Ska Boeing C-17 även frakta liken?
Sverige köper tillsammans med en rad andra länder tre militära transportplan av modellen Boeing C-17. Planen kommer att stationeras i Ungern och användas vid truppförflyttningar till krigshärjade länder, där Sverige numera bidrar med militär och materiel. Prislapp: 1,5 miljard.
Jag undrar om det är SAMMA plan som ska flyga hem liksäckarna med unga svenska män? Det vore ju kostnadseffektivt och praktiskt, och skulle säkert uppskattas av de anhöriga, så att Magnus, Ola, Åke, Bengt, Ove etc snabbt kan begravas i fädernas jordar med vederbörliga hedersbetygelser.
Jag undrar i så fall hur många fyllda liksäckar planen kommer att transportera hem innan en folklig opinion kräver att vi SÄLJER planen? 40, 80, 160, 320? Givetvis måste vi också kalkylera med risken att HELA styrkan går under, vi skickar ju så få, och en välriktad (eller felriktad) missil ändar lätt våra storvulna militära ambitioner.
Hur vore det om vi inriktade oss på försvaret? Ni vet, skydda vårt land från ev. militärt angrepp, istället för att skicka unga män på tvivelaktiga uppdrag till fjärran land. Nåväl, jag kan villigt erkänna att det finns goda militära uppdrag och dåliga, frågan är om vi får vara med och välja? Eller rättare sagt om vi medborgare få ha ett ord med i laget?
Makten förskjuts hela tiden, från kommunen, länet, landet till Europa, NATO och världen. Och våra politiker har inget emot att spela rollen av stora statsmän, med tunga internationella åtaganden. Att vi lever i periferin och är ett land med 9 miljoner invånare är det ingen som vill kännas vid.
Och vad händer om våra tappra pojkar gör bort sig därborta i fjärran land, bränner ner några byar samt dess invånare? Kommer vi att förstå varför en terrorist spränger T-centralen i luften några år senare? Att terroristens mor mördades av Magnus, Ola, Åke, Bengt och Ove?
—
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, försvar, försvaret, militär
med tanke pa hur manga svenskar som är ute pa militära uppdrag sa räcker det nog med det svenska riksdagsplanet eller en saab turboprop för att plocka hem liken, även om alla av nan outgrundlig anledning skulle stryka med precis samtidigt. men sen när har vanliga människor som du och jag nan aning om vad som är viktiga militära insatser i världen? ska vi ta till folkomröstningar sa fort sverige ska vara med i nan internationell insats? och hur stor chans tror du 9 miljoner svenskar har att försvara det relativt sett enormt stora landet sverige? (speciellt med tanke pa hur manga som gör lumpen nuförtiden!) det verkar väl otroligt men om det nu kommer 100 miljoner ryssar eller kineser och invarderar sverige maste vi nog ända hoppas pa att andra EU länder kommer och hjälper oss, och sa farbror bush förstass….
Charlie,
Tack för svar, då vet vi.
C-17 och antalet liksäckar har inget samband.
Patrik,
Bättre transporter medger större engagemang, större engagemang ger fler döda.
Attila, det stämmer att vi kanske ska räkna med fler döda iom ett ökat engagemang i konflikter utomlands. Vad är det för fel i det?
Sid,
Äh, jag tänkte att det fanns mer spännande saker att göra än att bli sönderskjuten i en stekhet öken någonstans. Och om man nu ska dö i strid är det kanske vettigare att offra sig för att skydda sin familj, fru och barn?
Atilla, Det finns två sorters grannar i denna världen,
De som när ens hus brinner, hjälper en och de som står och tittar på.
Vi du att sverige sak stå och titta på ?
Vist så kommer några svenska FRIVILIGA soldater att dö, folk dör i krig och konflikter. Men den mängd lidande om vi kan förhindra är många gånger större än den förlust dessa hjältars offer skulle vara. (och ja de är hjältar, jag har pratat med tillräckligt många yxor för att veta vad de åstakommer.)
Att svenska försvaret inte adekvat kan försvara sverige idag
beror inte på att vi skickar lite folk på utlanstjänst.
Det beror på korkade felaktiga försvarsbeslut som gör att vi inte får ngt för pengarna. Det kommer att ta många år innan konsekvenserna av dessa besut tar slut.
Du har inte funderat över att vi gnom att hjälpa andra länder faktiskt hjälper oss själva ?
Slutligen en liten kommentar: Du brukar skriva bättre än detta, Här har du hemfallit till “appeal to emotion, och andra logisk felslut, läs igenom din test igen och fundera på det är du snäll.
/C
Christoffer,
Att jag skriver utifrån “emotion” handlar mångt och mycket om att många gillar försvaret utifrån “emotion”. Jag har själv sett en enorm Boing C-17 lyfta i Frankfurt. Och det var en upplevelse av sällan skådat slag. Vi rycks med, tappar huvudet, och vi glömmer lätt att alla dessa fantastiska ting finns till av enbart en anledning – för att mörda.
*
Internationella försvarssamarbeten kan ha en mycket komplicerad kontext och verkan. Om man det minsta ifrågasätter NATO och FN så bör man agera mycket försiktigt.
