Konservatismen – nygammal fiende
Liberaler och konservativa slöt sig samman under 1800-talet mot den gemensamma fienden, socialismen. Ideologierna flätades samman, numera kallas ofta alla ickesocialister rätt och slätt för höger eller borgare. Detta olyckliga äktenskap har varat i många decennier.
Länge var liberalismen en stark drivkraft hos högern. Under senare år har vi sett en mer renodlad konservatism växa fram, som visserligen anammar marknadsliberalism, men förtränger många andra liberala kärnvärden. Vi ser tilltagande homofobi, främlingsfientlighet, antisemitism, abortmotstånd, övervakning, censur, vapenskrammel, religiositet och en ständigt växande statliga utgifter och ökad byråkrati. Den främsta förgrundsfigurerna är Bush och Putin, vars idéer och tankar sipprar ut och anammas av allt fler länder. Måhända kommer även Frankrikes Sarkozy att sälla sig till denna skara, men han är i den realpolitiska verkligheten ännu ett oskrivet blad.
De konservativa ser nationen och folket som en organism, vi anses alla vara del av något större. Vi förväntas böja oss för det gemensammas bästa, även om det är en personlig uppoffring, och givetvis är det politikerna som beslutar om vad som är bäst för oss. Det främsta vapnet i denna makabra offerritual är idén om “yttre hot”, det må vara islamister, tjetjener, maffian, pedofiler, fildelare etc etc. Nykonservatismens paradnummer är att skapa undantagslagar som sedan permanentas.
Hur kommer det sig att USA – som under många år var frihetens fackla och lockade till sig miljoner förtryckta européer – numera hyser fångläger där människor interneras utan någon egentlig rättegång? Företag som handlar med arabländer svartlistas, övervakning och kontroll ökar, byråkratin sväller och militären gör expeditioner i fjärran land i samma anda som Alexander den store.
Vad hände med landet som skulle agera förebild, men inte lägga sig i andra länders förehavanden? Den amerikanska idén urvattnades när landet blev en supermakt efter andra världskriget; kampen mot sovjetkommunismen tillät en rad undantag, som sedan permanentades. Syftet var gott, men resultatet nedslående.
Vi har måhända haft större överseende med Ryssland, vars demokratiska traditioner är lika med noll; de övar sig fortfarande och ibland blir det grus i maskineriet. Putin har på senare år skyfflat mer grus än nödvändigt, Ryssland framstår alltmer som ett potentiellt hot. Vi upprörs också av ökad intolerans och minskad respekt för mänskliga rättigheter.
De nykonservativa gillar marknadsliberalism, men hyser ingen förståelse för livsstilsliberalism eller decentralisering av makt. De som avviker från den gängse normen trakasseras, och statsapparaten sväller på samma sätt som i det forna Östblocket. Givetvis är det skattebetalarna som står för notan, miljarder och åter miljarder kr används för politiska korståg. Detta är ren och skär stöld.
Äktenskapet mellan liberalism och konservatism har alltid varit olyckligt, och nu när socialismen (den gemensamma fienden) är på reträtt är det hög tid att planera för skilsmässa.
—
Intressant? Andra bloggar om: samhälle, politik, konservatism, neokonservatism, liberalism,
En intressant sak i sammanhanget är att konservatismen tycks vinna mark i tidigare socialistiska. Spelar borgerligheten sina kort rätt kan man vinna de samhällskritiska medan i synnerhet socialdemokratin reduceras till en alltigenom systembevarande rörelse.
Sedan tror jag också att många liberaler överdriver hotet från konservatismen. Till saken hör ju att de konservativas enda egentliga åsikt är att utveckling ska ta hänsyn till historiska erfarenheter. Förutom det så vill de ingenting, vilket gör att den viktigaste samhällsdebatten alltid går dem förbi. Även framöver kommer det alltså att vara liberaler och socialister som diskuterar medan de konservativa är åskådare. Den enda gången de vinner mark är när liberaler och socialister blir lata och tystnar eller snöar in på fel diskussion. Tyvärr får man nog konstatera att detta har varit fallet inom båda blocken ganska länge.
Bravo, du säger vad jag tänker!
Johan Norbergs bok Den svenska liberalismens historia kan rekommenderas till alla som blandar ihop liberalism med konservatism/höger.
Aqurette; Om Bush och Putins politik blott visar sig vara en parantes i historien, så lång allt gott, men om deras politik markerar början på en ny era, där efterföljarna är ännu mer konservativa – ja, då blir hotet en realitet.
