Socialdemokraterna har en tradition av kontroversiella eller rent ut sagt dåliga ledare, t.ex Palme, Carlsson, Sahlin och nu Juholt. Och visst har Juholt bidragit till partiets kris, men problemen ligger djupare än så.

Palme var en ikon för många, men då glömmer man att han införde fondsocialism, trots att många av partikamraterna var emot. Han nasade också kanoner till Indien som en första klassens stridstupp, trots att han marknadsförde sig som en fredsduva. Värt att addera är dessutom Geijeraffären, och att han förlorade två val till borgarna, efter en lång tid av socialdemokratisk dominans.

Även Göran Persson sågades av somliga för sin bufflighet och maktfullkomlighet, men nog var han en stark ledare som förde partiet framåt, tills det inte gick längre.

Det har skrivits många rader om sossarnas kris, och jag tänkte sammanfatta det hela i en kortfattad och enkel mening som röjer den fundamentala problematiken:

Vården ska inte gå med vinst.

Vinst i vården har många sossar (framförallt vänstersossar) stora problem med, även om man officiellt accepterar privat vård finansierat av det offentliga socialförsäkringssystemet.

Men varför ska vården inte få gå med vinst?

Svaren är ofta svävande, och landar inte så sällan i att det finns marknadskrafter som vill suga ut folket och berika sig på deras bekostnad. Vinst är tillika något fult, och det privata näringslivet är opålitligt.

Värt att nämna är att det stora flertalet arbetar i det privata näringslivet, att alla skattepengarna ytterst härstammar därifrån. Och att flertalet innovationer och standard-förbättringar också kommer från denna sektor.

Näringslivet är en del av samhället som de flesta på något sätt är involverade i, det privata näringslivet är därmed inget särintresse i motsats till den offentliga sektorn, som är beroende av skattepengar och politikernas välvilja.

Att svartmåla det privata näringslivet, att kalla ägarna för giriga kapitalister etc är kontraproduktivt och meningslöst. De flesta företagsledare är som du och jag, både bra och dåliga, ibland gör de misstag, och ibland är de ytterts kompetenta.

De tillhör är inte en speciell klass människor med specifika egenskaper eller en specifik agenda, såsom ofta framställs i den socialistiska retoriken.

De flesta företagare äger små eller medelstora företag och sliter som vanliga arbetare, ofta jobbar de längre än de anställda, eftersom de fackliga avtalen och överenskommelserna knappast gäller dem själva.

Många brinner för att utveckla och stärka sin firma, några få blir våldsamt rika, några går i konkurs, de flesta harvar på år efter år utan att göra något större väsen av sig.

Givetvis ska företagarna kritiseras när de gör något fel, och lyftas upp när de gör gott. Och givetvis ska de följa lagar och förordningar, precis som alla andra i samhället. Men de ska inte bestraffas kollektivt, eller svartmålas kollektivt, av en socialistisk mobbingkör.

Ofta när framförallt stora företag står inför nedläggningshot, då vill sossarna plötsligt rädda dem! Retoriken som kablas ut handlar om att rädda jobben. Ja, då är det privata näringslivet plötsligt väldigt viktigt och värdefullt, men då är det ofta försent.

Att tillika svartmåla den privata vården är ett rejält magplask, ty de flesta innovationer och patent görs i länder där det finns en privat vårdmarknad (framförallt USA). Sverige tar givetvis del av dessa uppfinningar, och åker snålskjuts på det privata systemets framgångar.

Vinst och vinstintresse är tvärtemot något bra, runt om i världen är privata kliniker ofta bättre än de offentliga, och erbjuder bättre löner till sina anställda.

Skulle vi vara politiskt stringenta och lyhörda borde ett system med privata sjukhus införas, samt privat sjukvårdsförsäkring. I de fall där patienten inte har försäkring eller kan betala går staten in och hjälper till via försäkringskassan eller socialtjänsten.

Det är en gammal sanning att det blir mer kostnadseffektivt för staten att enbart betala för de som verkligen behöver hjälp. De flesta av oss andra klarar oss själva utan statens hjälp.

Systemet skulle bli effektivare, billigare, bättre och samtidigt erbjuda vård till alla – även de utslagna och utsatta.

Problemet är att socialdemokraterna vill hjälpa alla, även de som ingen hjälp behöver, detta kan till en början upplevas som fint och trevligt, men efter ett tag tröttnar man på den där tjatiga morsan som lägger sig i allting. Vi vill ju leva våra egna liv, utan en överförmyndare, som har en massa åsikter om ditten och datten. Den hjälpande handen håller tyvärr ofta i en piska.

Socialismen dog någon gång på 1980-talet, men det har varit en segdragen dödskamp. De verklighetsfrämmande idéerna har avskräckt duktiga och ambitiösa människor, och kvar i partiet blir traditionalister, passiva jasägare, maktmänniskor och giriga parasiter som vill åka snålskjuts på andras arbete.

Så hejdå Juholt, välkommen nästa ledare, lycka till; det finns tusen hål att täta i skutan. Kanske är det dags att byta båt?