Tag Archives: Arbete

Kina, jättebubblan på väg att spricka?

Posted on by

Vi har sett på Kina med avund de senaste åren, deras enorma ekonomiska tillväxt, storskaliga satsningar på infrastruktur och modernisering av urbana områden. Hundratusentals arbetstillfällen flyttar österut, medan väst avindustrialiseras.

Men utvecklingen följer ju sällan linjära mönster, hur länge kan detta fortsätta? Är Kinas framgångssaga snart slut?

Det är ingen hemlighet att när lönerna i Sydostasien går upp kan man inte längre fortsätta att masstillverka billiga produkter, då måste man satsa på kvalitet och egna innovationer istället, som t ex Japan, Korea & Taiwan. De började också som billiga plagiatörer på 60-70-talen men blev snabbt ledande inom sina gebit, med varumärken som exempelvis Sony, Samsung & Acer.

Om vi tittar på Kina så har man inte i lika hög utsträckning satsat på egna starka varumärken, många fabriker är utlandskontrollerade, och tydligen så säljer man produkter med minimal vinst för att hålla fabriker och folk i schack. Vi får inte glömma att Kina fortfarande är en totalitär stat, även om folk i väst lovordar stabiliteten i landet.

Kampen om tillverkningsindustrin är mångfacetterad. Många jobb utlokaliseras till det ännu billigare Afrika, eller till den gamla brittiska kronkolonin Indien, där vi västerlänningar gör oss enklare förstådda med språk och kultur.

Vad händer med Kina när väst har stora ekonomiska problem, och den värdefulla exportmarknaden sviker? Lägg därtill dyrare råvarupriser, sinande olja och naturgas.

Trångboddhet, miljöproblem, fattigdom och ofrihet kan skapa oro och politisk instabilitet, vilket de kinesiska makthavarna vill undvika till varje pris.

Kanske kommer vi i framtiden att se en renässans för europeisk industri och tillverkning? Här finns ju enorma resurser vad gäller arbetskraft, kunnande och kreativitet – och ju längre finanskrisen pågår desto billigare blir vår arbetskraft – på gott och ont.

Inom de närmsta 50 åren tror jag att vi kommer att se en harmonisering av tillverkningsekonomin, utvecklingsländer industrialiseras och närmar sig standarden i väst. Konkurrensen blir på mer lika villkor, tillslut finns det inga billiga länder att flytta tillverkningen till.

Om man kalkylerar in själva kostnaden för flytten, upplärning, stigande löner, kulturkrockar och kvalitetsaspekter så börjar vi snart närma oss skärningspunkten där det inte längre är lönt att flytta produktion till andra sidan jordklotet.

Är Kina en jättebubbla som håller på att spricka?

Nedan finns fler kommentarer kring ämnet:

Humanister – en kostnad för samhället?

Posted on by

Ska de som studerar humaniora få sämre villkor för studielån? Det tycker Svenskt näringsliv, som studerat humanisternas karriärvägar och menar att de inte är lika produktiva som t ex ingenjörer eller ekonomer.

På ett sätt kan jag förstå rapporten, ty jag är själv humanist, och har träffat på många slöfockar och överliggare under mina år på universitetet. Men märkligt nog är även de mest framgångsrika personer jag känner tillika humanister.

Svenskt näringslivs syn på framgång och utbildning kanske borde undersökas närmare? Hur kan man på förväg veta vilka vetenskaper som kommer att prestera välstånd och framgång i framtiden? Att vikta studiestödet vore att manipulera och styra studenterna, metoder som bara för några decennier sedan skulle ha avfärdats som socialistiska styrmedel eller dylikt.

Nej, den här kakan som Svenskt näringsliv serverar smakar inte särskilt gott.

Om det finns ett problem med lata studenter kanske man ska fundera på vilka krav som ställs i de svenska lärosätena, istället för att med luddig social ingenjörskonst framräkna huruvida deras studier eller karriärval är samhällsnyttiga eller ej.