Elias; tack för tipset.
Jag läste någonstans att socialismen försöker nå liberala mål med konservativa medel. Tyckte då att det låg något i det, men inte längre. Liberalism är inte att nå ett mål, liberalism är vägen.
En liberal bör således inte göra “undantag” för att nå “liberala mål”, utan förespråka den liberala vägen.
Och nu när man ändå pratar om “vägen”, läs om likheten mellan taoismen och liberalismen:
“Taoismen verkar, till skillnad från konfucianismen, starkt antiauktoritär. Den betonar den enskildes frihet och spontanitet; överheten skall, om den över huvud taget finns, helst göra så litet, och uppträda så diskret, att folket tror att det gjort allting självt.”
http://sv.wikipedia.org/wiki/Taoism
I fråga om vad ordet “konservativ” egentligen / ursprungligen betyder har Aqurette rätt. Men då skulle “extremkonservativa” aldrig ändra på en lag annat än möjligen återställa något som nyligen ändrats av någon annan.
Den konservatism Attila pratar om känns som något annat, och otrevligare. Kanske bör den kallas något annat? Kanske till och med “Fashism”.
Ytterst handlar det om hur man betraktar kommunen / staten / internationalen; är det det ett samarbete mellan individer, till gagn för alla sina medborgare, eller är det ett större egenvärde, som kan offra enskilda medborgare för det helas bästa? Liberaler vill se enskilda personer i frivilligt samarbete, kommunister och fashister offrar gärna enskilda för sin idealstat. Huruvida den idealstaten är röd eller brun spelar mindre roll för den offrade …
Kanske är ordet “konservativ” nästan lika missvisande som “borgare”?
Robin Hood, jag parafraserar gärna ditt första stycke (utan att nämna ordet konservativ, enligt min förra kommentar):
Kommunismen försöker nå socialistiska mål med fashistiska medel.
Socialdemokratin försöker nå socialistiska mål med liberala medel.
Med socialdemokrati menar jag då den ursprungliga socialdemokrati som bröt med kommunismen under början av förra seklet. Det Socialdemoratiska arbetarpartiet i nutid verkar mest ägna sig åt att bibehålla sin och storfackpamparnas makt. Kanske är det de som borde kallas konservativa?
Rasmus Kaj; Vi måste använda etiketter annars kan vi inte prata med varandra. Jag tycker inte att nykonservatismen är en fascism (ännu). Däremot håller jag inte med Aqurette om att de inte deltar/driver idédebatten. Även konservatismen utvecklas och vässar sina argument, de vinner ofta stöd hos “vanliga” människor än hos intellektuella.
Jo, socialdemokratin var något helt annat i början av förra seklet. Då lät man faktiskt ganska mycket som liberaler gör idag, och man hade lite eller inget överseende alls med lathet.
Men om vi skall hålla oss till konservatismen som fiende, så tycker jag Dick Erixon representerar denna ganska bra.
Enligt opinionsmätningarna så ser det ju inte direkt ut som att socialismen har kunnat placeras på historiens sophög ännu, men det kan nog ändå vara bra att återigen bryta det oheliga förhållandet mellan konservatismen och liberalismen så att det slipper att bli förväxlingar om vad som är vad.
Attila:
Det är olyckligt att nykonservatismen fick det namnet. Egentligen har nykonservatismen mer gemansamt med (naturrätts)-liberalismen än konservatismen. Båda menar att människor har okränkbara rättigheter som ingen stat får kränka. Det som främst skiljer nykonservativa från de klassiskt liberala är metoden. Man skulle faktiskt kunna likna denna skillnad med konflikten mellan demokratisk socialism och revolutionär kommunism där nykonservatismen är den senare – även om medlen är olika har båda i någon mening samma samhällsanalys och samma mål.
Sedan är det också så att de nykonservativa inte delar liberalernas kritik mot välfärdsstaten. Men som bekant är liberaler själva ganska dåliga på att vara liberala i det avseendet.
Terminologi är svårare än man kan tro.
Aqurette; Jag tar mig friheten att kalla alla nya konservativa rörelser för nykonservativa, både Bush och Putin, även om just fenomenet “neocons” är amerikanskt. Har inget bättre ord.
Robin Hood; Jag tänker på socialismen i ett globalt perspektiv, vi får inte glömma att halva världens befolkning stod i dassrullekö för något decennium sedan…