Politikernas ruttna plantskola
De politiska ungdomsförbunden med SSU i spetsen utgör en plantskola för morgondagens makthavare. Dessvärre dras förbunden med många problem, de anklagas för bidragsfusk, fusk med medlemsregistret, interna stridigheter och andra oegentligheter.
Vill vi verkligen att dessa politiker-broilers ska styra morgondagens Sverige?
—
Intressant? Andra bloggar om: samhälle, politik, ungdomsförbund, SSU, humor, serier
Tycker absolut inte att det är ok att fuska med register och pengar.
Men tycker samtidigt att det är jäkligt sorgligt när alla unga (och gamla) som faktiskt vill vara med och engagera sig och ta ansvar för något utöver sin egen vardag och vilka jeans som är mest poppis – blir dragna över en kam som maktfullkomliga broliers.
De allra flesta ungdomar som engagerar sig politiskt gör det för att de tror på något, för att de vill bidra sin kraft och engagemang och för att göra samhället bättre.
Brukar läsa din blogg och tycker ofta den är både rolig och tänkvärd. Men det här tycker jag mest är sorgligt.
Det är många, även vuxna fritidspolitiker, som slutar med sitt politiska engagemang för att det misstänkliggörs och förlöjligas. Jag tycker det är synd. Demokratin behöver fler som vill och orkar bidra – inte färre.
SSU som jag känner bäst till, men det gäller troligtvis även för de andra ungdomsförbunden, engagerar unga människor i många viktiga frågor. Och är verksamhet som helt och hållet drivs av ungdomarna själva – många under 18 år.
Det är inte som i idrottsrörelsen, där det oftast är föräldrar som går in och sköter det ekonomiska. Och trots det tror jag faktiskt inte att det är fler oegentligheter inom ungdomsförbunden. Fast det vet jag givetvis inte säkert.
Det är viktigt att det fusk som avslöjas måste åtgärdas, men det är också viktigt att bevara engagemanget hos de som brinner för något mer än Paris Hilton.
Ullis; jag är av den åsikten att allt bör och kan kritiseras, det finns inga heliga kor. Och det har under senare år uppdagats alltför mycket märkligheter inom ungdomsförbunden för att media/bloggar etc ska lämna dem i fred. Det är viktigt att strålkastaren riktas mot ungdomsförbunden för att de själva ska kunna sanera, förbättra och reda ut sin verksamhet.
Jag menade inte att tysta din kritik – jag håller inte heller några kor för heliga.
Självklart ska strålkasteren riktas mot märkligheter, även inom ungdomsförbunden. Men det är mycket sällan strålkastaren riktas mot det brinnande, glada och viktiga engagemang som också finns och som det politiska engagemanget oftast bygger på.
Uppenbart så är det alldeles för lätt att fuska till sig skattebetalarnas pengar, systemet med skattestöd till ungdomsförbunden måste göras om alternativt tas bort. Åtala de berörda för trolöshet mot huvudman och/eller förskingring.
DNs avslöjande om bidragsfusk hos ABF:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1298&a=349585
Sydsvenskan avslöjar hur ABF ger bidrag till farliga källarmoskéer:
http://sydsvenskan.se/malmo/article141425.ece
Ullis;
Om Aaron Israelsson har rätt i sin artikel tror jag att mina barn har en bättre förebild i Paris Hilton.
http://www.expressen.se/ledare/1.783564/jag-borde-ha-blivit-snattare
Attila: Jag tycker Ullis har en viktig poäng, i det han skriver i första kommentaren här, när han påpekar att många drar sig ur politiken därför att de misstänkliggörs och förlöjligas.
Texten i din bild tycker jag nog kan sägas vara förlöjligande i varje fall i sista meningen, som känns onödig i sammanhanget. Vad tänker du själv om den i efterhand? Vad var ditt syfte med just den sista meningen?