Varför är de rika så rika?

Posted on by

Göran Rosenberg oroar sig i DN över att de rika blir rikare. Det finns multimiljärder som i praktiken skulle kunna hjälpa länder i nöd t ex Grekland eller bankrutta delstater som Kalifornien. Varför de skulle göra det är en annan fråga.

Att dagens rika är rikare än gårdagens är förmodligen en myt, Rosenberg har glömt personer som Rockefeller och Rothschild. Han glömmer också (förmodligen avsiktligt eftersom hans artikel skulle tappa styrfarten) att världsfattigdomen minskar i absoluta tal.

Medelklassen växer så det knakar i Asien, Sydostasien och Latinamerika. Och kineser har börjat att investera i det fattiga och utdömda Afrika, den kontinent som decennier av västeuropeisk bidragspolitik inte kunnat hjälpa.

Kulturvänstern oroar sig ofta mer över specifika personers rikedom än om den generella fattigdomen i ett samhälle. Möjligen bygger resonemangen på avund, tankar om strukturell rättvisa, eller en slags rädsla över att pengarna ska förvandlas till politisk makt?

Rikedom kan absolut förvandlas till makt, precis som fattigdom kan göra det, kanaliserat via fackföreningar och socialistiska partier. Det finns alltid en risk att enstaka inflytelserika personer kan påverka politiken, genom pengar eller andra påtryckningar.

Ett färskt exempel är musik- och filmbolagen som övertalar politikerna att bugga och övervaka elektronisk kommunikation (ACTA), trots att kopiering räknas som ett mindre brott mot upphovsrätten knappt jämförbart med snatteri.

Att stater blir utblottade vid finanskriser handlar mer om vårt inkompetenta bankväsende och politikers klåfingrighet, än att det finns rika människor. Få rika skulle investera i t ex grekiska staten, och se sina besparingar trollas bort av lallande politiker, och tio år senare står landet återigen vid ruinens brant.

Nej, politiska problem löses inte med pengar. Och vår avund mår inte bra av att prövas mot driftighet och kompetens. Det är upp till Rosenberg att starta nya företag, uppfinna bättre microchips, platta möbelpaket eller marknadsföra trendiga kläder för en billig slant. Därefter skulle han kunna rädda bankrutta stater hela dagen lång.

Under resans gång skulle Rosenberg inse att det hela var svårare än han någonsin trodde, och han skulle förmodligen ändra uppfattning. Han skulle inse att pengarna gör bäst nytta genom att återinvesteras i nya företag i teknikens framkant. Här skapas nya arbetstillfällen till världens växande befolkning, vilket genererar mer skattepengar, och mer överflöd, som ännu en gång kan investeras.

Att upphovsmännen ibland (men oftast inte) blir ofantligt rika är begripligt, med tanke på välståndet de skapar. Alla rikedomar såväl löner som skattemedel härstammar från det privata näringslivet. Politikerna är (till sin egen förtret) inte delaktiga i detta välståndsskapande, de har blott en fördelande och administrativ funktion, av de medel som hyvlas från rikedomarna.

Den bästa intellektuella bidraget och tillika välgörenheten till världen är att bygga företag, som försörjer och ger trygghet till människor, vars skattepengar kan bidra till bättre vård, utbildning etc. Att skänka slantar till enstaka välgörenhetsprojekt liknar mest konstgjord andning, vilket ibland kan vara viktigt, men efter ett tag måste patienten lära sig att andas själv.

—

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Sist in först ut

Posted on by

Sent omsider verkar det som om LO är beredda att diskutera LAS, och sist-in-först-ut-regeln. Det hela handlar varsel under kristider; de som varit anställda länge stannar kvar, och de senast anställda får gå.

Många tycker att det här är en rimlig regel, det skapar trygghet för de som arbetat länge och väl, och det uppfattas som rättvist att det gamla gardet får stanna medan de nya får sluta.

