IPRED, hästskjutsar och upphovsrätt


Ska nöjesindustrin jaga fildelare på egen hand? Om det europeiska direktivet IPRED går igenom kan det mycket väl bli så. Film- och skivindustrin får rätt att få ut vem som abonnerat på en viss IP-adress på nätet vid ett visst klockslag, om de visar en domstol “skäliga bevis” för att fildelning har skett från den IP-adressen.

En skärmbild (som är superlätt att fabricera) kommer med 100% sannolikhet att vara mer än tillräckligt. Detta innebär bara i sig att de får större befogenheter att kränka personlig integritet än den svenska polisen (som inte kan få ut sådana uppgifter utan att ett brott kan ge åtminstone fängelse, och ofta fleråriga fängelsestraff).

I Sverige och i många andra länder (främst EU-länder) gäller upphovsrätt till ett verk under upphovsmannens livstid och till och med 70 år efter dennes dödsår; den så kallade skyddstiden. Därefter kan verket fritt framföras, bearbetas, spelas in etc.

Piratpartiet, som är ledande i Sverige vad gäller kritik mot det nuvarande systemet, vill förkorta skyddstiden till 5 år, samt tillåta fri ickekommersiell fildelning/kopiering.

Fildelare är alltså inte tjuvar i egentlig bemärkelse, de stjäl inte fysisk egendom från en medborgare, utan de bryter mot de nuvarande reglerna gällande upphovsrätt. Många anser att lagen om upphovsrätt är alltför rigid, att den missbrukas, och att den hindrar spridning och tillgång av kultur. Fildelning kan alltså betraktas som civil olydnad.

Istället för fler aggressiva svårtillämpade lagar finns möjligheter för politikerna att bjuda in till debatt om hur upphovsrätten ska se ut i framtiden, det är ju inte skrivet i sten att skyddstiden är och förblir livstid plus 70 år. Det handlar till syvene och sist om lagar och överenskommelser för att uppmuntra konstnärligt skapande, och möjligheter för konstnären att tjäna pengar på sina verk.

Den nya tekniska utvecklingen medger emellertid att konstnärer får ut sina alster mycket snabbare, till en större publik/marknad – samtidigt som mottagarna kan kopiera och sprida verken snabbare än förut. Och här finns givetvis möjligheter, begränsningar och källor till tvist.

Oavsett om vi är för eller emot kopiering/spridning och förkortad skyddstid BÖR vi vara medvetna om att dagens lagar skrevs och formulerades i en tid då internet inte fanns, och inte heller de möjligheter som den nya tekniken erbjuder både konstnärer och konsumenter.

Oavsett tycke och smak BÖR vi fundera över huruvida dagens lagar är föråldrade eller ej – och politikerna BÖR bejaka denna debatt, ty de agerar lagstiftare, och handelsrestriktioner bör vara rättvisa och förenliga med den rådande teknik- och marknadssituationen.

Låt mig ta ett exempel. När bilar, bussar och tåg blev allt vanligare under förra och förrförra seklet gick en stor och utbredd näringsgren i graven: hästtransporter och hästskjutsar. Mängder av kuskar och stalledrängar blev av med sina jobb, och massor av hästar skickades till slakt. Ståtliga vagnar och diligenser stod och förföll, och blev tillslut brasved. Skulle vi behållit hästtransporterna för att bevara tusen och åter tusen arbetstillfällen?

Farhågorna var överdrivna; den industriella revolutionen erbjöd kuskarna annan sysselsättning. Och hästen blev inte en utrotningshotad art. Ridning är idag en utbredd folksport, och trav är en av våra populäraste spel och folknöjen. Det finns t.o.m folk inom musikindustrin som sadlat om för att föda upp hästar.

Vi befinner oss mitt i ett stort teknikskifte, då som nu, och musik- och filmindustrin har visat en stor motvilja mot den nya tekniken, medan publiken bejakat den. Statsmakten har mestadels tittat på, utan att veta vad den ska göra. Många politiker är medvetna om att vissa handelsrestriktioner och avtal kan bli föråldrade vid ett paradigmskifte, men de vet inte hur de ska agera. Då gäller det att hålla huvudet kallt, ty den nya tekniken kan mycket väl skapa nya näringar, möjligheter och kulturella yttringar!

Våra politiker VET att protektionism och stelbenthet inte driver utvecklingen framåt, vi kan inte låsa utvecklingen och konservera dagens tillstånd – som ett uttryck för den fullkomliga utvecklingen. Det har gjorts förut i historien, och det har inte medfört något gott.

När mänskligheten angjorde den industriella revolutionens och modernismens brygga insåg vi att det inte fanns någon återvändo. Det är bara framåt som gäller. Annars är det slut på det roliga, och vi kan återvända till att kratta hästskit framför ladan.

Uppdatering, SvD skriver om IPRED och citerar mitt inlägg.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, upphovsrätt, fildelning, musik, film, piratpartiet, IPRED


Följ oss
Sammanfattning av veckans artiklar till din inbox varje måndag