De bränner upp sin egen stad

Femte natten av våldsamma upplopp, ungdomar som vandaliserar sin egen stadsdel, bränner sina egna bilar, och fördärvar sin egen framtid. Det låter helt galet, men det är precis vad som händer runt om i Stockholms förorter idag. Vreden är både blind, döv och irrationell. Och nu brinner även polisstationerna.

Och det händer i det lyckliga landet, folkhemmet, välfärdsstaten, industrinationen, i den lilla välordnade delen av världen. Landet där vi delar på allt till och med vår lön, där hälften går till det offentliga. Där aggressioner undertrycks och undviks in i det längsta, där möten, förhandlingar och samförstånd utvecklats till en konstart, till den milda grad att engelska språket anammat låneordet “ombudsman”.

Den här typen av vandalism har aldrig förekommit i Sverige under modern tid. Och jag är ganska säker på att många gärna vill tysta ner Husbykravallerna och glömma dem så snabbt som möjligt. Men det borde bli en tankeställare, som skotten i Ådalen, Palmemordet eller Tsunamikatastrofen. Tre helt olika händelser som påverkat landet, dess makthavare och möjligen även vår färdriktning.

Många kommer att vilja dra politiska poänger av händelserna, både de som vill öka antalet poliser och de som vill minska dem. Både de som vill integrera och de som vill utvisa. De som vill se en kollektivistisk samhällsordning och de som vill lyfta fram individen.

Företag som bygger stängsel, murar, säkerhetsdörrar och larmsystem kommer att vädra morgonluft, så även försäkringsbolag, vaktbolag, vapenaffärer och sist men inte minst flyttfirmorna.

Sveriges anseende i världen har fått sig en repa i lacken. Landet Lagom luktar brandrök.

Förorten brinner

Unga arga män kastar sten på polis och brandmän och tänder eld på bilar. Det hela började med ett gripande i Husby där polisen sköt den misstänkte i fråga, då denne inte ville lägga ifrån sig sitt vapen.

Det är iof tveksamt om det finns några kopplingar mellan den skjutne 69-årige mannen och de ungdomar som nu för fjärde natten i rad sätter förorten i brand. Läser också på flera ställen att ungdomarna blir provocerade av polisens närvaro, samt att polisen ska ha uttryckt sig fördomsfullt mot ungdomarna.

Spänningen till ordningsmakten går som en röd tråd genom hela dramat. Svaret på polisens (upplevda eller verkliga) provokationer blir  något som närmast liknar en krisgszon.

Många har hittills viftat bort det här som något slags bus av sysslolösa ungdomar. Förorten ligger långt borta, det berör inte den samhällsbärande medelklassen. Men nu börjar händelserna urarta, och krypa under huden även på de välanpassade.

Stockholm är en delad stad, nyanlända flyktingar bor i ghettoliknande områden, medan svenskar och assimilerade invandrare bor i innerstaden, närförorter eller villastäder. Och så här är det i många andra städer runt om i Europa, förorten erbjuder billigare boende, det är här folk med låga inkomster samlas. Samt att folk av samma nationalitet dras till varandra.

Vart gick det fel?

Har Sverige tagit emot för många flyktingar? Är det fel på integrationen? Satsas det för lite på förorten? Är det arbetslöshet och sysslolöshet som är boven i dramat?

Husby, där allt började, är en förort där 82% har utländsk bakgrund. Miljonprogramshusen är insprängda mellan ängs- och skogspartier. Det är nära till Kista, som har en av Nordens största shoppinggallerior och andra nöjen. Stränder och bad ligger inte heller långt borta. Husby skiljer sig markant åt från betongstäderna runt London eller Marseille. Vid en sådan jämförelse påminner Husby snarare om Bullerbyn i Astrid Lindgrens böcker.

Här har alltså mammastaten Sverige tagit emot mängder av flyktingar – en invandrargrupp som har speciell status enligt FN – och tagit hand om dem, försörjt dem, givit dem skola, vård och omsorg.

Nu biter man handen som föder en.

Och inte nog med det, man utmanar statens våldsmonopol (polisen), samt gör våldsamma attacker mot brandmän etc. Tyvärr har det här pågått lågintensivt i flera år, ambulanser vågar sig inte in i vissa förorter utan poliseskort, vilket kan vara till men för de sjuka. Förorter förvandlas till ghetton och sedan till enklaver.

