Fördelningspolitiken är välfärdsstatens viktigaste instrument. Genom att pengar fördelas till behövande, fattiga, utslagna, sjuka etc så kan man motivera höga skattesatser. Genom fördelningspolitiken får vi ett mer rättvist samhälle. Systemet ifrågasätts sällan på allvar. Det här är Svedalas betongfundament.
Notera att välfärdsstaten inte enbart fördelar pengar till de fattiga och behövande, nej, de största beloppen fördelas runt i medelklassen, i form av föräldrapenning, barnbidrag, vab, a-kassa etc. Pengar som medelklassen egentligen inte skulle behöva – om de inte betalade så mycket skatt, och kunde spara en slant.
Låt oss titta på ett helt ordinärt företag. Det är ju näringslivet som skramlar ihop skattepengarna och ger folk arbete och mat på bordet. Hur ser skattesatserna ut i ett vanligt bolag egentligen?
Här har vi det fiktiva företaget Ruperts Rör & Svets, som drar in 6 miljoner om året på 10 anställda som vardera tjänar 27,000 kr i månaden innan skatt. Varje anställd kostar 421 200 kr om året inklusive sociala avgifter. Det blir 4,21 milj i lönekostnader per år. Återstår 1,78 miljoner, som går till materialinköp, hyra, samt vinst till ägaren.
Ägaren heter Rupert, han är aktiv inom firman och fungerar som både chef och vanlig arbetare. Som så många andra småföretagare tar han ut minimal lön, och förlitar sig istället på vinsten som brukar bli ca 400,000 kr om året, i bästa fall. På det betalar han 22% i bolagskatt, och får behålla 312,000 kr, dvs 26,000 kr netto/mån. En ordinär ersättning för en person som jobbar 70 timmar i veckan, ansvarar för 10 anställda och svarar i telefon dygnet runt.
Så här ser det ofta ut bland småföretagen. Ibland hyffsar man till siffrorna genom att jobba lite svart utanför kontorstid. Lågkonjunkturer ställer ofta till det då man har en ganska skral kassa. Problem blir det också om maskiner går sönder och nya måste köpas in. Men man klarar sig. Det rullar på, som Rupert brukar säga.
Värt att notera är att av de 6 miljonerna som företaget drar in så går ca 2,5 miljoner till skatter, sociala avgifter och moms. Lågt räknat. Skulle vi räkna in momsen som de anställda betalar med sina löner när de handlar i affärer etc så skulle det bli ännu mer, säkert runt 50%.
Om Rupert hade fått betala en miljon mindre i skatt så hade han förstås tagit ut lite mer i vinst, det har han ju gjort sig förtjänt av.
Samt anställt två personer till.
Två personer som inte skulle behövt gå på a-kassa eller på någon vidareutbildning i arbetsförmedlingens regi.
Spanien och Grekland har en arbetslöshet som är högre än under 30-talets depression i USA. Och det finns fler tecken som pekar på att vi är på väg mot en riktigt skakig resa. Dyster läsning, men vi kan ju inte låtsas som ingenting. Även om våra politiker gör det.
Nu i samband med politikerveckan i Almedalen är min spikraka fråga till statsminister Reinfeldt:
- Vad har du gjort för att fler företag och investerare ska söka sig till Sverige? Och vad har du gjort för att de svenska företagen ska växa och anställa fler?
Utan folk i arbete blir det inte heller några skattepengar, och utan skattepengar får politikerna låna för att förverkliga sina visioner, och då är det lätt att hamna i den ringlande kön för EU-nödlån och bailouts…
Jag satt och pratade med en god vän inom bilbranschen. Och förväntade mig att höra allsköns klagomål om dåliga tider och dylikt, men icke. Han menade att januari kändes bättre jämfört med senare halvan av 2011. Han trodde att 2012 skulle bli ett bättre år. Och han hade hört liknande indikationer från andra kollegor inom branschen.
Det är ju trevligt att höra. Folk inom fordonsindustrin märker ofta nedgångar snabbt. Nybilsköp kan det flesta undvara, och det är det första man väljer bort under dåliga tider. Samtidigt vänder det snabbare för bilbranschen när konjunkturen blir bättre.
