Det är ju trevligt att höra. Folk inom fordonsindustrin märker ofta nedgångar snabbt. Nybilsköp kan det flesta undvara, och det är det första man väljer bort under dåliga tider. Samtidigt vänder det snabbare för bilbranschen när konjunkturen blir bättre.

Kanske är det dags för oss i det privata näringslivet att dra igång verksamheten på allvar – och låta politikerna sköta sina artificiella kriser bäst de vill. Europas kris är ju de facto en statsekonomisk kris, orsakad av våra ledare. I den bästa av världar är ju staten och näringslivet åtskilt. Så det är bara att kämpa på, och hoppas att våra politiker gör det samma.

Vad händer om Grekland och Portugal lämnar valutasamarbetet eller hela EU? Kommer resten av länderna att fortsätta, eller får de inre spänningarna hela bygget att krackelera? Vilka länder kvalificerar sig för det nya Super-EU? Kommer andra allianser och grupperingar att bildas? Detta är min (vilda)gissning.

Vad ska Grekland göra för att komma igång?

Steg ett är att avskaffa alla monopol och handelshinder. Det finns mängder av märkliga restriktioner inom näringslivet, som kanske bäst beskrivs i NY Times-artikeln om grek-amerikanen som ville starta ett bryggeri i Grekland, det var ju lättare sagt än gjort. Grekland är särintressenas land, alla vill skydda sin verksamhet, vilket resulterar i en enorm trögrörlighet.

Steg två är att införa ett skattesystem som passar grekerna. Jag tror inte alls på den svenska modellen här, med massor av dolda och halvdolda uttag, moms, arbetsgivaravgifter etc etc. Det som skulle passa bäst i Grekland vore någon form utav platt skatt. Detta är enkelt på flera sätt, alla betalar samma procentsats, den rike betalar mer, och den fattige mindre, men alla tillför något. Det blir lätt att deklarera och redovisa, och det blir även lättare för myndigheterna att bearbeta informationen.

VAD ska man beskatta? ja, den här frågan är knivigare än många tror. Skatt på arbete, säger de flesta. Visst, det låter logiskt, så är det ju i de flesta länder. Men är det helt optimalt egentligen? Speciellt i ett land där många har flera småjobb, och dealar och vealar hit och dit. Vad är det egentligen som ska beskattas, och varför? Ska man beskatta snickaren som hjälper polaren med hans hus, och får en peng för besväret? Vissa säger ja, andra säger nej. Om man är frilansare med flera yrkesuppgifter, hur mycket ska man ta upp till beskattning – allt? Även när man hjälper vänner och familjemedlemmar?

I ett land där alla jobbar i industrin och statsmakten har en stark ställning så dyker det här problemet inte upp, men i ett land som myllrar av småföretag, tjänster och gentjänster så kan det bli ganska snårigt.

Skatt på arbete är inte optimalt i Grekland. Det här är ett driftigt folk, de startar affärer ur blotta intet både på hemmaplan, men även runt om i världen. Varför strypa den här kreativiteten med en massa skatt?

Inför FASTIGHETSSKATT med en en nedersta schablon-gräns. Avskaffa skatt på arbete och alla andra skatter. Medborgarna betalar skatt per kvadratmeter boendeyta i sitt fasta boende, fritidshus räknas ej under visst antal kvm. Den som bor stort och flott betalar mer, och den som bor litet betalar mindre. Här finns också en logisk koppling till statsmakten, som är tillsatt att skydda ditt hus och hem, och detta betalar man för.

Förslaget innebär också att det uppstår incitament att komma till rätta med den bristande planeringen gällande bebyggelse i Grekland. Tills allt är kontrollerat och uppmätt, vilket kan ta några år, betalar man en schablonsumma. Detta garanterar intäkter till staten och ingen kan komma undan, vilket är viktigare än man kan tro i landet där skattesmitning är en paradgren.

Steg tre är förhandlingar och avtal med fackföreningarna. Facket har Grekland i ett järngrepp, om man är missnöjd så är det snart kaos på gatorna eftersom sopgubbar, bussförare etc ställer in verksamheten. Man måste komma till en nivå där facket inte är en fara för landet. Att hysteriskt vakta sina särintressen kan tyvärr vara fullkomligt miserabelt för alla, även om intentionerna en gång i tiden var goda.

Steg fyra är att spara inom det offentliga. Här måste man dels räkna de offentliganställda, hur många finns det? Vad gör de? Och därefter tyvärr avskeda en hel del. Den offentliga sektorn i Grekland har svämmat över fördämningarna. Förenkla byråkratin, håll det offentliga litet, välskött och effektivt. Det kräver en enorm omorganisering. Frågan är vem som har förtroendet och viljan att genomföra detta?

Steg fem, kliv ur eurosamarbetet. Grekland har kommit till vägs ände, bättre kliva av än att bli utsparkad. Sen väljer man vilka delar av EU-samarbetet man vill delta i. Återinför den lokala valutan, som inledningsvis kommer att sjunka som en sten, därefter blicka framåt och rekonstruera ekonomin utifrån steg ett till fyra enligt ovan.

