Är politiska extremister terrorister?
Per Gudmundsson på SvD undrar varför man inte klassar beväpnade nazistiska grupper som terrorister? De strävar ju efter en våldsam samhällsomvälvning, och har en agenda för detta. Varför döms de enbart för vapenbrott och skadegörelse etc?
Skulle vi klassa extremnationalister som terrorister, borde även extremvänstern klassas likadant. Och detta svider lite hos den etablerade politikerkåren, där många har Marx i bokhyllan, och tydliga socialistiska influenser. Arbetarrörelsen har en revolutionär historia, vänsterpartiet avsade sig kraven på revolution först på 1980-talet.
Politiskt revolutionära rörelser klassas därför inte som terrorister, medan religiösa revolutionära rörelser gör det – fast de arbetar med liknande metoder och har samhällsomstörtning på agendan. Logiskt och tydligt.
—
Mårten Schultz skriver om saken ur ett juridiskt perspektiv.
—
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, extremism
Är inte nazist ett mycket starkare ord än terrorist? Idag kallar vi vem som helst för terrorist, hackare, spammare, tom partisaner. Det är fel på lagen om det är nu ett fel, inte på namnet. Det tycker jag i alla fall.
Din bild funkar även att läsa klocksvis.
I den mån “vänstern” faktiskt förbereder sig för terrorsitbrott ska det också kallas för terrorister. Men vänstren ligger betydligt efter nazisterna vad gäller vapenanskaffning och träning, d v s de rent militära grejorna. Vilket liksom följer med åskådningen i viss utsträckning.
Antalet inom extremvänster som inte vill använda våld torde procentuellt vara betydligt högreän inom den nazistiska rörelsen, där man enbart avstår av taktiska skäl.
Terrorist är ett diffust begrepp… Hur menar du klocksvis?
[...] som kommenterar nyheten: Mårten Schultz, Svensson, Attila, Para Bellum, Trotten, Anna-Lena Lodenius, jj.n och [...]
- Varför skjuter du?
- För annars skjuter de på oss! Det står i vår bok!
- Hur vet du det?
hehehe
Instämmer totalt! Likadant med att så gott som alla lär sig om förintelsen i skolan, men kunskapen om Stalins Gulag och Pol Pots Kampodja är mycket mer begränsad trots att det är lika mycket folkmord som Hitlers.
Lika mycket folkmord..fel..lika mycket vidrigt skulle jag påstå, dock med skillnaden att nationalsocialisterna mördade 6 miljoner och kommunisterna hittils 110 miljoner.
Det har ju definitivt gått inflation i begreppet terrorist. Terrorism är ju en metod – en specifik variant av väpnad kamp. Det betyder ju inte att all väpnad kamp (med ideologiska eller religiösa motiv) är terrorism.
Antag att en organisiation är socialistisk/komunistisk/whatever, och vill att administrationen av en bestämd fabrik skall tas över av ett arbetarråd. Jämför två scenarier:
1) En väpnad milis organiseras, och fabriken tas över med vapenmakt.
2) Chefer/förmän/ägare hotas fysiskt, blir utsatta för skadegörelse, torteras eller mördas – med avsikt att förmå dem “frivilligt” lämna över fabriken.
Samma mål, vapen används i båda fallen, kanske även lika många döda – i det första scenariot är det väpnad revolt, i det andra terrorism.
J. “Det betyder ju inte att all väpnad kamp (med ideologiska eller religiösa motiv) är terrorism.”
Jo, det är precis vad det betyder. Ideologiska och religiösa motiv kan dra åt helvete med sin väpnade kamp i en demokrati. Här är det folkmajoriteten som väljer politikerna och politikerna som stiftar lagarna. Om folket har valt äganderätten, så skall din milis passa sig, oavsett vad den har för våldsmetoder. Sticker den upp mot folkviljan och kränker de rättigheter som folkmajoriteten vill ge sig själv, så bör vår stat visa våld på riktigt.
“V-v-våld. V-v-våld”, bräker de bortskämda, sekteristiska och hjärntvättade. Men folkets stat och demokratins civila självförsvar kommer inte att tala, utan agera.
Mitt inlägg behandlar överhuvudtaget inte frågan om handlandet är rätt eller inte, utan om det är terrorism eller inte. Det är en fråga om definitionen av terrorism, och att ordet används slentrianmässigt! Min eventuella politiska uppfattning har överhuvudtaget inget med det att göra, men om du nödvändigtvis måste veta anser jag att både revolt och terorrorism är förkastligt i en demokrati, medan båda (med reservation) kan vara motiverade under en diktatur. Jag antar att du hänger upp dig på att jag använder socialister i exemplet, så jag föreslår att du som övning skriver ett eget exempel med liberaler…
J. Det är det som är problemet: Liberaler skulle acceptera de av folkmajoriteten valda politiska ledarnas lagar. Enligt min mening är allt ideologiskt och religiöst motiverat angreppsvåld terrorism, oavsett om det riktar sig mot statens egendom eller privatpersoner. Allt våld utom nödvärn skall vara monopoliserat av staten i en liberal demokrati. Så det går inte att skapa ett exempel med liberaler som använder våld för att trotsa demokratin. Det vore som att skapa ett exempel med hästar som jagar kor för att äta deras kött.