Om det hade gällt en frivillig sammanslutning, eller en klubb av något slag, utan krav på produktion eller ekonomisk avkastning – så skulle regeln möjligen kunna uppfattas som rättvis.

Men det handlar om ditt företag i kris – att någon lägger sig i vem du ska varsla, och vilka som ska få stanna kvar.

Någon annan bestämmer hur du ska sköta din firma. Du anses helt enkelt inte vara kompetent att själv göra urvalet.

Det kan mycket väl vara så att du just anställt två nya duktiga ingenjörer, och har flera andra anställda som mest går på tomgång, och väntar på att hitta ett nytt jobb. Om företaget går dåligt måste du varsla de nya förmågorna – oavsett hur viktiga de är för ditt företags produktivitet och långsiktiga framgång.

Facket lägger sig nämligen inte i dina skulder och problem, de får du ta hand om själv. Däremot har de parkerat en osynlig mullvad på personalavdelningen. Till syvene och sist handlar det om en socialistisk modell där fack och politiker vill kontrollera näringslivet allt mer.

De bryr sig inte så värst mycket om löntagarna heller, sist-in-först-ut-regeln slår ju naturligtvis hårdast mot nyanställda och ungdomar, de grupper som facket verkligen borde värna, övertyga och erbjuda sina tjänster.

Kanske är det inte en överraskning att fackföreningarna i landet står inför en enorm åderlåtning, medlemmarna lämnar och nya strömmar inte till. Frågan är hur ska ett fackförbund verka utan medlemmar? Styrkan ligger ju i att löntagarna organiserar sig och bildar en motpart till företagens organisationer; här löser man konflikter och bygger gemensamt en god tillvaro både för arbetare och arbetsgivare.

Ibland tror jag att socialister och arbetarkämpar har glömt att löntagarna och arbetsgivarna lever i symbios. Därför måste vi tillämpa regler som ger största möjliga trygghet och frihet åt BÄGGE parter.

Länge har man ensidigt byggt löntagarnas rättigheter, medan man blott betraktar arbetsgivarna som ymnighetshorn, varifrån allsköns godsaker och skattepengar strömmar i all oändlighet.

Tyvärr fungerar detta inte i verkligheten. Arbetstillfällena och även entreprenörerna flyttar till andra länder, som erbjuder bättre villkor. Sedan 1950 har knappt några nya arbetstillfällen skapats i Sverige inom den privata sektorn, trots att befolkningen ökat med över 2,3 miljoner!

Och kvar sitter vi med igenbommade industrier och en landsort i kris. Sist in först ut.

—

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Välfärdsstaten cementerar utbildningsklyftor

Posted on by

Danne Nordling skrev häromdagen intressant om en undersökning som pekar på skillnaden mellan barn till högutbildade och lågutbildade och deras respektive kunskapsnivåer.

Efter decennier av klasskampsretorik och socialistiskt experimenterande visade det sig att Sverige låg kraftigt under medelvärdet. Barn till lågutbildade i Sverige presterade sämre i grundläggande samhällskunskapsfrågor – här i det socialistiska paradiset Sverige – hur är det möjligt? Vi blir slagna av både Estland, Österrike, Italien m.fl.

Våra skolor kanske inte är de bästa i världen, men de är inte helt usla, vi kan inte skylla allt på trasiga skolböcker och trötta lärare. Och möjligen är välutbildade föräldrar mer engagerade i sina barns utbildning än lågutbildade, men är skillnaden verkligen så stor? Hur kan vi ligga efter Cypern, Litauen m.fl i undersökningen?

Mitt eget svar på detta handlar framförallt om lönebilden i Sverige. Ponera att din far är rörmokare, han är ganska duktig och har jobbat några år i branschen. Han tjänar mellan 25-30 000 kr/mån. Sen jobbar han lite svart på kvällar och helger, mest åt folk han känner eller rekommendationer, det blir några kronor även där. Så här funkar det inom många hantverksyrken. Och även verkstadsarbetare tjänar bra, speciellt med tanke på hur kort utbildning de har.

