Liberaler brukar emellanåt utdela rejäla snytingar åt fackföreningarna, mig själv inräknad. Framförallt LO anklagas för oetiska blockader, fiffel med medlemmarnas pangar samt maktfullkomlighet. Och det finns givetvis en poäng i allt detta. Men när folk börjar ifrågasätta fackföreningarnas reklamkampanjer sänker sig sakta löjets skimmer över den liberala bloggosfären.
Alla moderna organisationer som vill värva nya medlemmar eller propagera för sina åsikter använder någon form av marknadsföring. Om LO annonserar så är det en sak för medlemmmarna, och inga andra. Man må ha åsikter om innehållet; reklamkritik är ju en svensk folksport, där sköna gossar som inte har en aning om marknadsföring sitter och bedömer reklamen utifrån hur rolig eller dålig den är mellan chipstuggorna. Guldäggsjuryn har onekligen många diskvalificerade aspiranter.
Det har blivit en liberal tvångsghandling att sparka på fackföreningar, som om de saknar existensberättigande, som om de skulle sitta på djävulens högra sida i Dantes inferno. Jag motsätter mig denna antifackliga mobbingkör, vi glömmer lätt att facket har gjort mycket gott för sina medlemmar under åren.
Fackföreningar är en mycket viktig samhällelig kraft för oss liberaler. I en stat med mindre statsmakt och politikermakt är det bl a dessa fackföreningar som sköter a-kassa, sjukpenning och andra sociala försäkringar. Detta gjorde de förr om åren, innan staten tog över rubbet.
Om Sverige ska bli ett mer liberalt land är det fackföreningarna vi mÃ¥ste vinna. Och de i sin tur vill förmodligen ha mer ansvar, fler Ã¥taganden, sköta försäkringar etc – ty dÃ¥ ökar deras existensberättigande, och antalet medlemmar. Och medborgarnas makt ökar eftersom antalet socialförsäkrings-bolag ökar. Idag har vi bara ett – staten.
Jag skulle vilja påstå att fackföreningarna är nyckeln till ett mer liberalt Sverige. Genom att befria staten från många av dagens tunga försäkrings-åtaganden (och ge dem till fackföreningarna) kan skatten sänkas rejält, till gagn för företag såväl som privatpersoner. Sverige kan på detta sätt bli ett mycket mer utvecklat och rikt land.
Fackföreningar är dessutom en viktig länk mellan arbetstagare och arbetsgivare, och den svenska kollektivavtals-modellen är långt mer liberal än systemet med statliga minimilöner, som är vanligt förekommande på kontinenten.
Fackföreningarna har degenererat en smula – det mÃ¥ste medges – framförallt är det vid konflikter som det spÃ¥rar ur. Det är här staten kommer in i bilden; det är staten som ska reglera fackföreningarnas stridsÃ¥tgärder, den stat som för närvarande styrs av borgerliga politiker. Och det vore trevligt om vÃ¥ra riksdagsledamöter kunde ta sig an dessa frÃ¥gor – istället för att irritera sig pÃ¥ fackföreningarnas reklamkampanjer.
—
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, facket, LO, fackföreningar
Här kan man läsa mer om hur fackföreningar föddes i Sverige som liberala arbetarföreningar:
http://www.liberaldebatt.se/nr/2006.1/docs/nycander.html
Detta är något väldigt intressant tycker jag. För mig har det gått helt förbi när och varför svenska liberaler började förespråka en statskorporatistisk lösning. Lagar istället för avtal, domstolar iställer för en fri styrkeuppvisning iform av stridsåtgärder (dvs. frihet att organisera arbetstillgängligheten) osv. osv.
Jag skulle tycka att det var intressant att höra hur den ideologiska debatten inom liberala sverige gått för att nå denna ståndpunkt.
HÃ¥ller med dig i sak – men i rättvisans namn Federley (som förvisso halat den liberala/ideologiska fanan och övergÃ¥tt till ngn form av rescentioner av sociala event pÃ¥ sin blogg och därmed gärna fÃ¥r skakas om lite) ifrÃ¥gasätter faktiskt om rättvisa är ett rättvisande begrepp för LO. Inte deras rätt eller lämpligheten i att göra PR.
Vad gäller ditt resonemang så krävs dock inte enbart en fackföreningsrörelse, utan en rörelse med mindre politisk likriktning som kan representera anställda även av annat än röd färg.
Att nå dit är en nöt att knäcka.
Sophia B,
Det finns två länkar med olika typer utav kritik av LO.
Ang rättvisa så är det ett begrepp som tolkas olika av olika människor. Liberaler använder det på annat sätt än socialister eller konservativa. Om vi nu ska diskutera LOs kampanj så tycker jag den är ljusår bättre än vad de presterat förr om åren. Och rättvise-begreppet är centralt i fackföreningsrörelsen, oavsett vad vi tycker. Det vore närmast konstigt ifall LO inte använde termen rättvisa.
Alla fackföreningar är väl inte partipolitiska?
Hej Attila!
En mycket bra och insiktsfull blogg, om jag får säga det. Speciellt i dessa tider där alla liberaler verkar kräva fackens omedelbara utrotelse.
Nej, alla fackföreningar är inte partipolitiska, men alla är i någon mån politiska.
Att organisera sig fackligt är ett sätt att säga nej till ett samhällssystem där den svaga ensamme arbetaren utnyttjas av den mäktigare arbetsköparen. Det vill säga ett liberalt.