LeoB;
Sista meningen handlar om en fd skolminister, som blivit anklagad för att ha fuskat under sin tid i ungdomsförbundet. Mina humorbilder är inte helt och hållet fantasifoster om du trodde det. Verkligheten har vassa tänder.
http://www.svd.se/dynamiskt/inrikes/did_9354689.asp
Attila: Nej, då jag ser också att verkligheten ofta förefaller absurd. Och jag kan också känna ilska över fusk. Eller snarare, jag kan inte låta bli att göra det. Men frågan är vad som är konstruktivt och vad man vill uppnå.
LeoB;
Det är alltid konstruktivt att kritisera makthavare eller blivande makthavare, framförallt om makthavarna är djupt korrupta. Jag kritiserar genom hånfull satir, det är en gammal tradition, som ofta är lättare att ta till sig än djuplodande politiska analyser. Den väcker dessutom känslor, vilket måhända är lite ovanligt i dagens mediebrus.
Attila: Ja, jag märker att du använder “hånfull satir”. Jag känner mig kluven inför det. Det är klart att humorn har sin plats och behövs, kanske främst mot makten.
Jag skulle t ex tro att du inte tycker att det vore så lyckat om resultatet blir att ingen vill syssla med politik. En viss komik vore det, men inte så roligt. Det skulle ju nämligen bara befästa någon annan typ av makt.
Fast jag antar att det vore en överraskning för dig om ditt inflytande blev så stort.
Nej, det är något annat jag är nyfiken på. Men det går nästan inte att prata om det. Jag läste en gång en bok som hette Den stora humorn och jag tyckte då att det var den tråkigaste bok jag läst.
Det är något om vi och dom. Något med hånet som förstör humor-komponenten. Av någon anledning så gillar jag Nemi. Det är mer vi över den.
LeoB;
Du klurade ut det tillslut, jag tillhör inte kategorin “vi”. Jag delar förmodligen inte dina politiska åsikter eller din smak för humor. Spekulationer om mitt eventuella “inflytande” känns lite rörande, men i övrigt har du rätt; jag skulle nog föredra att folk inte sysslade med politik såsom den bedrivs idag.
mycket märkligt att någon tar illa vid av teckningen och texten. om satiren inte har ett uns av sanning borde den ju falla platt. Vad finns i teckningen som inte har bevisats existera i någon form? Att ungdomspartierna överlag fuskar med medlemsregister? Att man kan bli minister om man gör en karriär inom SSU? Endast den som känner att det faktiskt bränns kan ta illa vid sig av den här typen av oskyldig satir.
min mening är att något är riktigt ruttet när man förstår att maktkampen förs redan i ungdomspartiet (SSU). jag skulle tro att de som kämpar för brinnande livet och med stundom ojusta medel för att bli SSU-ordf. vet att detta innebär en nästan garanterad chans att bli minister (förutom för Nordström – god bless för hans integritet, har för mig att han retade gallfeber på GP och därför försmäktar i förortspolitiken.)
henry g: Kopplingen mellan att fuska med medlemsregister och bli minister. Jag antar att du ser den och är nyfiken på varför du förbigår den. Hur tänker du?
LeoB,
Kopplingen är enl följande:
A) Fuska med medlemsregistret för att uppnå lokal maktposition.
B) När den lokala maktpositionen är uppnådd strävar man efter högre nationell maktposition.
C) När man befinner sig bland toppen nationellt uppmärksammas man (ofta) av moderpartiet för ev förtroendeuppdrag.
Ska skicka en manual nästa gång.
Attila: Tack, det var en bra manual.
Jag brukar tänka på precis detta sätt när jag tittar på privata förmögenheter. Där märks det ju inte alls hur de egentligen har uppstått.
För mig är det mer påtagligt. Jag menar att det är i ekonomin makten kombinerad med status finns. Det är främst där statusen finns och jag tror att den som fuskar fiskar efter just status (av diverse olika anledningar).
Jag har från min politiska ståndpunkt aldrig sett makten intressant som status. Däremot har jag ofta trott att önskan efter ekonomisk makt grundar sig på jakt efter status. Är det inte det som återspeglas i ordval i annonser och ekonomiska artilkar?
Förmodligen är jag en smula naiv kring dessa frågor, men politiker till vänster verkar ofta betala ett högt personligt pris. Jag tänker på Palme och Anna Lindh t ex.