Kan riksdagen påverka vilka uppdrag vi ska vara delaktiga i framtiden? EU förvandlas sakta från ett mellanstatligt samarbete till ett överstatligt. EU-konstitutionen kommer att klubbas igenom förr eller senare.
Vi bör givetvis hjälpa våra vänner, vilket vi historiskt sett sällan gjort. Vi bör göra detta utifrån egen kraft, eller via en ny sammanslutning/allians.
Vi bör inte agera städstyrka efter en annan militär allians, vi riskerar då att blanda oss in i konflikter som inte angår oss, kanske t o m få skulden för något vi inte initierat.
*
Mitt budskap i denna fråga är mycket simpelt: “Don´t forget the body bags”.
Det här är ett smärtsamt dilemma som riksdagen och medborgarna kommer att ställas inför.
Våra soldater i utlandstjänst lyder under svensk lag. Att spekulera i effekterna av ett så allvarligt och ovanligt brott som mord kan ju förvisso vara intressant i sig, men synes mig lika perifert som Sverige är på världskartan.
Däremot håller jag med om att det är mycket viktigt att debattera formerna för våra missioner, i synnerhet vilket inflytande vi har i beslutsprocesserna som nation och vilka skyldigheter den enskilda individen har. Jag anser f.n. att vi bör behålla den fullständiga beslutsrätten över våra soldater i utlandstjänst, samt att tjänstgöringen skall vara frivillig.
Det är synd att diskussionen om försvaret är såpass eftersatt som den är i Sverige. Riksdag och medborgare har redan tagit ställning frågan om dilemmat med internationella insatser, men diskussionen kommer säkert förändras om vi råkar ut för än större förluster än vi redan gjort.
Men jag tror inte risken är stor att någon glömmer bort att den yttersta konsekvensen av en insats är att människor kan dödas, inte heller att vi glömmer de som stupat i tjänsten, apropå ditt budskap i denna fråga.
Marcus Alm,
“Att spekulera i effekterna av ett så allvarligt och ovanligt brott som mord kan ju förvisso vara intressant i sig, men synes mig lika perifert som Sverige är på världskartan”.
Medvetet eller omedvetet så signalerar du också bild av att krig är något ordnat och planerat. Trots att vi alla vet att det händer olyckor hela tiden, och att t ex US army dras med problemet att soldater i panik skuter sina egna. Det händer ofta.
Med dagens moderna vapen är det dessutom lätt att döda några dussin civilister av bara farten, speciellt om dessa människor placerats ut som s k mänskliga sköldar i politiskt syfte.
Jag förstår alltför väl att många skulle gilla Sverige i rollen som fredsbevarare runt om i världen, det är en vacker tanke. Men med tanke på dagens politiska situation och sammansättningen av de befintliga försvarsallianserna så ryggar jag emot – både på ett känslomässigt och ett logiskt plan.
Absolut, _detta_ tycker jag inte är perifert, tvärtom.
Vad gäller olyckor så är det ofta det som bedöms som den största risken i utlandstjänst. Trafikolyckor och andra typer av handhavandefel arbetar man kontinuerligt med att minimera genom att utveckla utbildning och regler, men kommer naturligtvis aldrig att försvinna helt. Där får den enskilde soldaten ta ställning till om hon/han har förtroende för försvarsmaktens metod och avgöra om det är en acceptabel risk. Där kommer en del av skälet till att jag vill ha frivillighet på individnivå.
Än mer intressant är det du tar upp om riskerna för civila förluster. Det hör för mig nära ihop med vilka typer av uppdrag vi vill ta på oss, och det är bland annat därför jag anser att vi inte skall avhända oss beslutsrätt om när/var /hur svensk trupp skall göra insats, som jag nämnde tidigare. Det etiska/moraliska ställningstagandet om hur man skall väga bedömda förluster mot varandra för att ge vägledning om hur man bör agera är sannerligen inte självklart för mig. Att döda några dussin civilister med moderna vapen är verkligen inte svårt, inte heller att döda hundratusen, men tanken att det skulle ske av bara farten är absurd tycker jag.
Allvaret i frågan är för mig ett starkt skäl, ett av många förvisso, att syna vår och våra allierades politik och värderingar. Jag tycker dock inte att man kan rygga inför tanken på internationella insatser. Som kanske antytts tycker jag att det är att stoppa huvudet i sanden, vilket i värsta fall kan vara farligare än att delta. Sen så anser jag inte att militära insatser är det främsta medlet för en fredlig utveckling, självklart.
Undrar just varför man inte bjuder in folk som tror att utlandsstyrkan pysslar med att mörda terroristers mödrar och bränna byar till bordet när det är dags att ta beslut om utlandsuppdrag. Jag tror du mer eller mindre besvarade din egen fråga. Den kanske var retorisk.
Försvaret har väl använt Herkules sedan 60-talet om jag inte minns fel. Det kanske inte går att livstidsförlänga modellen för evigt. Jag ser inget konstigt i att man börjar byta ut de planen.
Onasut,
Retorisk eller inte, att olycksfall händer under arbetet får vi räkna med – även i krigssituationer. Byter vi ut Herkules bör vi äga de nya planen själva, och inte vara beroende av andra.
Så nu handlar det om ägandeskap och inte om storleken på flygplanen?
Patrik,
Storleken? God dag yxskaft.