2013
Ska var och en ha rätt att bära vapen för att kunna försvara sig mot brottslingar och allsköns galningar? Den här debatten är möjligen lite hetare i USA än i Europa, vilket inte gör den mindre intressant.
Tanken att man skyddar sig själv och sina närmaste med vapen i hand är lika gammal som människan, den är äldre än vårt samhälle, äldre än vår civilisation.
Kanske är det tecknet på ett ordnat samhälle att man INTE behöver gå beväpnad till tänderna. Statens primära uppgift är att skydda medborgarna och se till att rättvisa skipas.
Rättsväsendet är det enda vi medborgare inte kan lösa själva, där behöver vi en neutral valbar part som representerar alla i samhället, som kan hålla sig borta från särintressen och mutor.
Tanken om vapenrätt går på sätt och vis emot tanken om nattväktarstaten. Om vi alla är beväpnade så behövs ju ingen stat längre, och vi kan vara säkra på att tvister och bråk utbryter förr eller senare, som löses med hämnd, blodshämnd och småkrig.
Staten borde vara själva motsatsen till detta oordnade samhälle, där alla hävdar sin rätt med våld eller med hot om våld.
Bildligt betraktat kan vi se det som att forntidens människor var trötta på fejder; de lade ner sina vapen, och lämnade över dem till överhögheten, som lovade att skapa fred och rättvisa.
Handlingen är inte bara en symbol för underkastelse. Nej, det här är den yttersta poängen med staten, och den symboliska alliansen mellan medborgare och statsmakt.
När medborgarna återigen känner att de INTE är säkra och vill beväpna sig, då är det något fel. Staten sköter inte sin primära uppgift längre. Staten upphör att vara stat, och medborgarna är inte längre medborgare.
Den här kartan gjorde jag till min engelska blogg Grafeus.com. Och jag tror många blir förvånade över att våra demokratiska traditioner är så korta. Det handlar alltså om när man senast tog sig ur en ockupation, diktatur, militärjunta, statskupp el dyl, eller när man tillät rösträtt för alla vuxna medborgare i nationella val.
Det ser mörkt ut i öster, men flera central- och östeuropeiska länder hade faktiskt demokrati lika tidigt som i norr, men man förlorade den under andra världskriget och vid kommunismens intåg.
Schweiz hyllas ofta för sin långa demokratiska tradition, men kvinnlig rösträtt inträdde inte förrän 1971, därav det dåliga betyget. Och närliggande Lichtenstein är fortfarande en monarki, där fursten har politisk makt, landet syns inte på kartan pga sin ringa storlek.
I övrigt är det förmodligen många som undrar hur det ser ut i Ryssland, Ukraina och Turkiet, där demokratifrågor och människorättsfrågor anses vara på glid. Formellt sett är de emellertid demokratier.
Enligt min karta är det Finland som har den längsta obrutna demokratiska traditionen i Europa.
På många bloggar och ekonomisajter världen över är man enig om att euron inte har långt kvar. Den gemensamma valutan skapar enorma obalanser länderna emellan, och nu finns det ingen återvändo för det skenande tåget. Bistra tider väntar.
Och politikerna i Bryssel verkar tämligen maktlösa. Man försöker rädda land efter land som drabbas av eurokrisen, men klent resultat, senast Cypern där man provade en ny lösning med konfiskation av bankmedel för att förbättra landets ekonomi. Om en liknande räddningsaktion skulle fungera i ett större land som exempelvis Spanien eller Italien är en svårare fråga.
Men hur långt har euron kvar egentligen? Vilket blir det första landet att träda ut? Är valutan segare än vi tror, kommer det att ta flera år innan något händer?
Eller är lösningen att vi behåller valutan och ingår en fulskalig union med gemensam finanspolitik, centralbank och regering? Där våra länder blir delstater i EU?
Vi var nog ganska många som funderade på hur de cypriotiska politikerna skulle hantera trojkans hårda motkrav, med bankkonfiskationer för att få ett nödlån. Landet led av den kris som förorsakades av den grekiska skuldnedskrivningen och den snöbollseffekt som pågått i över ett år. Eleka tungor skulle nog säga att krisen utlöstes av EU. Då Cypern tidigare hade mycket låg arbetslöshet och finanserna i ordning, till skillnad från andra länder i södra Europa.
Den lilla önationen övervägde på allvar att lämna eurozonen, men valde slutligen att stanna kvar.
Det här bådar inte gott för EU, nu är det kanske bara en tidsfråga innan något annat land lämnar valutasamarbetet och då luckras medlemskapet upp och blir ett slags EU á la carte, där man snarare väljer vilka ingredienser man vill ha av det europeiska samarbetet. Och om man tittar på opinionen idag – där alltfler är kritiska till Bryssel – så är det kanske det medborgarna vill?
Till mångas förvåning är numera Nederländerna en ny kandidat för räddning och nödlån. Landet har Europas högsta hushållsbelåning, högre än Grekland, Irland och Cypern. Samtidigt som bostadsmarknaden backar ödesdigert, och ödelägger värden, lån och banker.