Jämför detta med t.ex en bibliotikarie där medellönen oftast ligger under 25 000 kr. Och det finns ingen möjlighet att jobba svart om kvällar och helger. Lönebilden är tyvärr ganska låg för många akademikeryrken i Sverige, såsom museiintendent, arkeolog, grundskolelärare, gymnasielärare etc etc.

Då uppstår givetvis frågan – om din farsa är hantverkare och drar in 30-40 lök i månaden – varför i h-e du ska satsa på skolan och bli t.ex bibliotikarie eller lärare? Kan det vara så enkelt att barn till lågutbildade möjligen inte lyssnar på lektionerna, eftersom de inte behöver göra det av karriär- och praktisk-ekonomiska skäl. De vill inte läsa på universitet, de vill bli hantverkare, precis som farsan.

—

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Är verkligen jobben det främsta för sossarna?

Posted on by

I ett intressant inlägg förklarar den alltid lika påläste Danne Nordlig varför socialdemokraternas “jobbkongress” kan betraktas som en bluff. Inga konkreta idéer presenterades, den socialdemokratiska politiken är lika vilsen som tidigare.

Jag vill också tillägga att jobbfrämjande politik tyvärr inte tillhör sossarnas kärnverksamhet, utan det är den s.k tryggheten som sätts i första rummet. Och här avses statliga bidrags- och ersättningssystem. Det är snarare så att dylik politik fungerar lite bättre när det finns påtaglig arbetslöshet, då kan socialdemokraterna hjälpa de svaga.

Medan alliansen uttryckligen gått till val på att sänka skatterna – då måste de förenkla för företagen så att de kan anställa fler – vilket ökar antalet skattebetalare som då medger skattesänkningar.

Här finns med andra ord inneboende partipolitiska kontraster. I praktiken skulle sossarna kunna var ett mer arbetsfrämjande parti, det finns ingen motsättning mellan detta och den socialdemokratiska ideologin. Men de har sedan 70-80-talet gjort ett val, där bidrag och ersättningar i praktiken premieras mer än en politik som främjar jobb. Kanske är det ett arv från oljekriserna och de stora strukturomvandlingarna, den dåvarande krispolitiken permanentades måhända?

Nu inser ju de flesta att ett arbete skänker mer trygghet än statliga socialförsäkringar, både vad gäller pengar i plånboken, utveckling, självkänsla och framgång. A-kassa är en tillfällig lösning i de flestas ögon, även om det periodvis använts som långsiktig försörjning i glesbygd och krisregioner. Med risken att problemen permanentas, en alltför långvarig a-kassa uppmuntrar inte folk att flytta dit jobben finns eller starta eget.

Borgarna borde lägga en strategi för att återerövra det politiska begreppet trygghet – idag betyder det bidrag – det borde betyda arbete.

Jag upplever det som att många glömmer att arbete är vägen till framgång, dels den egna personliga framgången, men även samhällets, i form utav fler skattebetalare.

Att höja skatterna är ett misslyckande, då har man ju misslyckats med att främja företagen, så att de kan anställa fler medarbetare som i sin tur tillför mer skatt.

—

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Posted in Uncategorized | Tagged

Folket har slutat att tro på Mona?

Posted on by

Idag hittar vi en debattartikel av Mona Sahlin i DN. Ett av budskapen är att folket har slutat att tro regeringens arbetsmarknadspolitik. Ett ganska magstark budskap från socialdemokraterna,  ett parti som för tre år sedan inte alls tog jobbfrågan på allvar. Är det nu meningen att Svensson ska köpa grisen i säcken, och satsa på Sahlins “jobbpolitik”, som tills alldeles nyligen inte fanns? Och frågan är om den ens finns nu? Hon går inte närmare in på några specifika åtgärder, utan blott att man ska ta tillvara på olika krafter som kommer från näringslivet. Vad det nu betyder.