J. Ett bra exempel på nödvärn är emellertid liberaler i Irak som beväpnar sig för att försvara sig mot de demokratiskt valda fundamentalisterna. Det finns inga lagar i Irak mot att vara liberal, men fundamentalisterna är i majoritet och försöker att kväva oppositionen med våld och hot. Bra, då får liberalerna en anledning att försvara sig. Enligt liberalen har ju indivden rätt till frid och frihet, så det logiska vore att även i en demokrati försvara individer mot övergrepp, som lagen tillåter. Men det blir snurrigt om vi samtidigt kallar oss demokrater, så vi måste sätta demokratin först.
Tobias, jag tror du missuppfattar mig, jag har aldrig sagt att mitt exempel nödvändigtvis måste utspela sig i en demokrati, det är ortogonalt mot mitt resonemang, men jag valde socialister för att ha anknytning till något som skulle kunna ske i dagens samhälle. När jag tänker på liberaler som tar till våld utgår jag från att det sker i en diktatur, må det vara Burma eller Franska enväldet.
Det jag vänder mig mot är den begreppsförskjutning som verkar ske på vissa håll, från den ursprungliga definitionen som jag åskådliggjorde med mitt exempel, mot en definition som inkluderar allt politiskt motiverat våld mot demokratier. En sådan förändrad definition ser jag inga fördelar med, utan däremot vad jag uppfattar som grava problem.
Det jag syftar på har beröringspunkter med ditt exempel i inlägg 13, och på andra situationer där man befinner sig i gråzoner, eller där en demokrati i snabb takt urartar till en diktatur, vilket ju som bekant historiskt har inträffat. Terrorism är med rätta ett starkt negativt värdeladdat ord. Metoderna (i terrorism enligt den klassiska definitionen) är oftast avskyvärda, och de är intimt förknippade med attentat mot demokratier, eftersom det ju fungerar bättre med hot mot befolkningen om befolkningen har något att säga till om.
Vad händer nu om vi vidgar begreppet terrorism till att omfatta även väpnade revolter i en demokrati? Som jag ser det kommer den negativa laddningen “smitta av sig”, inte bara på angrepp mot demokratin, utan även på begreppet väpnade revolter i sig; ett begrepp som i dag har en tämligen neutral laddning, då ju revolter även sker för att avsätta diktatorer. Risken att så sker är väl inte så stor om vi betraktar det uppenbara fallet där alla är ense om att det rör sig om en diktatur, men betrakta fallet med en demokrati i snabb förändring mot att bli en diktatur. Vid vilken punkt upphör en revolt mot säg en Chaves (vi antar här _rent hypotetiskt_ att han vill avskaffa demokratin) eller en tidig Hitler att vara terrorism?
Frågan låter kanske akademisk och ointressant. Betänkt dock att om man bygger upp ett system av drakoniska antiterroristlagar, kompletterade av rädsla för terroristattentat hos befolkningen, och dessa inkluderar väpnade revolter i sin definition, så kan en diktator i vardande utnyttja dessa till att kväsa tidiga försök att avsätta honom, samt även räkna med folkets stöd! Nej jag tror det är betydligt bättre att behålla de etablerade definitionerna – terrorism är terrorism, och revolt är revolt. Båda är oförsvarbara när de riktas mot demokratier, revolt i en diktatur är ofta befogat, och ibland kan även terrorism i en diktatur vara försvarbart.
Jag vet att mit inlägg blev långt, men jag hoppas att det framgår vad som är min ståndpunkt, det vill säga att denna begreppsförvirring inte har några fördelar, men väl grava potentiella nackdelar.
J. Jag tycker att det var bra att du tog plats, det gjorde mig litet mer fördragsam och nyfiken. Tyvärr tenderar jag ibland att skriva i affekt – och den affekten motverkas av sådana nyanseringar som du tillät dig att måla ut. Men jag vet fortfarande inte om jag tycker att du har rätt: Det låter litet som att du vill bevara utrymmet för romantiseringar av antistatligt våld. Jag tycker inte att det är så svårt att skilja mellan när en demokrati övergår i en diktatur. Jag anser inte att en demokratisk liberal hade rätten att störta Hitler från makten med våld bara för att den hade antagit att Hitler skulle börja deportera judar och slutligen inleda årtusendets värsta etniska rensning. Jag kan ju anta en massa om Obama eller McCain också, typ att de skall fortsätta i samma anda som fascisten Bush. Men det ger mig inte rätt att störta dem med våld direkt efter att folket har valt dem. Dock var det ju exempelvis så med Hitler att han gjorde sig till envåldshärskare genom att förändra konstitutionen och lagarna. Direkt efter att han hade gjort det, var ett väpnat uppror berättigat, dessförinnan hade jag sett det som terrorism. Maktfullkomliga, hysteriska psykoptater kan aldrig få nog. Och det är bra, för så fort de går över gränsen, så får vi knäppa dem.