Nederländerna är Tysklands pålitligaste partner och tillika ett av EU:s kärnländer, och när krisen blir akut om ca 1-2 år blir det systemkritiskt för hela EU. Om inte Spanien, Italien, Grekland eller Frankrike kraschlandar innan dess, och lyckas ödelägga samarbetet tidigare.
Cyperns president Anastasiades besökte Israel häromdagen och kom hem med beskedet att de bägge länderna ska samarbeta om försvaret av de nyupptäckta gasfyndigheterna i östra Medelhavet. Israelerna ska få tillgång till en flygplats i Paphos, vilket givetvis ökar deras räckvidd avsevärt.
Cypern vänder sig bort från Europa en aning, och förhandlar till sig ett militärt samarbete som man trodde att EU kunde garantera. Så var dock inte fallet. EU dras med stora interna problem, och det lyckliga Europa vi skulle bygga finns inte längre. Cyperns dåliga ekonomi är delvis ett resultat av Bryssels politik, och den grekiska skuldavskrivningen, som drabbade de cypriotiska bankerna och satte snöbollen i rullning.
Både Israel och Cypern är ensamma i världen. Grekland bidrar inte med särskilt mycket hjälp, utan har istället snarare stjälpt Cypern både inom EU och 1974 då Turkiet ockuperade 30% av ön. Och Israels mäktiga bundsförvant USA finns enbart där pga den starka judiska opinionen i landet. Om opinion skulle svänga, kommer USA sakta att ta bort sin skyddande hand.
Jag antar att Turkiet inte kommer att gilla detta. Landet har på senare tid visat tendenser till stormaktsambitioner i regionen. Cypern har också sagt sig vara intresserade av att samarbeta med andra grannländer, utom just ovannämnda land.
Även om Israel alldeles nyligen bad Turkiet om ursäkt för en omdebatterad militär aktion, så har deras relation inte stärkts mer än på pappret. Och möjligen har Turkiets roll inom Nato försvagats i och med Israel och Cyperns samarbete.
Britterna har ju sedan tidigare militärbaser på Cypern. Nästa steg av Cyperns president är förmodligen att stärka samarbetet med den forna kolonialmakten England. Om detta blir av då är relationerna till Bryssel inte så viktiga längre.
Fördelningspolitiken är välfärdsstatens viktigaste instrument. Genom att pengar fördelas till behövande, fattiga, utslagna, sjuka etc så kan man motivera höga skattesatser. Genom fördelningspolitiken får vi ett mer rättvist samhälle. Systemet ifrågasätts sällan på allvar. Det här är Svedalas betongfundament.
Notera att välfärdsstaten inte enbart fördelar pengar till de fattiga och behövande, nej, de största beloppen fördelas runt i medelklassen, i form av föräldrapenning, barnbidrag, vab, a-kassa etc. Pengar som medelklassen egentligen inte skulle behöva – om de inte betalade så mycket skatt, och kunde spara en slant.
Låt oss titta på ett helt ordinärt företag. Det är ju näringslivet som skramlar ihop skattepengarna och ger folk arbete och mat på bordet. Hur ser skattesatserna ut i ett vanligt bolag egentligen?
Här har vi det fiktiva företaget Ruperts Rör & Svets, som drar in 6 miljoner om året på 10 anställda som vardera tjänar 27,000 kr i månaden innan skatt. Varje anställd kostar 421 200 kr om året inklusive sociala avgifter. Det blir 4,21 milj i lönekostnader per år. Återstår 1,78 miljoner, som går till materialinköp, hyra, samt vinst till ägaren.
Ägaren heter Rupert, han är aktiv inom firman och fungerar som både chef och vanlig arbetare. Som så många andra småföretagare tar han ut minimal lön, och förlitar sig istället på vinsten som brukar bli ca 400,000 kr om året, i bästa fall. På det betalar han 22% i bolagskatt, och får behålla 312,000 kr, dvs 26,000 kr netto/mån. En ordinär ersättning för en person som jobbar 70 timmar i veckan, ansvarar för 10 anställda och svarar i telefon dygnet runt.
Så här ser det ofta ut bland småföretagen. Ibland hyffsar man till siffrorna genom att jobba lite svart utanför kontorstid. Lågkonjunkturer ställer ofta till det då man har en ganska skral kassa. Problem blir det också om maskiner går sönder och nya måste köpas in. Men man klarar sig. Det rullar på, som Rupert brukar säga.
Värt att notera är att av de 6 miljonerna som företaget drar in så går ca 2,5 miljoner till skatter, sociala avgifter och moms. Lågt räknat. Skulle vi räkna in momsen som de anställda betalar med sina löner när de handlar i affärer etc så skulle det bli ännu mer, säkert runt 50%.
Om Rupert hade fått betala en miljon mindre i skatt så hade han förstås tagit ut lite mer i vinst, det har han ju gjort sig förtjänt av.
Samt anställt två personer till.
Två personer som inte skulle behövt gå på a-kassa eller på någon vidareutbildning i arbetsförmedlingens regi.
Apropå fördelningspolitik.
Spanien och Grekland har en arbetslöshet som är högre än under 30-talets depression i USA. Och det finns fler tecken som pekar på att vi är på väg mot en riktigt skakig resa. Dyster läsning, men vi kan ju inte låtsas som ingenting. Även om våra politiker gör det.