Hon flirtar dessutom med liberala tongångar, kanske avsett för de skeptiska storstadsborna?

Socialdemokratin är en frihetsrörelse – vars främsta uppdrag är att se till att skapa möjligheter för alla individer att själva styra sina liv och sina livsval. För att det ska vara möjligt måste den sociala rörligheten öka – genom att förbättra människors möjligheter att växa med kunskap och sätta stopp för alla former av diskriminering. Vår socialdemokratiska frihetsdröm förutsätter därför jämlikhet.

Märkligt då att denna frihet inte ska gälla företagare, stora som små. Socialdemokraterna är ju kända för att lägga så många hinder i vägen för företagande som bara är möjligt. De höga skatterna och arbetsmarknadslagstiftningen är bara några exempel.

Skattepengarna som driver välfärdståget kommer från näringslivet – via skatt på arbete, arbetsgivaravgifter, moms etc. Och ju mer man mjölkar företagen, desto mindre mjölk ger dessa magra kor. Att höja skatten ytterligare – i och för sig avsett att värna välfärden – ger dessvärre ännu olyckligare och eländigare kor.

Att avreglera och sänka skatterna däremot förenklar för företagen, de kan plötsligt nyanställa, investera, öka sin produktion etc. Och då ökar den totala skattebasen – utan att man behöver höja skatten för gemene man. Ju fler som betalar skatt, desto mer i statens kassakista, och mer till vård och skola. Till gagn för både arbetare och direktörer. Vi är ju trots allt alla beroende av varandra. Utan entreprenörer inga företag, och utan arbetare ingen massproduktion, och utan massproduktion inga konsumentvaror, blott naturahushållning och lyxartiklar för aristokratin. Och vi söker fortfarande med ljus och lykta efter en socialdemokratisk politik för 2000-talet…

—

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Posted in Uncategorized | Tagged

Kapitalismen i kris…

Posted on by

Vi har vant oss vid att företagare skapar jobb åt oss, och att dessa jobb oftast finns till hands via arbetsförmedlingar och rekryteringsfirmor. Och om vi inte får napp så hjälper staten och fackföreningarna oss med försörjning, dvs a-kassa. Trygghet.

Vi förlitar oss på att entreprenörer och kapitalister ska driva så pass många och stora företag att det blir jobb åt alla, och att skatteintäkterna från dessa verksamheter ska försörja statsapparaten. Och att vi genom utbildning och karriärvägar kan skapa oss en bättre framtid, både materiellt och själsligt.

För 150 år sedan fick vi förlita oss på egenhändigt skapat arbete, jordbruk, naturahushållning, hantverk, handel etc. Det fanns inte så många industrier, nästan alla var fattiga bönder. Men teknik och vetenskap gjorde hela tiden framsteg, och industrialismens lokomotiv dånade ut från perrongen.

Dåtidens hantverkarbodar blev till manufakturer, som i sin tur blev fabriker och därefter industrier. Istället för att tillverka en klocka, som kostade 100 000 kr, kunde man nu tillverka många klockor som kostade avsevärt mycket mindre.

Varor och tjänster blev nu tillgängliga inte bara för ett fåtal utan för en massmarknad, och de utblottade bönderna blev istället fattiga fabriksarbetare. De fattiga arbetarna organiserade sig emellertid, liberala nymodigheter som mötesfrihet födde arbetarsammanslutningar och fackföreningar.

Arbetarna insåg att strejker och förhandlingar var en snabbare väg till rättvisa än blodig revolution med oklar utgång. Och kapitalisterna insåg att de anställda var en mycket viktig resurs, och det föddes en ömsesidig respekt och tillit.

De fordom tandlösa, loppiga, utblottade böndernas ättlingar går numera omkring med iPodar, Acne-jeans, och dricker färskpressad apelsinjuice från Florida. Tonåringar räknar integraler i skolan, hemma umgås de i virtuella världar, och kommunicerar över hela jordklotet.

Kapitalismen är i kris…

…och det finns snögubbar i helvetet.