Kanske är det dags för oss i det privata näringslivet att dra igång verksamheten på allvar – och låta politikerna sköta sina artificiella kriser bäst de vill. Europas kris är ju de facto en statsekonomisk kris, orsakad av våra ledare. I den bästa av världar är ju staten och näringslivet åtskilt. Så det är bara att kämpa på, och hoppas att våra politiker gör det samma.
Danne Nordling skriver intressant om problematiken med åtstramningar, det kan resultera i att näringslivet presterar ännu sämre, med återverkan inom arbetsmarknad och skatteuttag. Vi får inte glömma att oavsett vilka ideologiska glasögon vi har, så är det företagen som drar hela lasset. Utan näringsliv inga pengar till stat och kommun, inga skolor, sjukhus etc – inga offentliga i alla fall.
Vad ska Grekland göra för att komma igång?
Steg ett är att avskaffa alla monopol och handelshinder. Det finns mängder av märkliga restriktioner inom näringslivet, som kanske bäst beskrivs i NY Times-artikeln om grek-amerikanen som ville starta ett bryggeri i Grekland, det var ju lättare sagt än gjort. Grekland är särintressenas land, alla vill skydda sin verksamhet, vilket resulterar i en enorm trögrörlighet.
Steg två är att införa ett skattesystem som passar grekerna. Jag tror inte alls på den svenska modellen här, med massor av dolda och halvdolda uttag, moms, arbetsgivaravgifter etc etc. Det som skulle passa bäst i Grekland vore någon form utav platt skatt. Detta är enkelt på flera sätt, alla betalar samma procentsats, den rike betalar mer, och den fattige mindre, men alla tillför något. Det blir lätt att deklarera och redovisa, och det blir även lättare för myndigheterna att bearbeta informationen.
VAD ska man beskatta? ja, den här frågan är knivigare än många tror. Skatt på arbete, säger de flesta. Visst, det låter logiskt, så är det ju i de flesta länder. Men är det helt optimalt egentligen? Speciellt i ett land där många har flera småjobb, och dealar och vealar hit och dit. Vad är det egentligen som ska beskattas, och varför? Ska man beskatta snickaren som hjälper polaren med hans hus, och får en peng för besväret? Vissa säger ja, andra säger nej. Om man är frilansare med flera yrkesuppgifter, hur mycket ska man ta upp till beskattning – allt? Även när man hjälper vänner och familjemedlemmar?
I ett land där alla jobbar i industrin och statsmakten har en stark ställning så dyker det här problemet inte upp, men i ett land som myllrar av småföretag, tjänster och gentjänster så kan det bli ganska snårigt.
Skatt på arbete är inte optimalt i Grekland. Det här är ett driftigt folk, de startar affärer ur blotta intet både på hemmaplan, men även runt om i världen. Varför strypa den här kreativiteten med en massa skatt?
Inför FASTIGHETSSKATT med en en nedersta schablon-gräns. Avskaffa skatt på arbete och alla andra skatter. Medborgarna betalar skatt per kvadratmeter boendeyta i sitt fasta boende, fritidshus räknas ej under visst antal kvm. Den som bor stort och flott betalar mer, och den som bor litet betalar mindre. Här finns också en logisk koppling till statsmakten, som är tillsatt att skydda ditt hus och hem, och detta betalar man för.
Förslaget innebär också att det uppstår incitament att komma till rätta med den bristande planeringen gällande bebyggelse i Grekland. Tills allt är kontrollerat och uppmätt, vilket kan ta några år, betalar man en schablonsumma. Detta garanterar intäkter till staten och ingen kan komma undan, vilket är viktigare än man kan tro i landet där skattesmitning är en paradgren.
Steg tre är förhandlingar och avtal med fackföreningarna. Facket har Grekland i ett järngrepp, om man är missnöjd så är det snart kaos på gatorna eftersom sopgubbar, bussförare etc ställer in verksamheten. Man måste komma till en nivå där facket inte är en fara för landet. Att hysteriskt vakta sina särintressen kan tyvärr vara fullkomligt miserabelt för alla, även om intentionerna en gång i tiden var goda.
