Femte natten av våldsamma upplopp, ungdomar som vandaliserar sin egen stadsdel, bränner sina egna bilar, och fördärvar sin egen framtid. Det låter helt galet, men det är precis vad som händer runt om i Stockholms förorter idag. Vreden är både blind, döv och irrationell. Och nu brinner även polisstationerna.

Och det händer i det lyckliga landet, folkhemmet, välfärdsstaten, industrinationen, i den lilla välordnade delen av världen. Landet där vi delar på allt till och med vår lön, där hälften går till det offentliga. Där aggressioner undertrycks och undviks in i det längsta, där möten, förhandlingar och samförstånd utvecklats till en konstart, till den milda grad att engelska språket anammat låneordet “ombudsman”.

Den här typen av vandalism har aldrig förekommit i Sverige under modern tid. Och jag är ganska säker på att många gärna vill tysta ner Husbykravallerna och glömma dem så snabbt som möjligt. Men det borde bli en tankeställare, som skotten i Ådalen, Palmemordet eller Tsunamikatastrofen. Tre helt olika händelser som påverkat landet, dess makthavare och möjligen även vår färdriktning.

Många kommer att vilja dra politiska poänger av händelserna, både de som vill öka antalet poliser och de som vill minska dem. Både de som vill integrera och de som vill utvisa. De som vill se en kollektivistisk samhällsordning och de som vill lyfta fram individen.

Företag som bygger stängsel, murar, säkerhetsdörrar och larmsystem kommer att vädra morgonluft, så även försäkringsbolag, vaktbolag, vapenaffärer och sist men inte minst flyttfirmorna.

Sveriges anseende i världen har fått sig en repa i lacken. Landet Lagom luktar brandrök.

Unga arga män kastar sten på polis och brandmän och tänder eld på bilar. Det hela började med ett gripande i Husby där polisen sköt den misstänkte i fråga, då denne inte ville lägga ifrån sig sitt vapen.

Det är iof tveksamt om det finns några kopplingar mellan den skjutne 69-årige mannen och de ungdomar som nu för fjärde natten i rad sätter förorten i brand. Läser också på flera ställen att ungdomarna blir provocerade av polisens närvaro, samt att polisen ska ha uttryckt sig fördomsfullt mot ungdomarna.

Spänningen till ordningsmakten går som en röd tråd genom hela dramat. Svaret på polisens (upplevda eller verkliga) provokationer blir  något som närmast liknar en krisgszon.

Många har hittills viftat bort det här som något slags bus av sysslolösa ungdomar. Förorten ligger långt borta, det berör inte den samhällsbärande medelklassen. Men nu börjar händelserna urarta, och krypa under huden även på de välanpassade.

Stockholm är en delad stad, nyanlända flyktingar bor i ghettoliknande områden, medan svenskar och assimilerade invandrare bor i innerstaden, närförorter eller villastäder. Och så här är det i många andra städer runt om i Europa, förorten erbjuder billigare boende, det är här folk med låga inkomster samlas. Samt att folk av samma nationalitet dras till varandra.

Vart gick det fel?

Har Sverige tagit emot för många flyktingar? Är det fel på integrationen? Satsas det för lite på förorten? Är det arbetslöshet och sysslolöshet som är boven i dramat?

Husby, där allt började, är en förort där 82% har utländsk bakgrund. Miljonprogramshusen är insprängda mellan ängs- och skogspartier. Det är nära till Kista, som har en av Nordens största shoppinggallerior och andra nöjen. Stränder och bad ligger inte heller långt borta. Husby skiljer sig markant åt från betongstäderna runt London eller Marseille. Vid en sådan jämförelse påminner Husby snarare om Bullerbyn i Astrid Lindgrens böcker.

Här har alltså mammastaten Sverige tagit emot mängder av flyktingar – en invandrargrupp som har speciell status enligt FN – och tagit hand om dem, försörjt dem, givit dem skola, vård och omsorg.

Nu biter man handen som föder en.

Och inte nog med det, man utmanar statens våldsmonopol (polisen), samt gör våldsamma attacker mot brandmän etc. Tyvärr har det här pågått lågintensivt i flera år, ambulanser vågar sig inte in i vissa förorter utan poliseskort, vilket kan vara till men för de sjuka. Förorter förvandlas till ghetton och sedan till enklaver.

Staden brinner på nätterna, värden för miljoner går upp i rök varje natt, familjer låser in sig i sina lägenheter som om det vore krig. Men statsmakten kommer inte att ge sig, de kan inte ge sig; polisen kommer att slå ner de här upploppen, gör de inte det så urartar hela samhället. Även om ungdomarna i förorten känner sig utanför, ledsna, kränkta så är det utsiktslöst att med våld utmana en demokratisk stat och de som försvarar den.

I många andra länder hade polisen redan svarat med gummikulor, tårgas och vattenkanoner. Och vill det sig illa kommer polisen även att skjuta skarpt. Sedan några år tillbaka kan även militär sättas in, om man misstänker att terrorister infiltrerat ungdomarna. Och begreppet terrorist är ju väldigt tänjbart. Det kommer att sluta illa.

Och förlorarna är de fattiga, de som kom till Sverige med två tomma händer, de som ville jobba och skapa sig en framtid. Men varken jobb eller framtid gick att hitta. Och nu brinner hus och hem upp.

Kan vi se det här som början på slutet för mammastaten?

Jag är en av många som förespråkar fri invandring. På den premissen att invandrarna skaffar jobb och försörjer sig. Att vi har hela stadsdelar i arbetslöshet och utanför det övriga samhället är en politisk konstruktion. När arbetskraftsinvandringen avvecklades av socialdemokraterna och LO på 1970-talet infördes istället flyktingmottagning. Flyktingar ansågs inte vara ett hot mot arbetsmarknaden på samma sätt som hungriga murare, svarvare, kockar och städare från Östeuropa. Och vi byggde mammastaten, där förvaring och bidragsberoende blev slutresultatet istället för arbete och framtid.

Nu gör barnen uppror.