vid kommunismens intåg.
Schweiz hyllas ofta för sin långa demokratiska tradition, men kvinnlig rösträtt inträdde inte förrän 1971, därav det dåliga betyget. Och närliggande Lichtenstein är fortfarande en monarki, där fursten har politisk makt, landet syns inte på kartan pga sin ringa storlek.
I övrigt är det förmodligen många som undrar hur det ser ut i Ryssland, Ukraina och Turkiet, där demokratifrågor och människorättsfrågor anses vara på glid. Formellt sett är de emellertid demokratier.
Enligt min karta är det Finland som har den längsta obrutna demokratiska traditionen i Europa.
Interna stridigheter inom den socialdemokratiska rörelsen är inget nytt, höger och vänsterfalangens motsättningar vädras måhända inte öppet, men har dessvärre präglat rörelsen under många år.
De svenska socialdemokraterna vill vara ett brett parti, som samlar anhängare av olika röda nyanser, samtidigt som man driver en ganska lam vänster-mittenpolitik kryddat med lite exotiska inslag. Dumheterna ökade under Olof Palmes tid, och löntagarfonderna var måhända droppen som fick bägaren att rinna över. Sedan dess har man sökt sig mer mot mitten igen.
Det breda anslaget har länge varit ett framgångsrecept som tilltalat vänster- och mittenröster, och man har kunnat vara den drivande kraften inom svensk politik i många år.
Men partiet fungerar dåligt i opposition. Kriser, affärer och allehanda problem drabbar partiet gång på gång. Partiledarna har kommit och gått, och förnyelsearbetet har avstannat.
Partiet anklagats också för slutenhet, bristande transparens och odemokratiska interna beslutsprocesser.
Kanske är det så att mer öppenhet skulle omvälva partiet totalt? Om alla ledande positioner vore valbara skulle förmodligen ett annat parti se dagens ljus.
Och det här gäller de flesta svenska partier. Sverige som gapar så högt om demokrati, solidaritet och rättvisa har ett uråldrigt nomineringssystem inom partiväsendet. Här finns sällan primärval eller öppna voteringar. Listan vi lägger i valurnorna har partitopparna gjort upp inbördes. Den demokratiska processen når inte ner till gräsrotsnivå. Vi väljer bland de som lagts fram åt oss.
EU-politikerna har startat någon slags klappjakt på lågskatteländer som Cypern och Luxemburg. Men finns det inte en poäng i ekonomisk integritet? Politikerna behöver ju inte veta allt om dig.
Den finska politikern Alexander Stubb menar (i en intervju med Skavlan) att den huvudsakliga skiljelinjen i EU-debatten går mellan s.k lokalister och globalister.
Lokalisterna är ofta emot invandring, EU och euron, medan globalisterna omfamnar den stora vida världen.
Måhända är det så, om man målar med mycket breda penseldrag.
Själv är jag globalist, jag är för fri arbetskraftsinvandring, inte nationalist – men väldigt mycket emot EU och euron.
Och jag tror inte att jag är ensam om att tänka såhär. Demokrati mår bäst av små format, regionalism. Jämför exempelvis med den schweiziska demokratin. När besluten flyttas långt bort från de berörde människorna uppstår ovilja, ointresse, politikerförakt och misstro.
En känsla av maktlöshet sprider sig, och det med rätta. Ty makt har ju förflyttats från dig, långt bort, till en centralbyråkrati. Och många pratar om Bryssel med avsmak, och försöker parera lagar och direktiv så gott man kan.
Och vad gäller den gemensamma valutan så får vi väl vid det här laget betrakta den som ett misslyckat experiment. En valuta kräver en centralbank och en finanspolitik, inte 17 olika varianter.
Många EU-företrädare använder just detta som ett argument för att centralisera ännu mer. Om vi skapar en verklig politisk union då skulle man kunna rädda Euron, tänker de. Problemet med avståndet till makten och det demokratiska underskottet kvarstår emellertid, och förvärras ytterligare.
Vi måste fråga oss varför vi vill ha en gemensam valuta? Är det så viktigt egentligen? Hur mycket blod svett, tårar och pengar ska det kosta att upprätthålla Euron?
Handlar det bara om att att kunna mjölka ut så mycket som möjligt ur Tyskland goda kreditvärdighet? Så att även mindre kreditvärdiga nationer ska kunna låna maximalt till låg ränta?
Det är ett väldigt dåligt syfte. Idag vet vi ju vart den här typen utav lånepolitik leder. Det är en undermålig anledning till att försöka sy ihop en union som fullständigt saknar folklig förankring.
Om man inte har folket med sig så kommer projektet att urarta, och vi kommer att se mer oroligheter, våld och ytterlighetspartier. Och centralmakten kommer förr eller senare känna sig tvingad att slå ner motståndet, och ja, då vet ni vart vi är på väg.
Ett decennium av krig är slut och vi håller på att återhämta oss ekonomiskt, sade Barack Obama under sitt tal, efter att ha svurit presidenteden i världens mäktigaste land för andra gången.
Han är en duktig talare och menar säkert det han säger, men vi som följt hans bana vet att de vackra orden sällan avspeglar verkligheten.
Är verkligen USA klar med kriget mot terrorismen och krigen i Afghanistan och Irak? Försvarskostnaderna har ökat under Obama. Landet är dessutom i dålig ekonomisk kondition, budgetunderskottet har vuxit under hans ämbetsperiod.
