Varför hjälpa de fattiga?


När liberaler kritiserar välfärdsystemen och vill strama åt bidrag och ersättningar får de genast mothugg av socialister och socialliberaler. -Ni vill slänga ut de fattiga i rännstenen, ni har inget hjärta, ni vill skapa ett klassamhälle!

Man kan känna hur hatet flödar, urgamla oförrätter kommer upp till ytan, man blir utmålad som en ondskans hantlangare. För visst är det ondska att inte ställa upp för sina medmänniskor, inte hjälpa dem i nödens stund, och inte räcka ut en hjälpande hand.

Kanske är det svårt att övertyga arga blockerade sinnen att man INTE vill dumpa de fattiga i Nybroviken, att man faktiskt vill hjälpa. Skillnaden är att jag inte vill låta STATEN sköta bidrag, a-kassor, sjukpenning etc.

Hur skulle det gå om staten INTE skötte dessa viktiga funktioner, dessa för välfärdssamhället primära ting? Hur skulle det gå?

Vi glömmer att det inte var så länge sedan som fackföreningarna stod för arbetslöshetsförsäkringen, nu administerar de blott pengarna. Fackföreningar bistod även med sjukpenning och ålderspension. Och vad gäller de fattiga och utslagna så har alltid ideella organisationer stått för en stor del av engagemanget. Undrar just hur stockholms uteliggare skulle klara sig utan Stadsmissionen, hur fattiga och utsatta runt om i världen skulle klara sig utan Röda korset, Läkare utan gränser etc?

Socialister och socialliberaler utgår ifrån att människan är snål, girig och självupptagen. Att hon inte vill hjälpa, att hon hellre berikar sig själv och sina närmaste. Därför konfiskerar staten månatligen en större del av vår lön, och låter byråkrater omfördela pengarna till folk som anses behöva hjälp.

Hjälp via tvång.

Tycker man att människan är girig, och odlar en pessimistisk människosyn så upplevs världen förmodligen som mycket mörk. Så mörk att man måste använda tvång på andra områden också, t.ex avlyssning, övervakning, tvångssterilisering, åsiktsregistrering, specialfängelser, undantagslagar etc etc.

VARFÖR inte låta staten ta hand om bidrag och dylikt? Det är ju trots allt praktiskt och rättvist? Vi glömmer att staten är en mycket speciell sammanslutning. Gamla statsbildningar påminde mest om maffian; betala skatt och få beskydd – oavsett om det fanns något hot eller ej. På toppen satt kungen och aristokratin, de levde på borgare och bönders pengar. Genom industrialisering och fritänkande skapades mer demokratiska statsskick. Numera väljer vi våra maffiabossar, vi får också tillbaka saker från staten, t.ex vård, utbildning, omsorg, rättsligt skydd etc.

Vi anser att det är värt skattepengarna. Staten är god.

Ibland blir det emellertid rost i maskineriet, och staten förfaller till sina maffiafasoner. Det startas obegripliga krig i fjärran land, journalister tystas och minoriteter trakasseras. Det var inga enskilda individer som byggde Gulag och Auschwitz, det var inte enskilda personer som släppte bomberna över Hiroshima och Nagasaki, terrorbombade Dresden, Hanoi etc. Det var stater. Det är stater som startar krig, inte enskilda endivider – vi rycks med som nickedockor. Vi blir kommenderade att ta på oss uniformen och försvara vårt FOSTERLAND i konflikter som utlöst av stater mellan stater.

Även i fredstid kräver staten mycket av sina medborgare; staten kan expropiera din mark och ditt hus, tvångsomhänderta dina barn, ta dina pengar, och om du vägrar ge dig betalningsanmärkningar så du inte kan ta några lån, skaffa betal- eller kreditkort. Staten kan också låta dig förhöras, fängsla dig, – och i vissa länder t.o.m tortera och mörda dig. Helt lagligt.

Ska samma institution som har monopol på våld också ta hand om sjuka, fattiga, fostra och utbilda våra barn?

Vem vet vem som styr staten imorgon eller i övermorgon? Över en natt kan allt det goda vändas mot oss.

Staten bör för medborgarnas egen säkerhet vara så liten som möjligt, och framförallt erbjuda rättsväsende, inre och yttre försvar. Detta är grundbultarna, allt annat kan lösas av enskilda medborgare, företag, koperativ, organisationer etc. Ju fler uppgifter vi ger staten desto mäktigare blir den. Och historien visar att mäktiga statsapparater är det största hotet mot fred och frihet – oavsett vilka ideologier staterna säger sig tillhöra.

Fattiga människor har funnits i alla tider, oavsett politisk styre. Inga politiker har lyckats lösa problemet fullt ut. Vi kommer inte att finna en lösning förrän den dagen då merparten av medborgarna är så ansvarstagande att de stannar upp vid uteliggaren, och frågar: -Hur mår du? Kan JAG hjälpa dig?

Tills dess låter vi uteliggaren ligga kvar i rännstenen: -Varför ska just jag bry mig, STATEN tar ju hand om sånt där.

Intressant? Andra bloggar om: samhälle, politik, fattigdom, fattiga, bidrag, liberalism


Följ oss
Sammanfattning av veckans artiklar till din inbox varje måndag