—

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Den BLÅRÖDA röran

Posted on by

Varken den borgerliga alliansen eller de rödgröna säger sig vilja samarbeta med Sverigedemokraterna vid en valutgång där det nya partiet blir vågmästare. Och med tanke på SD:s invandrarskeptiska budskap så bör vi ej förvånas. Vänstern förespråkar ett mångkulturellt samhälle baserat på flyktingmottagning, emedan flera borgerliga partier mer lutar åt fri arbetskraftsinvandring. Här passar SD knappast in.

Samtidigt som de etablerade partierna nekar framtida samarbete med uppstickarpartiet så närmar sig blocken varandra, ty vad ska vi ha istället? Framförallt tvingas moderater och socialdemokrater till ett samarbete, landet måste ju styras och lagar måste stiftas. Och historieskrivarna kommer att bli mildare i sin dom än vid ett samarbete med SD. I dagens politiska klimat går det inte att samarbeta med SD, det vore politiskt självmord.

Att forna fiender tvingas till vänskap är inget nytt, det hände under det förra och förrförra seklet, då konservativa och liberaler – fordom bittra fiender – inledde en ohelig allians mot den nya fienden socialismen. Och nu tvingas socialdemokrater, socialliberaler och liberalkonservativa till samarbete mot populistisk nationalism och nykonservatism.

Bärande idéer i både den gammelkonservativa, nationalistiska och socialistiska realpolitiken är misstro mot marknaden, protektionism och misstro mot invandrare. Här slår många bakut, men notera att det var LO och arbetarrörelsen som som bröt med 60- och 70-talets framgångsrika arbetskraftsinvandring och ersatte den med dagens selektiva flyktingpolitik, som mest går ut på att sitta i förläggning, och bli bidragsförsörjd under många år, och därefter eventuellt få inträde i folkhemmet. En modell som varken är populär, human eller effektiv. Och flyktingfientligheten i dagens borgerliga falang är utspädd, pga av den liberala ideologins intåg med öppen marknad, fri rörlighet etc.

De liberala röster som velat återinföra fri arbetskraftsinvandring – där arbetsmarknad och konjunktur reglerar antalet invandrare – har emellertid inte fått så stort gehör. Framförallt för att LO sitter som en stor propp i det politiska grenröret, och blockerar allt från LAS-frågor till just migrationsdebatten. Inga politiska partier vågar ta strid med LO, varken de borgerliga eller rödgröna.

Konsekvensen är framväxten av partier som t ex Sverigedemokraterna, vika vinner stort i socialdemokratiska distrikt, där arbetslöshet och segregation spär på missnöjet. Sverigedemokraterna är en frukt av arbetarrörelsens misstag och rigida hållning i migrations- och arbetsmarknadsfrågor.

Att resultatet eventuellt blir ett oheligt samarbete mellan borgare och socialdemokrater var det ingen som trodde, eller ville, men så kan det gå när låsningar förvandlas till rättesnören. Att LO dessutom tappar medlemmar i expressfart talar sitt tydliga språk, fackligt medlemskap är ingen kostnadsfråga i dagsläget, det är helt enkelt fotfolket som röstar med fötterna.

Notera tydligt att jag inte är antifacklig, men när ett stort fackförbund blockerar utveckling och välstånd i ett land under decennier, samt skapar stora svårigheter för demokratiskt valda partier att genomföra reformpolitik – då bör man börja fundera. LO är dessutom en storägare i det svenska näringslivet, en betydande ekonomisk maktfaktor, med representanter i flera stora bolagsstyrelser.

Kanske är det framförallt ett bakslag för de som predikat socialism under många år, se vad som händer när arbetarklassens representanter företräder folket; de visade sig inte vara varken klokare eller mer humana är näringslivets kapitalister eller entreprenörer. Och vad gäller begreppet girighet, så tenderar de som oupphörligt törstar efter makt att framstå som mer motbjudande än de som törstar efter pengar.

—

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,