Steg fyra är att spara inom det offentliga. Här måste man dels räkna de offentliganställda, hur många finns det? Vad gör de? Och därefter tyvärr avskeda en hel del. Den offentliga sektorn i Grekland har svämmat över fördämningarna. Förenkla byråkratin, håll det offentliga litet, välskött och effektivt. Det kräver en enorm omorganisering. Frågan är vem som har förtroendet och viljan att genomföra detta?
Steg fem, kliv ur eurosamarbetet. Grekland har kommit till vägs ände, bättre kliva av än att bli utsparkad. Sen väljer man vilka delar av EU-samarbetet man vill delta i. Återinför den lokala valutan, som inledningsvis kommer att sjunka som en sten, därefter blicka framåt och rekonstruera ekonomin utifrån steg ett till fyra enligt ovan.
Om dessa fem steg genomförs så finns det en mycket god chans att stabilisera finanserna och komma på fötter. Därmed inte sagt att det är enkelt, nej, det här är tidernas politiska utmaning.
Vi har sett på Kina med avund de senaste åren, deras enorma ekonomiska tillväxt, storskaliga satsningar på infrastruktur och modernisering av urbana områden. Hundratusentals arbetstillfällen flyttar österut, medan väst avindustrialiseras.
Men utvecklingen följer ju sällan linjära mönster, hur länge kan detta fortsätta? Är Kinas framgångssaga snart slut?
Det är ingen hemlighet att när lönerna i Sydostasien går upp kan man inte längre fortsätta att masstillverka billiga produkter, då måste man satsa på kvalitet och egna innovationer istället, som t ex Japan, Korea & Taiwan. De började också som billiga plagiatörer på 60-70-talen men blev snabbt ledande inom sina gebit, med varumärken som exempelvis Sony, Samsung & Acer.
Om vi tittar på Kina så har man inte i lika hög utsträckning satsat på egna starka varumärken, många fabriker är utlandskontrollerade, och tydligen så säljer man produkter med minimal vinst för att hålla fabriker och folk i schack. Vi får inte glömma att Kina fortfarande är en totalitär stat, även om folk i väst lovordar stabiliteten i landet.
Kampen om tillverkningsindustrin är mångfacetterad. Många jobb utlokaliseras till det ännu billigare Afrika, eller till den gamla brittiska kronkolonin Indien, där vi västerlänningar gör oss enklare förstådda med språk och kultur.
Vad händer med Kina när väst har stora ekonomiska problem, och den värdefulla exportmarknaden sviker? Lägg därtill dyrare råvarupriser, sinande olja och naturgas.
Trångboddhet, miljöproblem, fattigdom och ofrihet kan skapa oro och politisk instabilitet, vilket de kinesiska makthavarna vill undvika till varje pris.
Kanske kommer vi i framtiden att se en renässans för europeisk industri och tillverkning? Här finns ju enorma resurser vad gäller arbetskraft, kunnande och kreativitet – och ju längre finanskrisen pågår desto billigare blir vår arbetskraft – på gott och ont.
Inom de närmsta 50 åren tror jag att vi kommer att se en harmonisering av tillverkningsekonomin, utvecklingsländer industrialiseras och närmar sig standarden i väst. Konkurrensen blir på mer lika villkor, tillslut finns det inga billiga länder att flytta tillverkningen till.
Om man kalkylerar in själva kostnaden för flytten, upplärning, stigande löner, kulturkrockar och kvalitetsaspekter så börjar vi snart närma oss skärningspunkten där det inte längre är lönt att flytta produktion till andra sidan jordklotet.
Ska de som studerar humaniora få sämre villkor för studielån? Det tycker Svenskt näringsliv, som studerat humanisternas karriärvägar och menar att de inte är lika produktiva som t ex ingenjörer eller ekonomer.
På ett sätt kan jag förstå rapporten, ty jag är själv humanist, och har träffat på många slöfockar och överliggare under mina år på universitetet. Men märkligt nog är även de mest framgångsrika personer jag känner tillika humanister.