Staden brinner på nätterna, värden för miljoner går upp i rök varje natt, familjer låser in sig i sina lägenheter som om det vore krig. Men statsmakten kommer inte att ge sig, de kan inte ge sig; polisen kommer att slå ner de här upploppen, gör de inte det så urartar hela samhället. Även om ungdomarna i förorten känner sig utanför, ledsna, kränkta så är det utsiktslöst att med våld utmana en demokratisk stat och de som försvarar den.

I många andra länder hade polisen redan svarat med gummikulor, tårgas och vattenkanoner. Och vill det sig illa kommer polisen även att skjuta skarpt. Sedan några år tillbaka kan även militär sättas in, om man misstänker att terrorister infiltrerat ungdomarna. Och begreppet terrorist är ju väldigt tänjbart. Det kommer att sluta illa.

Och förlorarna är de fattiga, de som kom till Sverige med två tomma händer, de som ville jobba och skapa sig en framtid. Men varken jobb eller framtid gick att hitta. Och nu brinner hus och hem upp.

Kan vi se det här som början på slutet för mammastaten?

Jag är en av många som förespråkar fri invandring. På den premissen att invandrarna skaffar jobb och försörjer sig. Att vi har hela stadsdelar i arbetslöshet och utanför det övriga samhället är en politisk konstruktion. När arbetskraftsinvandringen avvecklades av socialdemokraterna och LO på 1970-talet infördes istället flyktingmottagning. Flyktingar ansågs inte vara ett hot mot arbetsmarknaden på samma sätt som hungriga murare, svarvare, kockar och städare från Östeuropa. Och vi byggde mammastaten, där förvaring och bidragsberoende blev slutresultatet istället för arbete och framtid.

Nu gör barnen uppror.

Vapen, var mans rätt?

Ska var och en ha rätt att bära vapen för att kunna försvara sig mot brottslingar och allsköns galningar? Den här debatten är möjligen lite hetare i USA än i Europa, vilket inte gör den mindre intressant.

Tanken att man skyddar sig själv och sina närmaste med vapen i hand är lika gammal som människan, den är äldre än vårt samhälle, äldre än vår civilisation.

Kanske är det tecknet på ett ordnat samhälle att man INTE behöver gå beväpnad till tänderna. Statens primära uppgift är att skydda medborgarna och se till att rättvisa skipas.

Rättsväsendet är det enda vi medborgare inte kan lösa själva, där behöver vi en neutral valbar part som representerar alla i samhället, som kan hålla sig borta från särintressen och mutor.

Tanken om vapenrätt går på sätt och vis emot tanken om nattväktarstaten. Om vi alla är beväpnade så behövs ju ingen stat längre, och vi kan vara säkra på att tvister och bråk utbryter förr eller senare, som löses med hämnd, blodshämnd och småkrig.

Staten borde vara själva motsatsen till detta oordnade samhälle, där alla hävdar sin rätt med våld eller med hot om våld.

Bildligt betraktat kan vi se det som att forntidens människor var trötta på fejder; de lade ner sina vapen, och lämnade över dem till överhögheten, som lovade att skapa fred och rättvisa.

Handlingen är inte bara en symbol för underkastelse. Nej, det här är den yttersta poängen med staten, och den symboliska alliansen mellan medborgare och statsmakt.

När medborgarna återigen känner att de INTE är säkra och vill beväpna sig, då är det något fel. Staten sköter inte sin primära uppgift längre. Staten upphör att vara stat, och medborgarna är inte längre medborgare.

Demokratin i Europa

Den här kartan gjorde jag till min engelska blogg Grafeus.com. Och jag tror många blir förvånade över att våra demokratiska traditioner är så korta. Det handlar alltså om när man senast tog sig ur en ockupation, diktatur, militärjunta, statskupp el dyl, eller när man tillät rösträtt för alla vuxna medborgare i nationella val.

Det ser mörkt ut i öster, men flera central- och östeuropeiska länder hade faktiskt demokrati lika tidigt som i norr, men man förlorade den under andra världskriget och vid kommunismens intåg.

Schweiz hyllas ofta för sin långa demokratiska tradition, men kvinnlig rösträtt inträdde inte förrän 1971, därav det dåliga betyget. Och närliggande Lichtenstein är fortfarande en monarki, där fursten har politisk makt, landet syns inte på kartan pga sin ringa storlek.

I övrigt är det förmodligen många som undrar hur det ser ut i Ryssland, Ukraina och Turkiet, där demokratifrågor och människorättsfrågor anses vara på glid. Formellt sett är de emellertid demokratier.

Enligt min karta är det Finland som har den längsta obrutna demokratiska traditionen i Europa.

När spricker euron?