Den summariska avrättningen av Usama Bin Ladin lämnar mängder av obesvarade frågor, frågor som vi kanske haft svar på om han ställts inför domstol, dömts och fått avtjäna sitt straff, vilket är praxis i det västerländska rättsväsendet.
Obama kommer inte att nöja sig förrän de homosexuella behandlas lika i samhället, får vi veta. Det är ambitiöst och vackert, men vad ska han göra rent konkret? Vi vet att jämlikhet mellan kön, raser och sexuell läggning är något som tar tid, och svårligen kan lagstiftas fram – när lika rättigheten redan finns i lagboken.
USA ska vara möjligheternas land, för alla, oavsett om de är nyanlända immigranter eller bott i landet sedan frihetskriget, skanderar USA:s 44 president.
Detta är själva essensen bakom Amerikas förenade stater, som gjorde uppror mot kungamakten England och grundade den första moderna demokratin, medan vi européer fortfarande hade envälde och skråväsende.
USA blev världens mäktigaste land, både militärt, ekonomiskt och kulturellt. Kanske har Obama glömt varför? Det är bra att han påminner sig själv i sitt tal. Möjligheternas land kräver en stor dos frihet, det är själva oljan i maskineriet.
Terrordåden den 11 september 2001 var en startpunkt för det vi kallar för övervakningssamhället. Det var efter attackerna som USA Patriot Act klubbades igenom, och övervakningen av medborgarna svällde över alla gränser. I Sverige har vi FRA, Datalagringsdirektivet och Swift-avtalet. Sammantaget innebär det att alla dina elektroniska aktiviteter avlyssnas och lagras, internet, mail, telefoni, sms, banktransaktioner etc.
Det här är ju inte direkt förenligt med det öppna västerländska samhället. Vad vi upplevt efter 9/11 är ju snarare motsatsen, USA har t o m en facilitet i Guantanomo Bay på Cuba, där terroristanklagade personer kan sitta i princip hur länge som helst utan regelrätt rättegång. Man nyttjar dessutom skendränkning, en form av tortyr, för att få fångarna att avslöja åtråvärd information. Det finns många ord för dylik verksamhet, men de står inte att finna i det fria demokratiska samhällets ordbok.
Hur kunde det bli såhär? Var det rädslan för terrorismen som banade vägen för allt detta? Eller var det bara en förevändning?
Låt oss göra en snabb sammanfattning. Vi lever i en globaliserad värld där tankar, idéer, pengar varor och tjänster färdas över hela jordklotet med ljusets fart. Internet har sprängt alla gränser, du kan numera köpa nästan vad du vill och få det levererat direkt hem till dörren inom några dagar. Du kan också ta reda på fakta snabbt, motsvarande ett forskningsbibliotek och en handfull drillade assistenter till förfogande. Du kan skapa kontakter, skriva till dem, prata med dem, till och med videosamtala med dem. Pengar kan flyttas fram och tillbaka mellan olika banker, man kan köpa värdepapper, växla till olika valutor, i stort sett alla finansiella transaktioner kan genomföras med några tangenttryckningar. Något som förr om åren krävde åtskilliga besök på banken. Kulturen har blivit allt friare, musik, film och böcker finns i överflöd och ofta kostnadsfritt.
Medborgarna har blivit enormt mycket friare i och med internet. Till och med de värsta brutala diktaturerna har svårt att tygla dessa frihetliga krafter.
Om politiken, som den sett ut fram till internets födelse, ska överleva så krävs det mängder av repressiva lagar. Ta bara en sådan enkel grej som tullar, vilket kunde vara nog så krävande i en ickedigital värld med mängder av transporter och försändelser av olika slag. Tänk hur detta ser ut idag, när näthandeln breder ut sig, och varor och tjänster sprider sig amöbiskt över hela världen utan gränser, utan hinder.
För att kontrollera dessa flöden och för att kräva in tullavgifter så MÅSTE internethandeln kontrolleras på något vis.
Samma sak gäller penningtransaktioner som kan utföras på sekunden runt om hela jorden. Hur ska en stat kunna utkräva skatt, eller ens kontrollera vad någon tjänar i ett dylikt samhälle? Medborgarnas banktransaktioner måste kunna kontrolleras annars utbryter snart anarki.
Bloggar, sociala medier och skvallerforum är också ett hot mot det etablerade samhället med dess i sten karvade lagar. Internet ställer allt på ända, det politiskt korrekta och det religiöst fromma finns snart inte längre. Och om de udda åsikterna når en kritisk massa så kan de utgöra ett hot mot statsmakten, som inte längre har monopol på sanningen. Därför måste även informationsöverföringen övervakas.
Om all kultur blir fri, hur ska mellanhänder, agenter och statligt subventionerade konstnärer motivera sitt uppehälle? Givetvis uppvaktar de statsmakten och kräver regleringar.
Den moderna övervuxna välfärdsstaten har inte en chans i ett fritt internet-samhälle, där man inte kan dra in skatt och tull, kontrollera försändelser, inkomster, kultur och jämka åsikter.
Därför är övervakningssamhället egentligen INTE ett resultat av 9/11. Terrordåden vid World Trade var snarare en förevändning att implementera de lagar som krävdes för att kunna konservera samhället som det är, och alltid varit, och alltid ska se ut – om vara makthavare får bestämma.