Om dessa fem steg genomförs så finns det en mycket god chans att stabilisera finanserna och komma på fötter. Därmed inte sagt att det är enkelt, nej, det här är tidernas politiska utmaning.

Men det är inte säkert att besparingarna räcker för att få nya nödlån från EU. Tyska politiker är fortfarande tveksamma. Grekerna har ju en historia av att klubba igenom sparpaket, och därefter inte följa dem.

Men hur är det egentligen? Är det Grekland som ska räddas av EU eller är det bankerna som sitter med grekiska statspapper? Blott 19% av det nya nödlånet  ska tydligen gå till grekiska staten, resten till bankerna.

Ja, västvärldens monetära system är snårigt, det är inte helt lätt att förstå vad som är vad – ibland ifrågasätter man till och med begreppet pengar. Vad är pengar och hur skapas de?

Oftast förklaras det med att pengar är en skuld (en kredit) som garanteras av en stat, via dess centralbank. I bästa fall finns det helt eller delvis täckning för denna skuld i en guldreserv eller dylikt. Nuförtiden är guldreserven emellertid avskaffad i de flesta länder, och valutan “skapas” av centralbanken och garanteras av landet, samhället och dess kredibilitet, fiatvaluta kallas fenomenet.

För att vrida på det ett varv till, egentligen är pengarna inte skulden i skuldebrevet, våra sedlar. Utan pengar är egentligen ett mått på benägenheten att vilja anskaffa något, antingen en vara eller tjänst,

Det var kanske enklare att se fenomenet i primitiva samhällen när man idkade byteshandel. De flesta var självhushållande och det var relativt få saker som behövdes utöver det man odlade, jagade, och snickrade – och dessa saker bytte man till sig. Även arbetskraft bytte man till sig med mat och husrum, vilket möjliggjorde anställningen av drängar och pigor.

När samhället blev mer industrialiserat under andra halvan av 1800-talet försvann naturahushållningen allt mer. Folk blev beroende av en stadig inkomst. Livsmedel, varor och tjänster köptes på en relativt öppen marknad. Initialt var det ett enormt sug efter kläder, möbler, kapitalvaror etc – allt skulle inköpas av den nya medelklassen.

Ibland blev det emellertid hack i maskineriet, t ex depressionen under 30-talet. Krisen initierades av att marknaden mättades, varukarusellen avstannade, och man hamnade i en ond spiral där folk konsumerade allt mindre, vilket gav upphov till arbetslöshet, vilket ledde till ännu mindre konsumtion.

Pengar är när någon vill ha något, och ett köp genomförs, eller ett byte i en bytesekonomi. Ett avslut.

Sen kan bankerna fördubbla penningmängden genom Fractual Reserve Banking, och Riksbanken kan trycka pengar för glatta livet – men om vi medborgare INTE vill köpa något – då finns inte möjligheten till pengar. I realiteten skulle det innebära att pengarna blev mindre värda, inflation, eller hyperinflation där pengarna tillslut inte är värda någonting.

För att återgå till Grekland. Om man ska förenkla väldigt mycket kan vi säga ett grekerna erbjuder solsemestrar, medan tyskarna erbjuder bilar. Under flera år har grekerna varit väldigt intresserade av just bilar, och de har lovat x-antal solsemestrar i utbyte, och tyskarna har gått med på det.

Nu har grekerna hamnat i ett läge där de inte kan leverera det överenskomna antalet solsemestrar som de lovat, däremot har de själva redan tagit emot bilarna. Grekerna är skyldiga varor/tjänster till någon annan, direkt eller indirekt via banker.

Men notera att pengar egentligen bara blir till när en överenskommelse görs och transaktionen genomförs. Därför är en skuld (eller en kredit) bara intressant om den skuldsatte KAN betala tillbaka. Och det här vet alla banker och finansinstitut. Det är därför man måste ha ordnad ekonomi och en stadig inkomst för att få ta ett lån.

Några pengar finns inte att hämta i Grekland med andra ord. Och utsikerna är små för att det ska uppstå några pengar där på kort sikt, i det givna scenariot.

Vad man kan göra är att komma överens om att återbetalningen inte är möjlig, att de solresor man levererat täcker de bilar man konsumerat, och att man går vidare. Skuldavskrivning, konkurs etc.

Detta leder iof till att bilindustrin i Tyskland kommer att gå dåligt – men å andra sidan varför leverera bilar till någon som lovar betalning – men inte har något att erbjuda? Det är en del av spelet. I en transaktion bör alla vara överens och nöjda, oavsett om den görs på en simpel marknad eller på Wall Street.

Pengar finns bara när ett behov uppstår, och någon kan mätta behovet, genom en vara eller tjänst, och transaktionen fullföljs – med sedlar, silver, guld, snäckskal eller byteshandel.