På många bloggar och ekonomisajter världen över är man enig om att euron inte har långt kvar. Den gemensamma valutan skapar enorma obalanser länderna emellan, och nu finns det ingen återvändo för det skenande tåget. Bistra tider väntar.

Och politikerna i Bryssel verkar tämligen maktlösa. Man försöker rädda land efter land som drabbas av eurokrisen, men klent resultat, senast Cypern där man provade en ny lösning med konfiskation av bankmedel för att förbättra landets ekonomi. Om en liknande räddningsaktion skulle fungera i ett större land som exempelvis Spanien eller Italien är en svårare fråga.

Men hur långt har euron kvar egentligen? Vilket blir det första landet att träda ut? Är valutan segare än vi tror, kommer det att ta flera år innan något händer?

Eller är lösningen att vi behåller valutan och ingår en fulskalig union med gemensam finanspolitik, centralbank och regering? Där våra länder blir delstater i EU?

 

Cypern övervägde utträde ur eurozonen

Vi var nog ganska många som funderade på hur de cypriotiska politikerna skulle hantera trojkans hårda motkrav, med bankkonfiskationer för att få ett nödlån. Landet led av den kris som förorsakades av den grekiska skuldnedskrivningen och den snöbollseffekt som pågått i över ett år. Eleka tungor skulle nog säga att krisen utlöstes av EU. Då Cypern tidigare hade mycket låg arbetslöshet och finanserna i ordning, till skillnad från andra länder i södra Europa.

Den lilla önationen övervägde på allvar att lämna eurozonen, men valde slutligen att stanna kvar.

Det här bådar inte gott för EU, nu är det kanske bara en tidsfråga innan något annat land lämnar valutasamarbetet och då luckras medlemskapet upp och blir ett slags EU á la carte, där man snarare väljer vilka ingredienser man vill ha av det europeiska samarbetet. Och om man tittar på opinionen idag – där alltfler är kritiska till Bryssel – så är det kanske det medborgarna vill?

Krisen når Holland

Till mångas förvåning är numera Nederländerna en ny kandidat för räddning och nödlån. Landet har Europas högsta hushållsbelåning, högre än Grekland, Irland och Cypern. Samtidigt som bostadsmarknaden backar ödesdigert, och ödelägger värden, lån och banker.

Nederländerna är Tysklands pålitligaste partner och tillika ett av EU:s kärnländer, och när krisen blir akut om ca 1-2 år blir det systemkritiskt för hela EU. Om inte Spanien, Italien, Grekland eller Frankrike kraschlandar innan dess, och lyckas ödelägga samarbetet tidigare.

 

Cypern och Israel i militärt samarbete

Cyperns president Anastasiades besökte Israel häromdagen och kom hem med beskedet att de bägge länderna ska samarbeta om försvaret av de nyupptäckta gasfyndigheterna i östra Medelhavet. Israelerna ska få tillgång till en flygplats i Paphos, vilket givetvis ökar deras räckvidd avsevärt.

Cypern vänder sig bort från Europa en aning, och förhandlar till sig ett militärt samarbete som man trodde att EU kunde garantera. Så var dock inte fallet. EU dras med  stora interna problem, och det lyckliga Europa vi skulle bygga finns inte längre. Cyperns dåliga ekonomi är delvis ett resultat av Bryssels politik, och den grekiska skuldavskrivningen, som drabbade de cypriotiska bankerna och satte snöbollen i rullning.

Både Israel och Cypern är ensamma i världen. Grekland bidrar inte med särskilt mycket hjälp, utan har istället snarare stjälpt Cypern både inom EU och 1974 då Turkiet ockuperade 30% av ön. Och Israels mäktiga bundsförvant USA finns enbart där pga den starka judiska opinionen i landet. Om opinion skulle svänga, kommer USA sakta att ta bort sin skyddande hand.

Jag antar att Turkiet inte kommer att gilla detta. Landet har på senare tid visat tendenser till stormaktsambitioner i regionen. Cypern har också sagt sig vara intresserade av att samarbeta med andra grannländer, utom just ovannämnda land.

Även om Israel alldeles nyligen bad Turkiet om ursäkt för en omdebatterad militär aktion, så har deras relation inte stärkts mer än på pappret. Och möjligen har Turkiets roll inom Nato försvagats i och med Israel och Cyperns samarbete.

Britterna har ju sedan tidigare militärbaser på Cypern. Nästa steg av Cyperns president är förmodligen att stärka samarbetet med den forna kolonialmakten England. Om detta blir av då är relationerna till Bryssel inte så viktiga längre.