Du har rätt i att svensk fackförening ursprungligen var liberal, men det var den inte länge och jag skulle säga att den var det i brist på bättre. Liberalismen är trots allt äldre än socialismen.
Pingback: Bloggen Bent - Blogginläggen » Facket behövs verkligen, men…
Hej Niklas,
Du säger att:
Att organisera sig fackligt är ett sätt att säga nej till ett samhällssystem där den svaga ensamme arbetaren utnyttjas av den mäktigare arbetsköparen. Det vill säga ett liberalt.
Så var det möjligen på 1800-talet då Marx levde och verkade. Idag skulle jag vilja påstå att arbetstagare och löntagare lever i ömsesidig symbios, mycket tack vare fackföreningar, utveckling, utbildning mm.
Utan arbetare – inga produktion, utan arbetsgivare – inga jobb… Värt att fundera pÃ¥.
Det är väl klart som f-n att vi behöver fackföreningar. Det garanterar om inte annat att de som jobbar kan ta stöd i varandra när de är kritiska till något på arbetsplatsen. Fackföreningar kan dessutom fungera som förmedlare av försäkringar av olika slag, och därmed avlasta samhället i övrigt.
Kritiken idag förväxlar nog i hög grad de svenska fackföreningarna, som de överlag FUNGERAR JUST NU, och fackföreningar i största allmänhet. Det svenska facket, då kanske främst LO, är inte längre ett fack, utan en politisk och ekonomisk rörelse som sitter på många stolar samtidigt.
LO är en av de mest stockkonservativa, till och med reaktionära rörelserna i Sverige just nu. De har blivit den ultimata garanten för att varje försök att byta riktning på den svenska skutan mest påminner om hur det ser ut när en långtradare får sladd på blankis.
Det svenska fackliga ägandet i svenska företag är dessutom enormt, och det svenska facket har inte precis utmärkt sig som speciellt etiska eller principfasta kapitalister. Man kan till och med gå så långt som till att påstå att det ibland är lite animal-farm-varning över det hela.
Så för att sammanfatta: Man kan mycket väl anse att den fackliga rörelsen är något att slå vakt om, men samtidigt inte ha ett använt dasspapper till övers för de elefanter som just nu innehar rollen i Sverige.
Marcus,
Jag köper dina argument, MEN debatten får inte framstå som om man vill avskaffa fackföreningarna, eller att man avskyr dem i största allmänhet. Det enda man uppnår då är fler konflikter och ökade spänningar.
Just nu verkar alla tjuvnyp tillåtna, och jag personligen tycker att man kan kosta på sig att vara lite mer nyanserad.
Nej, för att vi ska kunna sälja arbete måste ju någon köpa vär arbetskraft.
Men vad säger att vi måste ha det system vi har idag med vinstmaximering, kvartalskapitalism och där vinsten konsekvent stoppas i privata fickor när vi kan betala till oss själva istället?
Jag tillhör inte den delen av vänster som tror på medborgarlön och planekonomi, jag är mer dragen till det deltagarekonomiska tänket. Dock så är jag övertygad om att kapitalismen måste avskaffas.
Nicklas Eriksson,
Alla företag sysslar inte med kvartalsekonomi, visntmaximering etc. Företag är som vi människor – olika.
Du pratar om att avskaffa det kapitalistiska systemet, och antar jag att du menar privat ägande av företag. Det är ett stort ingrepp i människans frihet, och dessutom är det svÃ¥rt att ersätta det “kapitalistiska systemet”. Jag har skrivit om detta i ett annat inlägg:
http://www.attila.tecknare.se/?p=386
Nej Attila, det är inte det privata ägandet jag menar. Jag skrev ju att jag inte var för planekonomi. Jag skiter i om korvkiosken på hörnan drivs privat så länge de som arbetar där har bra villkor och en bra lön. Och jag struntar också i om ett städföretag med 34 anställda drivs privat. Läs på lite om deltagarekonomi! Vem vet, jag kanske vinner över dig?:)
Nicklas,
Tolkningarna om vad som ÄR det kapitalistiska systemet är många. Jag har inget emot deltagardemokrati. Läs gärna artikeln under förra läken, skulle uppskatta kritik på detta.
Attila! Tycker precis som du i dom flesta frågor du tar opp, men kan inte uttrycka mig så välformulerat som du! Ville bara ge mitt stöd till dig. Keep on the good work!
Erik,
Tack!
Vad Nicklas Eriksson förespråkar är fascism.
“Den korporativa staten grundades, skapad av fackföreningar för jordbruk, industri, handel och sÃ¥ vidare, en utveckling som sÃ¥ till vida sammanföll med syndikalismens idéer. Den sÃ¥ kallade korporativa ordningen innebar att inom olika yrken och näringsgrenar ett bestämmande inflytande överlämnades Ã¥t under fascistisk ledning bildade och under regeringens omedelbara uppsikt verkande fackförbund. SÃ¥ kom till exempel avtal mellan arbetsgivare och arbetstagare att slutas för samtliga verksamma inom aktuell näringsgren eller yrke, även de vilka ej var anslutna till organisationerna, ett slags kollektivavtal. Det högsta organet för de korporativa organisationerna var ett nationellt korporationsrÃ¥d, över vilket regeringen hade ett avgörande inflytande.”
http://sv.wikipedia.org/wiki/Fascism
Pingback: Medborgarlön pÃ¥ tapeten igen « strötankar och sentenser