Svenskt näringslivs syn på framgång och utbildning kanske borde undersökas närmare? Hur kan man på förväg veta vilka vetenskaper som kommer att prestera välstånd och framgång i framtiden? Att vikta studiestödet vore att manipulera och styra studenterna, metoder som bara för några decennier sedan skulle ha avfärdats som socialistiska styrmedel eller dylikt.
Nej, den här kakan som Svenskt näringsliv serverar smakar inte särskilt gott.
Om det finns ett problem med lata studenter kanske man ska fundera på vilka krav som ställs i de svenska lärosätena, istället för att med luddig social ingenjörskonst framräkna huruvida deras studier eller karriärval är samhällsnyttiga eller ej.
Göran Rosenberg oroar sig i DN över att de rika blir rikare. Det finns multimiljärder som i praktiken skulle kunna hjälpa länder i nöd t ex Grekland eller bankrutta delstater som Kalifornien. Varför de skulle göra det är en annan fråga.
Att dagens rika är rikare än gårdagens är förmodligen en myt, Rosenberg har glömt personer som Rockefeller och Rothschild. Han glömmer också (förmodligen avsiktligt eftersom hans artikel skulle tappa styrfarten) att världsfattigdomen minskar i absoluta tal.
Medelklassen växer så det knakar i Asien, Sydostasien och Latinamerika. Och kineser har börjat att investera i det fattiga och utdömda Afrika, den kontinent som decennier av västeuropeisk bidragspolitik inte kunnat hjälpa.
Kulturvänstern oroar sig ofta mer över specifika personers rikedom än om den generella fattigdomen i ett samhälle. Möjligen bygger resonemangen på avund, tankar om strukturell rättvisa, eller en slags rädsla över att pengarna ska förvandlas till politisk makt?
Rikedom kan absolut förvandlas till makt, precis som fattigdom kan göra det, kanaliserat via fackföreningar och socialistiska partier. Det finns alltid en risk att enstaka inflytelserika personer kan påverka politiken, genom pengar eller andra påtryckningar.
Ett färskt exempel är musik- och filmbolagen som övertalar politikerna att bugga och övervaka elektronisk kommunikation (ACTA), trots att kopiering räknas som ett mindre brott mot upphovsrätten knappt jämförbart med snatteri.
Att stater blir utblottade vid finanskriser handlar mer om vårt inkompetentabankväsende och politikers klåfingrighet, än att det finns rika människor. Få rika skulle investera i t ex grekiska staten, och se sina besparingar trollas bort av lallande politiker, och tio år senare står landet återigen vid ruinens brant.
Nej, politiska problem löses inte med pengar. Och vår avund mår inte bra av att prövas mot driftighet och kompetens. Det är upp till Rosenberg att starta nya företag, uppfinna bättre microchips, platta möbelpaket eller marknadsföra trendiga kläder för en billig slant. Därefter skulle han kunna rädda bankrutta stater hela dagen lång.
Under resans gång skulle Rosenberg inse att det hela var svårare än han någonsin trodde, och han skulle förmodligen ändra uppfattning. Han skulle inse att pengarna gör bäst nytta genom att återinvesteras i nya företag i teknikens framkant. Här skapas nya arbetstillfällen till världens växande befolkning, vilket genererar mer skattepengar, och mer överflöd, som ännu en gång kan investeras.
Att upphovsmännen ibland (men oftast inte) blir ofantligt rika är begripligt, med tanke på välståndet de skapar. Alla rikedomar såväl löner som skattemedel härstammar från det privata näringslivet. Politikerna är (till sin egen förtret) inte delaktiga i detta välståndsskapande, de har blott en fördelande och administrativ funktion, av de medel som hyvlas från rikedomarna.
Den bästa intellektuella bidraget och tillika välgörenheten till världen är att bygga företag, som försörjer och ger trygghet till människor, vars skattepengar kan bidra till bättre vård, utbildning etc. Att skänka slantar till enstaka välgörenhetsprojekt liknar mest konstgjord andning, vilket ibland kan vara viktigt, men efter ett tag måste patienten lära sig att andas själv.