Det krävs inte någon större analysförmåga för att inse att hela den här sagan är just en saga. Att stater är skyldiga pengar är knappast Swedbank, Lehman Brothers eller Hellenic Banks fel.

Att t ex Storbritannien, USA och Grekland har enorma skulder har väldigt lite att göra med girighetsnivån på Wall Street. Nej, men det passar politikernas syften att skylla på banker och giriga investerare. Notera att det dessutom är politikerna som reglerar bankerna och finansinstituten. I USA är hela bolånemarknaden förstatligad, vilket rimmar illa med kapitalism och fri marknad.

Alltför ofta hakar journalister på och gör reportage om hur allt gick åt pipan, med bankväsendet som orsak och skuldbärare. När det i verkligheten är så att politikerna lånat miljardbelopp för att finansiera sina visioner. Och när de plötsligt inser hur mycket de är skyldiga så vill de helst inte betala tillbaka – till banker och finansinstitut, som blir syndabockar i det här miljardsvindeln.

De är giriga de där bankerna som vill ha tillbaka sina pengar…

Ska vi inte skriva av skulderna istället? Vi vill ju inte att medborgarna ska drabbas. Familjer som får lämna hus och hem. Eller hur?

Visst finns det något maffiotiskt över det hela? Vem var det som brände pengarna egentligen? Inte var det du och jag i alla fall.

Visst kan bankanställda vara giriga, absolut, men den girigheten och maktlystnaden går knappast att jämföra med den som finns i Washington och Bryssel.

Intressant om samhälle, kultur

I Blekinge anordnas årligen hårdrockfestivalen Sweden Rock, som lockar till sig entusiaster från när och fjärran. Denna retrospektiva tillställning gjorde förra året en förtjänst på 25 milj kr. Vem säger att gammal fin kultur inte kan gå med vinst?

De florerar mängder av konspirationsteorier på nätet, vi har den om de utomjordiska ödlorna som i lönndom styrt världen under tusentals år, illuminati, frimurarna, tempelriddarna, och sist men inte minst nazi-ufon.

Den sistnämnda myten handlar om att tyska forskare i slutet av andra världskriget utvecklade en revolutionerande teknik för att färdas genom luften och rymden. Dessa skepp såg ut som flygande tefat. Och i krigets slutskede flydde mängder av nazister till ett hemligt ställe (Antarktis, månens baksida etc etc) för att förfina sin teknik – och bida sin tid.

Nu har det till min stora förvåning gjorts en film om nazi-ufona. Handlingen utspelar sig några år in i framtiden; det nya tredje riket förklarar krig mot USA, som leds av en Sarah Palin-liknande president. Och det här är ett ganska kul exempel på när moderna myter möter Hollywood och den verkliga världen. Jag tror att vi kommer att se mer av dylikt framöver.

Intressant om samhälle, kultur

Men helt ärligt, vad sysslar grekerna med? Varför gör de inte som vanligt, går med på alla krav, och ändå struntar i dem. Det är ju så det gjort hittills. Frågan är bara vem som tröttnar på den här leken först, EU-ledarskapet eller grekerna själva?

Jag börjar få en vag känsla av att något annat är i görningen. Bli inte alltför förvånade om ni får betala med drachmer när ni åker till Grekland på semester i sommar.

Och alla andra kommer också att vara där, eftersom Grekland efter valutaskifte och devalvering kommer att vara Europas mest prisvärda turistland. Kanske kan denna taktik på sikt få landet på fötter? Det är åtminstone värt ett försök, bättre än att månatligen tigga pengar från sina grannar?

Baksidan av ett utträde (ur valutaunionen eller hela EU) är att det kommer att ge väldigt dåliga signaler utåt. Vi inser att EU inte är särskilt stabilt, att hela idén med ett federalt europabygge kanske inte håller?

Och notera, om det kommer att gå bättre för Grekland efter utträdet än innan – ja, då är det första spiken i kistan för hela EU-projektet. Den irriterande frågan blir aktuell ännu en gång: – Vad ska vi med EU till?

Om de lågavlönade har det gott ställt, och de rikare ännu bättre – är gapet fortfarande relevant? Eller är detta s k gap i dylika fall ett mått på vänsterns avundsjuka, att kirurgen tjänar mer än undersköterskan, att ingenjören tjänar mer än montören? Ska alla tjäna lika mycket – eller lika lite?

Den som förklarade gapet bäst var Storbritanniens premiärminister under 80-talet Margaret Thatcher, hon är åter i ropet med anledning av filmen Järnladyn med Maryl Streep i huvudrollen. Själv tyckte jag att det var alldeles för mycket fokus på hennes liv som gammal senil tant; alla blir gamla och grå, varför göra sig lustig över en kvinnas sista år? Recensioner hos DN & SvD.

Låt oss istället titta på henne när hon fortfarande var aktiv inom politiken. Se Margaret Thatcher köra över sina politiska motståndare på ett mycket pedagogiskt sätt, notera när hon illustrerar gapet med fingarna. Obetalbart.